Författaren anti-festar

01.11.2018

Fr. v. Alejandro Leiva Wenger, Balsam Karam, Sara Abdollahi.
Fr. v. Alejandro Leiva Wenger, Balsam Karam, Sara Abdollahi.

Namnet till trots är Stockholms nya litteratursatsning Anti-fest både underhållande och lyckad.

"Det har hunnit gå nästan ett år sedan jag ringde Sara med anledning av väldigt specifika händelser i en källare bara några kvarter härifrån", inleder Sofia Curman, en av Anti-fests två grundare. "Jag frågade henne om hon ville starta någonting som väldigt uttalat är icke-korrupt och fritt från maktmissbruk".

Författarens förra chefredaktör Sara Abdollahi svarade uppenbarligen ja på frågan. För här sitter vi nu, en grupp litteraturintresserade i olika åldrar, i en av Bio Capitols 1940-talsmondäna salonger i centrala Stockholm, i väntan på att Abdollahi ska öppna upp samtalet med Balsam Karam, i år uppmärksammad för sin romandebut Händelsehorisonten, och Alejandro Leiva Wenger, som skrev den omhuldade novellsamlingen Till vår ära för sjutton år sedan.

De "specifika händelserna" syftar förstås på skandalerna som briserades upp ur sprickorna i den litterära mötesplatsen Forums tidigare så solida källarväggar. Anti-fest vill vara antipoden till alla förment öppna men reellt exklusiva platser. "Ett öppet rum som sluter sig kring litteratur och konst", säger Curman och fortsätter: "Det ska kännas för publiken och för dem som medverkar att samtalet fokuserar på skapandet och på konsten", utlovar hon.

Det är också vad Abdollahi lyckas göra av kvällen. Hennes uppfriskande intresse och smittsamma nyfikenhet på de inbjudna författarna skapar en konversation som är just öppen, eftersom den tillåter sig hamna lite var som helst, och sluten, eftersom den inte bryter sitt löfte.

Samtalet är arrangerat som en interaktion mellan författarna genom deras verk. Leiva Wenger läser Karam och Karam läser Leiva Wenger. Hon talar om hans verk och han talar om hennes.
- Händelsehorisonten säger så mycket om vår samtid, om Sverige och världen. Spelet mellan centrum och periferi är evigt aktuellt
- Till vår ära ger mig direkt lust att skriva. Hur är den skriven? Hur beskriver den känslor?

"Vad tyckte du om den läsningen?", frågar sedan Abdollahi. Så utstakar hon olika föreningspunkter som hela tiden vägleds av litteraturen. När de inbjudna lärt känna varandra riktas blicken utåt. "Hur förhåller ni er till mottagandet av era böcker? Vad tycker ni om recensionerna?"

Temat för kvällen är "Sprickorna i språket". För Leiva Wenger krackelerar språket under sökandet efter den rätta tonen och den rätta rösten.
- Hur får man karaktärerna att prata med sina egen röster, hur får man dem att prata med varandra!, utbrister han nästan uppgivet.

Karam ser sprickorna på en annan plats. "Det fragmentariska är exilens språk", citerar hon Edward W. Said och fortsätter:
- Vissa berättelser kan inte skrivas på ett rakt sätt, om man tycker att form och innehåll hör ihop.

Det fragmentariska och uppbrutna språket är en kritik mot det stora narrativet, mot den normativa berättelsen och det "vanliga" i centrum motståndslöst levda livet.

Abdollahi avslutar samtalet med frågan: "Vad skulle ni behöva för att känna er fria i skrivandet?"
- Om jag skulle vara helt fri i ett fritt samhälle, så skulle jag inte ha skrivit, säger Leiva Wenger. Karam är inne på samma spår:
- Min kropp och min hudfärg påverkar mitt skrivande. Jag har aldrig känt att jag kan skriva om vad som helst.

Skrivandet föds ur ofriheten. Kanske är det därför skrivandet är - eller bör vara - fritt, även om verkligheten utanför oftast ser annorlunda ut.

Johannes Nilsson