Färre och äldre översättare, likriktning och enspråkighet, fallande arvoden och utslagning – en ny rapport ger en dyster bild av översättarnas villkor inom EU. Översättaren och författaren Lars Kleberg finner hopp i ett av våra grannländer.
”Translators on the Cover!” var rubriken på ett upprop från ett par tusen engelskspråkiga författare häromåret. Eftersom en översatt bok har två avsändare – originalets författare och den som skrivit den nya, översatta texten – krävde undertecknarna att bådas namn bör stå på bokens framsida. Aktionen har gett resultat, med viss fördröjning även i Sverige. Nu har formuleringen tagits upp i en EU-rapport som på svenska fått titeln Översättare på omslaget. Flerspråkighet och översättning. Mångspråkighet, olikhet och kulturmöten: detta kan tyckas vara självklara värden i den union som i dag består av 27 nationer med 24 officiella språk. Översättning och översättare borde därmed vara centrala funktioner. Men så är inte fallet. Marknadsekonomins centrifug arbetar åt motsatt håll – kvar blir likformighet, utslagning av de svagaste länkarna, utbytbarhet och enspråkighet (dvs. engelska, trots att Storbritannien inte längre är unionsmedlem). Paradoxen har många gånger påpekats, men EU har sällan samlat kraft för att genomlysa och motarbeta dess konsekvenser. Nu har ett viktigt försök gjorts i den riktningen.
Rapporten Översättare på omslaget har sammanställts av experter från de flesta EU-länderna samt icke-medlemmarna Island, Norge och Schweiz med uppdrag att beskriva situationen för den litterära översättningen och översättarna i regionen. Det är en i långa stycken nedslående läsning, men den innehåller också förslag som – om EU-medlemmarna skulle besluta sig för att använda dem – kunde vara av stor betydelse.
Vackra ord om mångfaldens och översättningens betydelse finns det gott om i rapporten. Man tar stöd i citat från både Umberto Eco och Olga Tokarczuk, som har kallat översättaren ”en guide som tar mig i handen och leder mig över lands-, språk- och kulturgränserna”.
När man kommer till beskrivningen av läget, och inte minst utvecklingstendenserna på fältet i Europa, blir tonen kärvare och uppgifterna ofta alarmerande. Till exempel har översättningarnas antal inom unionens länder under coronakrisen minskat med en tredjedel, i vissa länder ännu mer. Antalet språk som undervisas på gymnasier och högskolor minskas.
Utbildningsmöjligheterna för blivande översättare krymper snarare än utvecklas.
Medelåldern bland översättare stiger.
Realinkomsterna inom yrket är fallande – i vissa länder som Frankrike och Spanien har till och med arvodesnivåerna sjunkit mellan åren 2008 och 2021. Allt detta är, som rapporten försiktigt uttrycker det, ”minst sagt nedslående”.
Spridningen av litterära verk i goda översättningar är ett värde i sig, både för de enskilda länderna och för den europeiska gemenskapen. Rapporten understryker gång på gång att nya insatser behövs för översättningssektorns fortlevnad i hela kedjan, från utbildning till marknaden för översättningar. Här krävs bättre arbets- och lönevillkor, stärkta fackliga organisationer, stipendier, vidareutbildningsmöjligheter och utgivningsstöd i olika former. Det rapporten skriver om behovet av mentorsprogram för avancerade översättare låter som en kravspecifikation för återupprättandet av Södertörns högskolas litterära översättarseminarium. Den pionjärverksamheten, med landets främsta översättare som handledare, skrotades 2012 för en liten besparing och till priset av en enorm intellektuell kapitalförstöring och prestigeförlust för högskolan. Det är kanske inte en alltför vild gissning att den tills nyligen vaga svenska uppfattningen om Ukraina och dess kultur kunde ha haft en helt annan tydlighet och tyngd om en utbildning av översättare från ukrainska hade inrättats på Södertörn för tio år sedan och vi därmed fått flera goda översättningar direkt från originalspråket.
Som så ofta i EU-sammanhang är det som inte sägs i rapporten minst lika viktigt som det som sägs. Det saknas i mycket jämförbara siffror för översättningsmarknaden och översättarnas materiella villkor. Orsaken är inte bara statistikens bristfällighet utan också att arbetsgruppen inte ställt tillräckligt precisa frågor till rapportörerna. En sak hade man dock kunnatgöra som hade ökat rapportens värde avsevärt.
Två gånger i texten nämns Norge, ”den bäst reglerade och bäst betalda marknaden för översättare i Europa”. Reallönerna här har ökat och organisationsgraden är hög. Märkligt nog frågar rapporten inte varför Norge är ett lysande undantag och vad övriga Europa kan lära av det. Hade man gjort det hade man funnit att förklaringen står att finna inte så mycket i de magiska oljemiljarderna som i en lång och konsekvent facklig kamp, där översättare och författare har gått sida vid sida.
Om EU vill göra en verklig satsning för hävdandet av översättningens status och översättarnas villkor skulle det behövas en fördjupad studie av reallöneutvecklingen för utövarna och en granskning av hur situationen i Norge blivit förebildlig. Det som kan leda vidare i kampen för översättarnas och översättningarnas framtid är inte beklaganden och vällovliga önskningar utan konkreta fakta och exemplets makt.
Rapporten Översättare på omslaget. Flerspråkighet och översättning finns att läsa på op.europa.eu