Han är poeten som vandrar minfält. Kan litteraturen rädda en nation – eller bara en människa? Den irakiske författaren Ali Thareb
drömmer om en framtid utan smärta.
Det slutade i katastrof. 1988 upphörde kriget mellan Irak och Iran. Ett åtta år långt blodbad som kostade över en miljon människor livet. En mardröm som på många sätt liknade helvetet i första världskrigets skyttegravar – där en generation unga män slaktades i massanfall. Kriget var särskilt olyckligt för den anfallande parten – före kriget hade Saddam Husseins Irak varit en av världens rikaste oljenationer. Efteråt var nationen både ekonomiskt och moraliskt bankrutt – åderlåten av ett meningslöst krig.
Då vände sig Saddam Hussein till historien. I
slutskedet av det katastrofala kriget påbörjade
Hussein ett jättelikt historiskt projekt – återuppbyggnaden av det antika Babylon. Enorma
summor spenderades på att återuppbygga stadens
murar och marknadsföra Saddam Hussein som en
modern version av den mytomspunna
Nebukadnessar II som erövrat Jerusalem. En
enormt påkostad festival hölls årligen i staden –
och 1988 ville Saddam Hussein framstå som
segrare. På bilder förlängdes till och med
diktatorns näsa för att efterlikna Nebukadnessars
när de presenterades tillsammans i profil.
Samma år föddes poeten Ali Thareb i Babylon –
eller Babel som staden kallas i dag. Det var ingen ljus framtid som väntade Thareb och hans generation. Iraks helvetesvandring hade bara börjat. Och Saddam Hussein hade givit sig in på den katastrofala väg som 15 år senare slutade i en jordhåla i Ad-Dawr.
Ett liv utan smärta
Jag träffar Ali Thareb första gången i det kaotiska
vimlet på mässgolvet på Bokmässan i Göteborg.
Han har ett stort leende, men sorgsna ögon. Jag får
hans senaste bok Ömsint man från knivarnas rike –
översatt till svenska av Jasim Mohamed. Titeln
säger en hel del – Tharebs poesi är starkt präglad
av en uppväxt på en av världens farligaste platser –
om sorg, våld, anarki, sekterism och döden som är
ständigt närvarande.
En novemberkväll, någon månad senare, träffas vi
på länsmuseet i Jönköping, en stad där Ali för
tillfället bor. Han kom till Sverige 2019, inbjuden
att bli fristadsförfattare i Jönköping – en vistelse
som avslutades 2021. Nu har han ett tillfälligt
uppehållstillstånd – och det är oklart om han får stanna trots situationen i dagens Irak. Det politiska
klimatet har hårdnat och Ali Thareb, som lärt sig prata svenska flytande, har redan märkt av det. Han talar eftertänksamt, väger orden och söker efter rätt formulering.
Vart ska jag ta vägen om mitt liv i mitt land är hotat?
– Jag tror att de konservativa partierna som finns i
Sverige och i vissa europiska länder försöker
isolera Europa med osynliga murar, både kulturellt
och politiskt, från den andra världen. De här
partierna anser att denna handling är ett perfekt sätt
att skydda dessa länder från det som sker i världen
i dag. Jag ser nu i Sverige många lagar förändras som gäller migrationen, språket och ekonomin, och man säger att dessa ändringar är för att återföra landet till rätt väg. När jag hör eller läser vad som sägs, känner jag att Sverige liknar Irak eller ett annat land i Mellanöstern, där allt är fruktansvärt. Jag har kanske inte rätt att uttrycka min åsikt om det som sker i Sverige och Europa. Men jag bara frågar som många andra som inte är trygga, vart ska jag ta vägen om mitt liv i mitt land är hotat?
Hur ser du på din framtid?
– För mig är framtiden att leva ett liv utan smärtan.
Men jag tror egentligen inte att smärtan kommer
att överge mig, den föddes när jag föddes och vi
ska dö tillsammans. Jag är en orolig person full av
frågor, jag bryr mig om poesi, inte hur jag ska leva
eller dö.
PASSION FÖR LITTERATUR
Ali Thareb beskriver hur han växte upp i ett ”gammalt hus fullt av sorg i en smal gränd”. Familjen var fattig, pappan var borta långa perioder och återvände då och då hem i ”påtvingad militäruniform”. Många vänner och släktingar hade dött i kriget – och Tharebs mor gick som så många andra kvinnor i svart sorgdräkt. Men de tidiga minnena är också präglade av barnets hoppfullhet: ”I mina ögon var livet fortfarande vackert i den smala skuggiga gränden där gamla hus låg tätt intill varandra. Husen var alltid öppna mot varandra. Livet strömmade bekymmerslöst i en blandning av våra mödrars röster, doft av mat, skratt, gråt och våra lekar utan att jag som barn visste vad som pågick bakom kulisserna”, som Ali Thareb skrivit i en text om sin uppväxt. Drömmen om att skriva började tidigt, när han gick i skolan – men det hade ett pris.
– Jag tror att jag tidigt upptäckte att jag hade en
passion för litteratur – men jag upptäckte också att jag var en människa som var full av frågor och smärta. Jag hade en känsla av att jag fanns i en värld, men att min fantasi hela tiden tog mig till en annan. På grund av det blev jag slagen många gånger av lärarna.
