Nordliga ord

09.12.2018

Vår utsände besökte den samiska litteraturfestivalen Bágo in Books 2018.

Enligt Statistiska centralbyrån befinner jag mig tekniskt sett inte i Murjek nu. När jag kliver av nattåget från Stockholm, läser jag från perrongen visserligen "Murjeks stationsservice" i vita bokstäver på det röda trähuset intill Malmbanan. På min biljett står det "Sthlm Central - Murjek stn" och "Murjek stn - Jokkmokk bstn". Det står också Murjek på den blåa trafikskylten när jag lämnar denna namnlösa plats med buss 43 på väg till den samiska litteraturfestivalen Bágo in Books i Jokkmokk.

Men trafikverket ljuger alltså, eftersom Statistiska centralbyråns småortsavgränsning från 2015 inte längre namnger småorter, förmodligen motiverat av samma administrativa centraliseringsnivellering som 1952 och 1971 års kommunsammanslagningar. Hur skulle det se ut om minsta kiselsten, varenda granbarr, varje vrå av vårt lands utsträckta vidder fick sig ett namn? För det tycks varken våra kommunanställda eller vårt språk räcka till.

Definitionen av en småort är en bebyggelse på 50-199 invånare med högst 150 meter mellan husen. De senaste åren har dock Murjek avfolkats. Invånarantalet är idag 44 och en del av husen har rasat samman, där syns tak som krackelerat, väggar som krökt sig inåt som svultna magar och eldsvådor som slukat allt utom den skrala stommen och en deformerad skorsten. Detta gör Murjek till en före detta namnlös plats. Den når alltså inte upp till de kriterier som inte längre räcker för en plats att få sig ett namn.

Har jag ens varit här? Existerar den här platsen överhuvudtaget, eller hittar jag på? Är det bara en dröm?

Oavsett om det är en dröm eller inte så har jag nu köpt en kaffe i den lilla kiosken som angränsar till stationshusets väntrum, där jag precis slumrat till på en stol. Klockan är halv åtta på morgonen. Jag går ut och sätter mig på den ensamma bänken som står lutad mot väggen.

Den friska luften väcker liv i mig. Jag tänder en cigarett och ska läsa lite ur Odysséen, som jag packat med mig på resan och som nu ligger uppfälld i knäet. Men blicken fångas istället av dagbräckningen som sakta, sakta röjer undan natten. Himlen precis ovanför de höga grantopparna långt där borta färgas eldröd. Det är outsägligt vackert.

Dimman sköljs bort, den blå himlen ljusnar och snart tittar jag ut på en ocean av böljande barrskog

Plötsligt känns inte 2015 års småortsavgränsning så kränkande som det gjorde när jag nyss promenerade omkring bland de släckta, sovande husen. Faktum är att när jag sitter här med ryggen mot stationshuset, öga mot öga med soluppgångens vilda och livfulla färger, så tycks mig hela Statistiska centralbyrån trivial.

På bussen till Jokkmokk får jag för första gången i mitt liv se ut över den norrländska skogen. Till en början kan jag dock bara ana den. Vägen är smal, den svänger skarpt och de höga granarna skymmer sikten. När vi når högre höjder och landskapet spricker upp, tätnar dimman som den kalla natten lämnat efter sig.

Men ju högre upp vägen tar oss och ju senare morgonen blir klarnar luften, dimman sköljs bort, den blå himlen ljusnar och snart tittar jag ut på en ocean av böljande barrskog där miljoner och åter miljoner granar först sjunker nedåt för att sedan mjukt stiga uppåt, som djupa andetag, badandes i det starka solljuset som får de bruna granstammarna att brinna och det frusna vita gräset att glittra.

Bágo betyder "ord". Det här är tredje året litteraturfestivalen hålls. I år äger den rum inne på caféet Viddernas Gasskas på Porjusvägen ett stenkast från busstationen. Det är nästan tomt när jag går in genom dörren. Jag betalar mitt festivalpass vid kassan, får ett blått band omsnört runt handleden, beställer en älgburgare, ser mig sedan hastigt omkring och sätter mig bredvid ett mindre sällskap i vilket mannen som leder samtalet är klädd i kolt. Det förs en livlig diskussion om olika varp- och vävtekniker.

Mannen i kolt, som sedan ska visa sig vara festivalens konferencier, sträcker ut ena armen, smeker vördnadsfullt det blå, lätt glänsande tyget och säger att det här är ur årets Armanikollektion.

