Hejdå, Horace...

27.05.2018

Foto: Moralist/Wikimedia Commons.
Foto: Moralist/Wikimedia Commons.

Helena Looft säger farväl till sin forne kulturhjälte.

Svenska Akademien, ja, ska man kanske säga någonting om det? Eller låta bli? Jag vet inte, det hela är ju en osannolik soppa, men på något sätt påverkar det mig, oss, alla vi som håller på med litteratur.

För min del är det hela först och främst en stor besvikelse. Jag kanske är naiv, men jag trodde verkligen, på riktigt, att Akademien var ett civiliserat tillhåll för snille och smak. En samling bildade, kunniga, kloka människor som håller reda på svenska språket, ger stöd åt konsten och delar ut ett ultraflashigt pris som kronan på verket av all världens litteratur.


Jag har alltid sett upp till Horace Engdahl, till exempel. Glatt mig åt att han är en sådan kompromisslös och vältalig snobb. En perfekt representant för kultureliten. Man kan tycka allt möjligt om det, men för mig var han i alla fall en idol. En av få jag har haft i vuxen ålder. (De två andra är döda: Magdalena Ribbing och Peter Steele.)

Ja, jag vet, jag ser upp till folk som har någon sorts jag-vet-allt-karisma, det är nog för att jag själv oftast vet varken ut eller in. Men Horace, alltså, han fanns kvar, jag tänkte ofta på sådant han sagt, som det där med "här kommer det flaskpost!", eller att man måste ge de döda en grav "för att befästa deras frånvaro".


Och han och Ebba Witt-Brattström, vilket stiligt par de var! En gång såg jag dem tillsammans i verkligheten, det var i Göteborg under bokmässan, de kom gående sida vid sida upp mot Avenyn. I full fart, med långa kliv, höstvinden drog i Horaces rock och Ebbas kappa, de samtalade och såg glada ut; det var något så livfullt och energiskt över dem!

Och jag tänkte att vissa par är som gjorda för varandra, som Horace och Ebba, Amanda Ooms och Thåström, Tommy Lee och Pamela Anderson, Runar och Carola - skit samma om de bråkar eller är skilda åt sedan länge, de liksom bara hör ihop, det är något arketypiskt över dem.

Horace och Ebba skildes dessutom samtidigt som jag och mitt ex för fyra år sedan - länge hade jag den där löpsedeln med KULTURENS KUNGAPAR SEPARERAR på väggen i köket. "Inte ens Horace och Ebba klarade det", tänkte jag. "Jag är inte ensam." Det var en liten tröst i en stor, mörk sorg.


Ja, visst, det var naivt, men ibland vill man inte släppa sina illusioner. Men i höstas gick det inte längre. Då föll Horace ner från piedestalen med dunder och brak. Och allt det som sedan följde, alla turer kring Akademien nu under våren, jag har följt dem, i början med någon sorts fascination. Sedan alltmer trött och uppgivet.

Finns det någon i den där samlingen som har gjort rätt? De som hoppar av och bryter mot Akademiens stadgar? De som stannar kvar på ett sjunkande skepp? Det här senaste schackdraget av Danius/Englund/Espmark känns en aning kusligt. Nej, jag kan bara tycka att varenda en har fel.


Och vad ska jag tro på nu? Jag vet inte. Mig själv och mina skrivande vänner, kanske. Vi som inte tillhör någon gruppering, som aldrig kommer att väljas in i Akademien. Vi sitter på något café, på en bänk vid Stadshuskajen, på Författarförbundet, och pratar med varandra, om det vi kan, det vi gör, oavsett allt.

Belöningar, priser, pengar, stipendier, klappar på huvudet, snille och smak ... det är sådant som kommer och går. Det är ingenting evigt, även om man gärna vill tro det. Vi får väl lyssna på oss själva. Hejdå, Horace, du var min sista idol.


Helena Looft är författare och medlem i förbundet. Texten är tidigare publicerad på Loofts blogg Kulturkontoret.

Helena Looft. Foto: Kerstin Loenberg.
Helena Looft. Foto: Kerstin Loenberg.