"Show, don't tell" - om #Metoo

22.11.2017

Problemet med vackra löften om feminism och jämställdhet är att de är meningslösa om de inte åtföljs av en konkret förändring i vårt agerande, skriver författaren Valle Wigers.

Show, don't tell.

Ovanstående rubrik anses vara ett credo i den sköna konsten att berätta. Det sägs, med rätta, att det är behärskandet av den övningen som skiljer agnarna från vetet, författaren från amatören. Det finns givetvis en oändligt rik källa att ösa ur och en gedigen genomgång skulle fylla ett bibliotek och därmed med råge spränga såväl ram som syfte med denna text. Men jag ger er ett exempel, eftersom det är av det oemotståndliga slaget:

När Ingmar Bergman, i Tystnaden, vänder en scen genom att - utan att ett endaste ord utväxlas - låta oss lyssna till hur Anna och kyparen andas in varandra. Att bevittna denna vändpunkt i berättelsen är att njuta av en mästare på toppen av sin förmåga.

Likaledes är det av denna anledning som statusuppdateringar i sociala medier av typen "Underbar helgmeny i Bromma" eller "Varit i Humlegården, vilken sagolik kväll" inte bara är banala, utan därtill snarast själva antitesen till skönlitterärt berättande.

Helgmenyn i Bromma skulle kunna vara värd att få ta del av, om exempelvis de grekiska köttfärsbiffarna avslöjas vara späckade inte bara av ljuvlig fetaost utan också av arsenik, eller kanske, i en mer modern tappning, MDMA.
Kanske är det värden som ligger bakom, kanske någon av gästerna, kanske den blinda morfadern, kanske emo-tonåringen. Lagom till tiramisun vet vi mer, eller också inte.

I sociala medier får vi sällan det oväntade... snarare väntar de enskilda "berättelserna" på allmänhetens bekräftelse, ett kvitto på någonting vi alla redan vet

#Nofilter-inlägget om aftonen i Humlan hade verkligen kunnat visa sig vara oförglömligt, om bilden med den leende personen (vinglas i hand, benen nonchalant korsade, rutig duk ...) som skrivit alternativt uppmuntrat dessa erbarmligt tama rader hade kunnat uppvisa något slags tumult som fond, eller ett annalkande oväder, eller, eftersom jag trots allt vill lyfta humanismen med denna text, varför inte ett medelålders par som älskar på trappan som leder upp till KB:s huvudentré.

I sociala medier får vi sällan det oväntade, det drastiska, snarare väntar de enskilda "berättelserna" på allmänhetens bekräftelse, på ett kvitto på någonting vi alla redan vet och i grunden håller med varandra om.

Medryckande romaner arbetar istället konsekvent med undertexten, en mening som Hade du kul ikväll? kan lika gärna betyda Är det nu du lämnar mig? Vid närmare analys är effekten mycket starkare i det senare fallet, eftersom vi som läsare inte vill bli skrivna på näsan. Karaktärer som går runt och konstaterar självklarheter fängslar oss inte, det är så enkelt.

Läsvärda författare däremot skriver i skarp kontrast mot det förväntade. Ett briljant exempel, bara för att visa hur det kan göras, är första meningen i Philip Roths roman Goodbye Columbus (från 1959, genier har givetvis vetat om det här betydligt längre än så): The first time I saw Brenda she asked me to hold her glasses.

Först farligt nära en kliché, därefter omedelbart någonting läsaren inte räknat med. Briljant. En fulländning i sammansmältningen av effekterna jag kort skissat ovan uppnår Alice Munro i sin makalösa novell Björnen sover.

För att denna redogörelse inte ska stanna vid att vara en kreativ övning önskar jag nu överföra föregående resonemang till en aktuell fråga. De minst sagt omskakande vittnesmålen som började sippra fram under hashtaggen #metoo och därefter under olika epitet och med olika yrkesgrupper i fokus skakade om samhällets fundament under hösten 2017 visade sig sannerligen vara en lavin med sällan skådad kraft.

Låt mottot "show, dont tell" tjäna som inspiration till att försöka göra bättre, anstränga oss mer

Den inledande fasen präglades dock främst av att vår tillit till de sköna orden försvann, eftersom det visade sig att orden ofta hade väldigt lite med det vi brukar benämna verkligheten att göra. Det var först när detta gap tilläts öppna upp sig som floden kunde välla in.

Mot denna bakgrund är jag övertygad om att mycket skulle vara vunnet om vi även utanför fiktionens förtrollade värld skulle ta Show don't tell på större allvar. Vi behöver inte göra det till ett slagord, men gärna låta mottot tjäna som inspiration till att försöka göra bättre, anstränga oss mer.

För problemet med medieprofilers (och andras, givetvis) vackra löften, om, säg, feminism och jämställdhet, är ju att dessa är helt meningslösa om de inte åtföljs av en konkret förändring i vårt agerande, detta tydliggjordes i kölvattnet av #metoo, men med lite högre krav på vår egen förmåga till analys hade vi kunnat undvika att låta oss förblindas.

Till viss del påminner dessa moralkakor nämligen om diverse medelålders manliga skribenters fixering vid populärkulturen: Attribut som politisk hemvist, kläder och musik tillskrivs säga någonting om hur det ser ut i våra själar och hjärtan, vilket naturligtvis är orimligt och, viktigare, falskt.

Skönlitterära författare använder också egenskaper av detta slag, men förhoppningsvis enkom för karaktärisering. Romanfigurernas verkliga personligheter träder fram först när dessa tvingas fatta svåra beslut, när de sätts på prov eller när vi som läsare erfar hur långt de är beredda att gå för att stilla sina begär. True character, som det heter på fackspråk.

Romanförfattare och läsare, ja vi alla, bör vara medvetna om att vi alla bär på ungefär lika mycket solsken som skugga inom oss - utmaningen är hur vi hanterar detta faktum. Om vi aldrig tillåter oss själva att beträda eller ens erkänna skuggornas värld så nöjer vi oss med plattityder, med förklaringsmodeller som är vackra att lyssna till, med till synes enkla lösningar.

Men för att verkligen visa att vi tar alla fruktansvärda vittnesmål om sviniga mäns beteenden på största allvar, så måste vi reflektera över hur vi resonerar kring dessa saker. Vi får inte falla offer allena för ordens förföriska makt. Vi måste på djupet inse hur ödesdigert det är att dela in människor i kategorier av gott och ont bara på grundval av ord och tankar om diverse företeelser, framförda i en kolumn eller en statusuppdatering. Vi är skyldiga komplexiteten i vår existens att, om så inte lyckas helt, så åtminstone misslyckas bättre än vad fallet är nu.

Det är våra handlingar som dömer oss och det är i valen som föregår dessa som moralen kommer in och så blir en del av utformningen. Vi måste helt enkelt ställa in skärpan, det är vår mänsklighet som står på spel.

Således: Låt oss fokusera lite mindre på de vackra orden och i stället försöka göra gott i våra handlingar. Det är nämligen där - och bara där - som vi visar vilka vi verkligen är.

Foto: Peter Pousard.
Foto: Peter Pousard.

Valle Wigers är författare och medlem i Författarförbundet.