Det förflutna har så länge varit ett förflutet förslutet i skam och förtryck, sorg och ilska

Det börjar strömma in mer folk. Ett sorl spricker upp i den intima lokalen. Fyra kvinnor sätter sig vid mitt bord. De kommer från biblioteket i Arvidsjaur. Kommunen i Arvidsjaur har för ett par år sedan gett anslag för ett projekt som ska öka kunskapen om samernas historia. Bibliotekarierna är i Jokkmokk för att samla på sig ny samisk litteratur.

En av kvinnorna berättar om sina föräldrar och morföräldrar. Hennes far, som gick bort för två år sedan, sade på sin dödsbädd att han ångrade att han aldrig berättade mer om sitt förflutna för sina barn. Nu däremot, håller hennes dotter på att lära sig samiska. Hon själv önskar lära sig alla språk längsmed nordkalotten. Hon tar kvällskurser i ryska och isländska och försöker förgäves hålla kasusen isär.

Diskussionen hamnar snart i den unga generationens förhållande till sitt förflutna. Det har så länge varit ett förflutet förslutet i skam och förtryck, sorg och ilska. Men nu tycks de djupa psykologiska såren inte bara börja läka, men också väcka till liv en nyfikenhet, kanske också en stolthet i sökandet efter sitt ursprung. "Ursprung", tänker jag, och sneglar tankspritt på bordet framför mig, där Odysséen gömmer sig under min anteckningsbok, och påminner om att den ännu inte blivit läst ur idag.

Bibliotekarien från Arvidsjaur berättar om gårdagskvällen, som tjuvstartade festivalen med en välbesökt uppläsning av Linnea Axelsson ur hennes sedermera Augustprisvinnande släktepos Aednan. Trollbunden som jag blev av det språkligt bländande diktverket när jag läste det för ett par veckor sedan, frågar jag ivrigt hur uppläsningen var. Till min stora besvikelse säger hon att den var "helt fantastisk".

En röst ur högtalarna avbryter vårt samtal. Mannen iklädd plagg ur årets blå Armanikollektion står på scenen. Han öppnar festivalen med en jojk om Umeälven. Sedan inleds det första samtalet, mellan Linnea Axelsson och journalisten Elin Anna Labba, om just släkteposet Aednan.

Om man skriver poesi kan man frambesvärja det man vet om världen, fast man inte vet det i språket eller i ett dagligt samtal

Titeln på din bok, börjar Labba, är en sådan man lätt blir avundsjuk på. Och just "Aednan" är ett av de mest centrala och viktigaste orden i det samiska språket. Varför blev det just det namnet?

"Jag har hållit på mycket med nordsamiska," svarar Linnea Axelsson. "För mig är det ett skrivbordsspråk. Jag tycker om att orientera mig i det, smaka på ord, höra på ljud och jag har alltid tyckt om ordet 'Aednan' väldigt mycket. Mest typografiskt, och i den där gamla ortografin där det ser ut på det sättet.

Axelsson berättar att hon alltid tyckt om att hålla på med hur ord låter och hur de förgrenar sig i andra liknande ord:
"Det har också något att göra med 'mor' och 'älv'. Ordet är vackert som bild. Men det har också en viktig innebörd. För mig och för boken och människorna i boken."

Enligt Linnea Axelsson ska en författare få skriva om precis vad som helst:
"Men samtidigt känner jag att jag vill skriva om något jag står i. I mitt skrivande använder jag det jag känner att jag förstår, har med mig och har kunskap om. Men samtidigt något som jag inte förstår, som jag känner mig dragen till, något som känns gåtfullt, starkt och svårt. Det är en sorts blandning av kunskap och okunskap."

Intervjuaren frågar om bokens andliga inslag och Linnea Axelsson säger att skrivandet för henne hänger samman med allt som är osynligt, men som ändå finns, men är svårt att uttrycka i ord:
"Om man skriver poesi kan man frambesvärja det man vet om världen, fast man inte vet det i språket eller i ett dagligt samtal. Språket hjälper oss att skapa mening och beskriva vad livet är för oss. Men just därför måste man hela tiden försöka utvidga språket och nå längre för vad man förmår säga med ord. För mig har mycket av skrivandet att göra med det jag tycker är världen och verkligheten och människan. För mig är detta på något sätt vad man kan kalla för andligt."

