"Han höll mej fast, jag kom inte loss..."

24.11.2017

TRAKASSERIER Författaren Kerstin Strandberg plockar fram plågsamma minnen i spåren av #Metoo.

Halvspringande över en gräsmatta på Biskops-Arnö... jag var på väg in till ett seminarium som jag skulle hålla för kollegor, alla kvinnor. Det var 1978 under den andra internordiska konferensen för kvinnliga författare, anordnad av de sju kvinnor som utgjorde basen i Författarförbundets arbetsgrupp Kvinnoskribentgruppen som jag ingick i - denna kongress var mycket uppmärksammad i alla medier.

Han flåsade men sa inget, talade inte medan han försökte sätta krokben på mej

En äldre manlig kollega, den mycket kände och framgångsrike X, hann upp mej mitt på gräsmattan - han flåsade men sa inget, talade inte medan han försökte sätta krokben på mej. Jag ramlade och han föll tvärs över mej, kysste hårt. Allt utan ord, han spelade stum.

Annat tillfälle, lika perverst: Vi var många kollegor som efter ett stormigt möte på Författarförbundet dragit vidare till en krog för att fortsätta samtalet. När jag befann mej som ensam gäst i det rymliga kapprummet dök X upp, han gick rakt fram mot mej utan att säja något, tog ett hårt tag och tvingade på mej kyssar.

Han höll mej fast, jag kom inte loss, försökte på alla sätt vädja till den andre mannen som stod där, vädja om hjälp... det var rockvaktmästaren som för ögonblicket inte hade något att göra. När jag lyckades komma loss gick X snabbt därifrån.

Rockvaktmästarens blick på mej
var nästan det värsta

Att X vid båda dessa tillfällen inget sa, uppträdde som stum, var det som skrämde och verkade helt enkelt vara metoden, en del i den obehagliga effekten av den form av uppvaktning som han bedrev.

Det fanns faktiskt ytterligare en obegriplighet i sammanhanget: Rockvaktmästaren! Efteråt var det bara jag och han som var kvar i kapprummet. Rockvaktmästaren stirrade - hade en blick som dömde mej, som om jag var den som anstiftat, iscensatt det hela. Den mannens blick på mej var nästan det värsta.

Det hela handlar om en nu avliden manlig författare som för all del inte ska nämnas vid namn. Det är en historia som slutar med en bra replik av en annan manlig författare. Denne visste hur X brukade bära sej åt och sa till mej: Jag begriper inte varför ingen av er ger honom ett slag på käften.

Men slåss på det sättet, det kunde vi inte. Vad kunde vi annars göra? Gå till styrelsen för Författarförbundet? Anmäla till polisen? Kollegans angrepp verkade ligga precis under anmälningsgränsen, kunde säjas ha "låg anmälningshöjd".

Det är en viss skillnad här mellan detta och de fall som dragits fram i Metoo-debatten. Jag var alltså kollega med X och befann mej inte någon i tydligt underordnad ställning.

Var han och jag alltså då att betrakta som jämlikar? Nej, på intet sätt, vi var rangordnade i en tydlig och mycket godtycklig karriärstege. Det var den stegen vi inom Kvinnoskribentgruppen analyserade och arbetade på för att få bort. Det skedde bland mycket annat genom en spalt i Författaren som jag döpt till Förtrycknytt. Ett ord som kan begagnas igen när nu överallt rapporter om gammalt förtryck stiger upp till ytan.


Författaren Kerstin Strandberg (f. 1932) utkommer med bok nummer 14 (varav 12 har getts ut på Bonniers) i mars 2018: "Skura ut".
51 år tidigare debuterade hon med "Som en ballong på skoj".
Kerstin Strandberg var fackligt verksam inom förbundet under 1970- och -80-talen och var då med och bildade Kvinnoskribentgruppen.

Kerstin Strandberg. Foto: Thomas Wågström.
Kerstin Strandberg. Foto: Thomas Wågström.