Vi som står utanför - se oss!

22.12.2018

Rimma Markova om osynliga författare i det litterära Sverige, utan några förmåner eller någon nytta av dagens fackförbund.

När jag kom till Sverige i slutet av 1994 var jag redan medlem i Författarförbundet i Sankt Petersburg i Ryssland som då hade ett väldigt gott förhållande med Sveriges Författarförbund. Så jag blev medlem i SFF nästan direkt. Jag trodde inte att SFF skulle hjälpa mig med utgivning eller sådant, utan jag hoppades skaffa kontakter, intellektuellt umgänge och så vidare.
Men det gick inte som jag tänkte.

Flera gånger fick jag rådet att börja skriva på svenska och jag vet att skulle jag överge mitt modersmål skulle jag få en uppmärksamhet och bedömning som jag aldrig får i Sverige när jag skriver på ryska. Men jag kan aldrig skriva lika bra på svenska som jag kan på ryska. Varför ska jag byta?

Jag har skrivit flera böcker på svenska, jag är inte känd men jag är uppskattad och har mina läsare bland både rysk- och svensktalande. Hela upplagan av min enda diktsamling som utgavs i Sverige på Megilla förlag 2001 köptes upp av BTJ - och folk läser den. Översättningen av min ungdomsbok Den svarte vikingen blev köpt av Skolverket 2008. De har gjort en e-bok som present till alla elever som ingår i modersmålsundervisningen och den används fortfarande i skolor. Min senaste diktsamling på tre språk fick två bra recensioner i Sverige.

Men... det verkar som om jag inte finns i det litterära Sverige.

Jag räknas inte som professionell författare här - jag tjänar ju inga pengar på mitt skrivande. Jag skriver inte på svenska och SFF är en facklig organisation för professionella författare, och arbetar "med ekonomiska, juridiska och sociala frågor som rör det litterära yrkesutövandet". Efter några meningslösa år i SFF lämnade jag organisationen.

Vi som skriver på annat språk måste vanligtvis ha ett annat jobb för att klara ekonomin. Inte bara det. För att få en bok utgiven på svenska måste man oftast betala själv till översättare och tryckeri/förlag. Men om du hittar pengar betyder det inte automatiskt att du får boken utgiven.

När min ungdomsberättelse var översatt av Ambjörn Madegård (utan betalning, bara för att han tyckte om boken) och publicerades på Skolverkets hemsida ville jag trycka den på papper. Jag fick pengar av Längmanska kulturfonden som tyckte att boken var bra, viktig och nyttig. Jag skickade manuset till flera förlag; en efterfrågad bok, redan färdigöversatt med pengar för tryck. Alla svarade att den var bra, men de kunde inte ta den. Jag kunde inte förstå och ingen förklarade varför - tills en förläggare på Karavan, som ger ut just översatta barnböcker, sa att "en bok som är översatt från ryska ska handla om Ryssland".

Jag var tvungen att göra min bok själv och då blev det inte bara på svenska utan tvåspråkigt. Men att sälja den genom någon bokhandel förutom Adlibris gick inte. I en barnboksaffär sa ägaren: "Det är inte vår kontingent, men får vi behålla boken? Vi tycker mycket om den".

Så vi, som skriver på annat språk än svenska, har inte mycket nytta av en facklig författarorganisation. Vi har inte samma villkor som de svenska skrivande. Att få råd kring rätt avtal om honorar när du själv måste betala översättare och utgivning känns komiskt. Att hitta det intellektuella umgänget och skaffa kontakter som jag trodde gick inte heller genom förbundet.

När jag lämnade SFF skrev jag faktiskt ett brev till Förbundet, där jag förklarade varför jag lämnar organisationen. Jag fick inte något svar.

När jag kom med i Författarcentrum Öst på slutet av 1990-talet var det med ett mycket vänligare bemötande, av Gun Qvarzell och Ann Smith. Men när Gun gick i pension förändrades situationen. Alla uppdrag som jag får går inte genom FC Öst, alla läsfrämjande projekt som jag initierar och driver får inget stöd av författarorganisationer eftersom jag jobbar med tvåspråkiga barn, inte med svenska.

I mars var jag inbjuden av tidskriften Författaren till ett seminarium där det diskuterades vad SFF kan och skulle göra för invandrade författare. Jag har pratat om detta för länge sedan men ingen ville lyssna då. Kanske blir det bättre nu? 
Frågan kom upp vad Sveriges Författarförbund kan göra för att förbättra vår situation. Jag har några synpunkter:

Det är dags att erkänna att bland de som skriver på annat språk än svenska finns uppskattade och till och med kända författare som representerar Sverige i sina ursprungliga länder och andra länder där det pratas deras språk.

Och i så fall är det vettigt att översätta dem till svenska. Då får man i alla fall något uppfattning om vilken bild av Sverige man ger deras läsare.

Så det måste finnas möjlighet till översättning och utgivning för invandrade författare som behåller sitt modersmål i sina verk.

Utgivning av tvåspråkiga kvalitetsböcker måste få stöd från Författarförbundet, Kulturrådet och andra organisationer.

Sveriges författarförbunds representanter i Biblioteksrådet, Nationella Skolbiblioteksgruppen och NÄFS måste arbeta för att barn och ungdomsböcker på olika språk samt tvåspråkiga böcker ska finnas på skolbibliotek runt i landet.

I första hand ska böcker av författare som bor i Sverige vara tillgängliga i modersmålsundervisningen.

Författare som skriver på annat språk måste ha möjlighet till skolbesök på samma sätt som svenskspråkiga författare.

De måste ha möjlighet att delta i litterära aktiviteter, festivaler, mässor med mera som arrangeras av Författarförbundet, Författarcentrum och andra. I internationella engagemang skulle inte bara utländska gäster delta men också i Sverige bosatta författare med respektive språk.

Svenska litterära tidskrifter skulle ge plats till översättningar av i Sverige bosatta författare som skriver på annat språk. Kanske ett specialnummer per år ska handla just om invandrade författare.

Språkkunniga kritiker ska recensera deras böcker på kultursidor för att väcka intresse bland översättare och förläggare.

Det ska ordnas skrivläger till de talangfulla ungdomar som skriver på annat språk än svenska och översätter mellan svenska och sitt modersmål.

Svenska är ett litet språk och för att översätta svensk litteratur till exempelvis hindi eller något afrikansk språk, inte genom engelska, ska man tänka på att det finns tvåspråkiga ungdomar som kan vara bra översättare, om man lägger lite tid på deras utveckling.

Rimma Markova är författare och skribent.