Debatten om hybridförlagen måste nyanseras, det menar författaren Jan Sigurd. Hybridförlagen fyller en funktion för smala ”titlar” som de traditionella förlagen inte axlar.
Hybridförlagen har ifrågasatts på flera håll. En del av kritiken kan jag hålla med om, men det finns aspekter som inte kommit
fram i debatten och som jag vill fästa uppmärksamhet på. För det första: Alla bokförlag är affärsförlag som behöver gå med vinst. Under de 27 år som jag givit ut böcker har marknadskraven ökat. Säljarna på förlagen har fått större inflytande under antagningsmötena i de slutna rummen. På vissa förlag till och med vetorätt. Det är klart att Magnus Ugglas fiktiva memoarbok ”Johnny the fucker” inte enbart antagits på
litterära meriter. Det är bara ett exempel. Kändisböcker har sin publik, sina läsare. Att tro att de större förlagen enbart ger ut
kvalitetsböcker är inbillning. Att fortsätta ge ut böcker i Stieg Larssons Millennieserie – med nya författare – är att rida på en
framgångsvåg och mjölka ur ett koncept, ekonomiskt. Etiskt eller ej? Ni avgör.
Jag har genom åren mött många olika sorters förläggare. En VD för ett nystartat förlag motiverade sin förlagsverksamhet, inte med att han älskade böcker och ville
sprida goda läsupplevelser, utan med att han hade förstått att ”i bokbranschen har man bäst marginal per såld enhet”. Alltså per
såld bok. Han valde mellan att starta caféverksamhet eller bokförlag, vad jag minns. Kaffe ger nämligen också stor
marginalintäkt per enhet. Men han föredrog
den status som följde med titeln förläggare.
Även hybridförlagen gäller under marknadsekonomiska lagar. Och försöker hitta sätt att tjäpengar. Vissa mer rumsrena än andra. Men det gäller alltså även konventionella förlag.
En av mina 25 publicerade böcker har givits ut av hybridförlaget Ekström & Garay. Manuset bedömdes av lektör och antogs som på vilket förlag som helst. Min redaktör på Ekström & Garay var en av de bästa jag stött på i branschen. Minutiöst noggrann, språkkunnig och med god blick för litterär
text. Jag är glad för utgivningen och den hade nog inte kommit till stånd utan dem. Det är en alltför originell bok för att sälja på
pallar i varuhus. Även min kollega Niklas Törnlund (som tidigare gavs ut på Bonniers) har givit ut en unik diktsamling hos E & G,
utan att själv bekosta tryckning etc.
Problemet i dag är inte att många skrivkunniga hittar förlag, utan snarare att många manus inte hittar förläggare därför
att de anses vara för ”smala”. Denna utveckling har lett till en likriktning. Förläggare tar hellre emot en deckare för läsning än något annat. Jag vet. Jag har
också givit ut deckare.
Skulle alla förlag generellt avstå från ”kundbekostad” utgivning av böcker så hade vi inte haft många avhandlingar i våra universitetsbibliotek. Vi hade ej heller kunnat njuta av till exempel Eric Hermelins gärning – att ge ut över 1000 sidor av
persisk poesi i översättning, något han fick
medalj för av Irans ambassad. Släkten Hermelin bekostade utgivningen.
Olika sorters förlag har rätt att existera, stora såväl som små. Konventionella och hybridförlag. Skammen över tvivelaktiga affärsmetoder och ensidig vinstspekulation bör placeras lite varstans. Ekonomiskt tänkande är inte förbehållet hybridförlag. Jag minns en förlagsmiddag hos ett av våra allra största förlag. Bredvid mig satt en nyanställd person som sysslade med marknadsföring. För att dra igång konversationen frågade jag honom hur han skulle marknadsfört Stig Claesson.
”Vem är det”, sa han.
”Var kommer du ifrån?”
”Coca-Cola.”
”Vad är det”, sa jag