Författarförbundets viktigaste uppgift är att bevaka medlemmarnas upphovsrätt. Ett uppdrag som förbundet idag inte uppfyller, enligt Per Lindeberg.
På stämman i augusti satt jag bland andra medlemmar i ABF-huset. Z-salen var med coronamått fullsatt. Jag var där för att kommentera en egen motion, som riktade kritik mot förbundets styrelse. Dagordningen var lång och fylld av viktiga punkter: åtgärder för att förbättra biblioteksersättningen, möta ljudboksexpansionens konsekvenser för författarhonoraren, behovet av mötesplatser för litteratur och läsare. Men en Övrig fråga hade väckts innan förhandlingarna ännu börjat. En begäran att stämman skulle uttrycka sitt stöd för det författarförbund, som i diktaturens Belarus nu hotades av nerläggning.
Förslaget vann anklang. Talarlistan fylldes snabbt. Tanken är god, men vi får inte glömma Afghanistan, sa en talare. Frågan om huruvida Afghanistan hade ett författarförbund diskuterades en stund. Kanske var det PENs sak att hantera den frågan, förslog en annan. Men nu kom förslag på att även Myanmar borde inkluderas. Och uigurernas situation. Glöm inte Gui Minhai och Dawit Isaak, påminde några. En arbetsgrupp tillsattes för att framlägga förslag till uttalande. Proposition ställdes – ska vi fokusera på Belarus eller vill stämman att arbetsgruppen ska få frihet att även inkludera andra hotade grupper?
Så småningom kom dagordningen igång. Styrelsen redovisade avklarade och pågående uppgifter, beskrev sin omvärldsanalys och aktuella problemområden. Engagemanget från de närvarande var påtagligt. Som alltid i föreningssammanhang var det några veteraner, som ofta återkom med genomtänkta, ibland kritiska inlägg.
Detsamma gällde motionerna. Alla utom en – den som jag skrivit.
Den gällde en upphovsrättslig fråga. Av en slump hade jag något halvår tidigare upptäckt att ett tyskt förlag återpublicerat två kriminalserier, som jag på 1970-talet skrev för Radioteatern (Sveriges Radio Drama). Efter premiären hade de översatts och spelats i en rad andra europeiska länder, däribland Tyskland. Nu sålde man CD-skivor med inspelningarna på Amazon och hade också lagt ut dem på tyska Storytel och några andra ljudbokssajter med en potentiell publik på ca 80 miljoner lyssnare.
Jag vände mig till förbundets jurister och bad om hjälp. Svar kom omgående från förbundsjuristen Jon Dahlén. Han skrev att de tyvärr inte kunde göra något om jag inte själv betalade: ”Förbundet har beslutat att t. ex. intrångsärenden är en tilläggstjänst mot timtaxa.” Jag frågade om de kanske bara kunde skriva ett kort brev till förlaget, så att det framgick att jag hade någon sorts representation och att jag sedan själv skulle ta hand om förhandlingen. Men inte ens detta var möjligt enligt förbundsjuristen. De hade för många andra åtaganden.
Det här lät konstigt. Jag visste ju att stadgarna är tydliga på den här punkten. Författarförbundets uppgift är ”särskilt enligt stadgarna: [att] genom ständig bevakning av upphovsrätten och de lagbestämmelser som reglerar denna verka för medlemmarnas rätt till rimligt utbyte av sitt arbete”
Jag vände mig till en styrelseledamot, Per Wirtén, för att fråga om beskedet från förbundsjuristen var rimligt. Wirtén kontaktade förbundsjuristen och återkom snart. Jo, tyvärr var det så saken låg till. Vi är ett litet förbund med begränsade resurser, skrev han: ”Jag vet att det är en trist förklaring. Men det är verkligheten”.
Missförstå mig inte. Jag tycker det är fint att det finns en arena för varmhjärtade människor, som vill uttrycka sitt moraliska stöd för författare i nöd. Och det är värdefullt att det finns föreningsaktiva, som kämpar för generella förbättringar av författares ekonomiska villkor. Det är förmodligen också klokt att förbundet nu anställt en litteraturpolitiskt sakkunnig på sitt kansli och ger ut en litteraturtidskrift med höga ambitioner. Men om de begränsade resurserna därefter inte räcker för att uppfylla stadgarnas främsta krav, så har något väsentligt gått förlorat. Av fackföreningen har det blivit en litteraturpolitisk plattform, där den enskilda medlemmen inte längre blir så viktig.
Det blev ingen diskussion om min motion. Styrelsen tyckte det ”verkade” ha begåtts ett ”misstag”. Jag tror tyvärr att problemet är större än så.
Till slut blev uttalandet från stämman klart. Nästan alla i arbetsgruppen hade fått sina önskningar uppfyllda. Belarus, Afghanistan, uigurerna, Dawit Isaak och Gui Minhai kunde åtminstone i teorin glädja sig åt de svenska kollegornas stöd. Myanmar hade fått stå över den här gången. Men det kommer ju flera stämmor.
Per Lindeberg är författare.