Samtalet avslutas med en diskussion som på både gott och ont är oundvikligt behäftad med den litteratur som är sprungen ur en minoritetskultur. Axelsson understryker mer än en gång att hon bara har skrivit en bok om människor, deras känslor och relationer till varandra, utan anspråk större än det individuella. Samtidigt, påpekar Labba, har hon också beskrivet trauman för hela Sápmi. Aednan rör sig över den norrländska tundran, genom tvångsförflyttningarna och nomadskolorna, till de rasbiologiska undersökningarna och Vattenfalls exploatering av Luleälven.

Dess författare görs till en representant för hela det samiska. Men även om det är orätt, är det kanske inte så konstigt

"Du får in hela 1900-talshistorien", säger Labba. "Och du ger tillbaka deras röst, genom ditt skrivande. På något sätt så är det som att de får berätta en historia som de aldrig fick rätten att berätta".

Men Axelsson går ogärna med på ett sådant resonemang: "Jag tycker det är svårt att föreställa mig att man kan ge tillbaka någons röst", svarar hon med viss tvekan. Ändå är det just på det här sättet som Aednan gärna uppfattas i de stora medierna. Dess författare görs till en representant för hela det samiska. Men även om det är orätt, är det kanske inte så konstigt.

"Om man har en kunskap", säger Axelsson, "som genomsnittssvensken, om nu en sådan människa finns, inte har, så blir man till en expert hela tiden. (...) Men jag pratar ju utifrån mig själv. Jag kan inte prata utifrån en grupp."

Men genom att skildra en verklighet blir man ofrivilligt politisk, anmärker Labba. Och där instämmer Linnea Axelsson: "Jag tycker skrivandet i sin grund är politiskt. En bok säger alltid något om en slags hållning i världen. Det är lätt att komma in på politik genom litteratur. Och det gillar jag. Jag tycker att det ska vara så. Men det är just det när man blir en representant..."

Axelsson och Labba lämnar scenen för Anne Wuolab, festivalens ordförande, och ungdomsförfattaren och Augustprisvinnaren Ann-Helén Laestadius. De ska tala om den samiska kontexten: vad är den för något, och vad innebär det att skriva inuti den? Men också om den geografiska platsens betydelse för skrivandet och identiteten.

Varken Wuolab eller Laestadius ger oss någon otvetydig definition av vad den samiska kontexten kan tänkas vara. Laestadius ungdomsböcker befinner sig ofta i den stress som hör boende- och hela den ungdomliga livssituationen till. Den psykiska ohälsan hägrar över tillvaron som ett ständigt närvarande orosmoln. Många av eleverna som Laestadius besökt i skolorna har också känt igen sig i människorna hon beskriver. Men på vilket sätt skulle en sådan situation vara utmärkande för det samiska? Är inte detta tillstånd något som gäller för hela den unga generationen?

"Indelningen svensk/samisk är kanske inte så tydlig längre?", frågar Wuolab. Laestadius instämmer: "Det vore ju väldigt skönt om man någon gång till slut skriver böcker om samer utan att det är annorlunda. Att det bara är vanligt, att det bara är och att man inte behöver bli sedd som det exotiska."

Nu har Laestadius delvis börjat utforska nya marker i sitt skrivande. Hon skriver på en längre bok om renskötsel, ett ämne hon visserligen är bekant med, som hon sett på nära håll, men aldrig själv varit inne i. Det väcker en tidigare främmande rädsla för att göra "fel":

"Oftast när jag skriver mina böcker, tänker jag bara att nu ska jag skriva och inte begränsa mig - och det går, oftast. Men nu när jag håller på att skriva den här tionde boken, som ska handla om renskötare. Det är jätteläskigt. När jag sitter vid datorn rullar det inte längre bara på, jag stannar upp flera gånger och tänker 'vad kommer folk tänka här?' Det där måste jag jobba mig förbi. För det finns ju så mycket jag vill berätta."

Idag, när internet demokratiserat människans möjligheter att göra sin röst hörd, behöver samerna inte längre vänta på att journalisternas och förlagens intressen ska väckas till liv, påpekar Laestadius. "Vi kan ta tag i det själva och vi kan skriva. Och det tycker jag är helt fantastiskt och jag vill att så många som möjligt ska skriva."

Dagens sista samtal förs under titeln "Att skriva om sitt liv i lyrikform". Elin Anna Labba påpekade under förmiddagen att Aednan nu träder in i ett gott och jämförelsevis stort sällskap. Den samiska litteraturen kläs ofta i poetisk dräkt. Paulus Utsis nord- och lulesamiska kampsånger ("Se dig omkring!/ Den rätt som var vår finns inte mer/ Främlingar har tagit den/ Deras behov är gränslöst") gjorde det, liksom Nils-Aslak Valkeapääs lika klipphällskargt simplistiska som bråddjupa naturlyrik. Nu också Axelsson, Helga West och Juvvá Pittja.

Pittja beskiver sina dikter som snapshots av var "jag just då var och vilka känslor jag hade där." Precis som Valkeapää har Pittja illustrerat sina egna dikter. När han får frågan hur bilderna kommer till, var dikterna uppstår och vad som kommer först, bilderna eller dikterna, har han inget riktigt svar att ge. Allt kommer samtidigt. Det finns ingen bestämd kronologi: "Jag har ingen form att anpassa mig efter. Jag har ingen teknik. Jag går bara på känsla och söker det bästa sättet att uttrycka känslan på."

Den poetiska samedräkten vävs i många färger. Jag har aldrig funderat över varför det förhåller sig så. Varför den samiska litteraturen hellre sjunger än pratar, heller jojkar än skvallrar

West söker med sin diktsamling nya sätt att beskriva ett brustet hjärta inuti det nordsamiska språket. Med en form som kraftigt åtstramats av minimalismens lyhörda stil, ville hon utforska hur mycket som kunde sägas med så få ord som möjligt. Samtidigt ville hon tala om ett för samerna väldigt obehagligt ämne, nämligen skilsmässan.

Den poetiska samedräkten vävs i många färger. Det slår mig att jag aldrig funderat över varför det förhåller sig så. Varför den samiska litteraturen hellre sjunger än pratar, heller jojkar än skvallrar. Det har verkat självklart. Kanske för att jag varit lat. Kanske för att jag är okunnig. Nu undrar jag i alla fall ännu mindre. Men inte för att jag är lat eller okunnig. Utan för att jag ser så många skäl att höja rösten. Mot den svenska hänsynslösheten. Över den sápmiska skönheten.

Fredagens samtal är slut. På andra sidan vägen förbereder Pittja en vernissage för de tavlor han målat i samband med sin senaste diktsamling. Vi besökare ger honom några minuter, sedan följer vi efter. Det bjuds på kaffe och kaka. Pittja berättar om sina tavlor. Sedan läser han ur diktsamlingen. När jag druckit upp mitt kaffe kollar jag på klockan. Den är redan kvart i fem. Jag lämnar lokalen. Det är kolsvart ute. Halvmånens skära lyser gul bakom ett svart moln strax utanför Jokkmokks stadsgräns. Jag går den korta biten till busstationen, där jag kliver på bussen till Boden. Från Boden tar jag sedan nattåget hem till Stockholm igen.

Var det igår eller idag som jag var i Jokkmokk? Det är dödstyst i bistron. Var allt bara en dröm?

När jag bäddat min brits i liggvagnen, går jag till bistron och sätter mig vid ett av de alla ensamma borden. Jag gör ett par försök att skriva ner något om dagen, men har svårt att börja någonstans. Jag vänder bort blicken från det vita pappret och tittar ut genom det svarta tågfönstret. Någonstans ute i natten kan man ana svaga konturer av träd.

Det slår mig att jag snart har spenderat 32 av de senaste 48 timmarna på tåg fram och tillbaka genom Sverige. Igår var det några medelålders män som bråkade högljutt om den svenska socialdemokratin vid bordet bredvid mig. Men ikväll är det tomt. Eller vänta lite. Var det inte ikväll de satt här? Lämnade de inte precis bordet? Vilka satt där i så fall igår? Var det igår eller idag som jag var i Jokkmokk? Det är dödstyst i bistron. Var allt bara en dröm?

Oavsett om det var en dröm eller inte så lämnar jag i alla fall nu den folktomma bistron utan ett ord nedskrivet. Jag klättrar upp på den smala britsen och drar filten över mig. Jag hinner läsa ett par verser ur Odysséen innan jag somnar. Telemachos har nu anlänt till den välbyggda staden Pylos, där man just håller på att frambära helsvarta tjurar som offer vid stranden. Samlade runt en måltid av halstrat kött, trätt på stora spett, frågar den kloke Telemachos Nelves son Nestor om sin far: Har Poseidon slukat min faders skepp, eller kämpar han ännu för sitt liv under himlens kopparglänsande valv?

Mina ögonlock är tunga och ögonen svider. Snart faller jag ner i den förvirrade halvslummer som gränslar över drömt och vaket tillstånd, som det skakande nattåget och de högljudda dragdörrarna har hållit mig fast i de senaste dygnen. Ungefär som Kalypso höll Odysseus fånge på sin ö.

Johannes Nilsson