I hemmet fanns böcker om sociologi och historia
som var faderns intressen – men inte direkt någon
poesi eller skönlitteratur.
– Vi hade inget bibliotek hemma och det fanns inget bibliotek i min stad, som ligger långt bort från Babel. Så jag hade bara en möjlighet att läsa lite poesi och litteratur, i dagstidningar. Det var en man som kom varje dag till min stad och sålde tidningar och jag väntade på honom för att jag skulle få dem. Det var långt senare, under min ungdom, när jag hade lärt känna några som också var intresserade av litteratur, som jag upptäckte och läste de stora poeterna och om de viktigaste poetiska rörelserna i världen. Varje bok, varje poet som jag läste fick mig att ta ett nytt steg i mitt skrivande.
Krigets barn
Ali Thareb var bara några få år gammal när
Kuwaitkriget bröt ut – det han minns är de svåra år
som följde på kriget och de internationella sanktioner som drabbade landet.
– Det var inte regimen utan folket som levde krigets, sanktionernas och diktaturens mardröm. Jag minns väl när min far 1995 blev av med jobbet. Då började ett stort problem med pengar för min familj, för det dröjde en lång tid innan pappa ficknytt arbete. Många var arbetslösa och många familjer blev fattiga vid den här tiden. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt det men på vintern hade jag och mina vänner på oss skjortor som våra mammor hade sytt av de filtar vi hade haft på natten. Jag minns också att jag en gång fick ett par gamla skor som var mycket större än min fotstorlek, så jag fick vänta i många år för att kunna ha dem på mig.
Än i dag har Ali Thareb svårt att acceptera känslan av att ha på sig nya kläder – utan köper det mesta second hand.
– Under min barndom och ungdom hade jag bara
på mig gamla kläder som min familj köpte från lokala marknader. Men i dag har jag två plagg som är nya. I framtiden kanske jag kan lära mig att ha fler.
Från nästa krig är Ali Tharebs minnen tydligare – han var 15 när USA 2003 invaderade Irak.
– Jag minns väl att många släktingar kom till vårt hus. Alla kom till oss för att de ville känna sig trygga. Jag minns också den första natten, och hur jag och min far såg raketer som föll inte långt från vårt hus. Min mamma var jättesjuk då och behövde medicin men det var inte möjligt att hitta ett apotek som var öppet. Vi fick dela på maten och vattnet men det räckte inte till alla. Det var en svår situation eftersom vi inte visste hur länge striderna skulle pågå. Situationen för oss blev bara värre och värre och därför bestämde min far att vi måstelämna huset och flytta till någonstans där det var tryggare.
Vart begav ni er?
– Platsen vi hoppades var tryggare låg långt bort i
öknen, en moské många timmar bort. Jag har alltid
försökt beskriva de scener som jag såg på vägen dit
– och som jag försökt förmedla genom min poesi.
Jag såg ett hav av barn, kvinnor och gamlingar –
alla rädda. Ingen fick med sig mer än det mest
nödvändiga. Alla viftade med ”vita flaggor” – som
kunde vara skjortor eller annat så att den amerikanska armén skulle förstå att vi var civila. Vi stannade i öknen en månad, en fruktansvärt svår tid. När vi återvände hem fick vi veta att kriget var över.
En våldsspiral utan slut
Invasionen var över – men efter 2003 tog ett nytt, och på många sätt värre, inbördeskrigslikt tillstånd över i Irak. En våg av sekteristiskt våld – pådrivet av extrema grupper och miliser som fortfarande plågar landet.
– Många av de händelser som skedde den här tiden
fick mig att fundera på samhället som jag tillhör. Varför dök våldet upp så plötsligt i samhället? Det
var explosioner överallt och striderna pågick hela
tiden mellan miliserna. Varför dödades tusentals människor på grund av sin religiösa eller etniska
tillhörighet? Jag måste säga att media bidrog till att
jag och min generation hade svårt att förstå vad
som pågick. Plötsligt delades alla städer i Irak upp
i olika delar, en till shia, en till sunni och en till kristna. Vid denna tid bildades de extremistiska grupperna och de dödade vem som helst som jobbade tillsammans med amerikanarna. För det var ”haram”.
Ali Thareb berättar att han förlorade fem av sina
vänner under denna tid.
Han ville visa mig sin nya mobil som han var så glad över. Det var sista gången jag såg honom.
– Det var vänner som bodde i samma kvarter som
jag, som studerade på samma skola, som lekte på
samma gator och älskade samma flickor. Min första vän Mohammad dog i en väpnad attack i Bagdad. Dagen innan hade vi stått framför vårt hus. Han ville visa mig sin nya mobil som han var så glad över. Det var sista gången jag såg honom. Jag vet inte hur mina andra vänner dödades, men de dog på liknande sätt på olika platser i Irak. Deras liv slutade på samma sätt.
För Ali Thareb blev poesin ett uttryck för att hantera dessa traumatiska erfarenheter och känslor – ett sätt att skriva fram en mening.
– Våldet jag upplevde fick mig att tänka på ett annat sätt, som jag bara kunde förmedla genom poesin. Livet i Irak gav mig bara bilder av död och en känsla av att förlora livet varje dag. Jag och mina vänner kunde inte skriva poesi om blommor, skogen eller naturen – för detta var inte vår bild av livet. Det har naturligtvis förändrats när jag nu bott nästan tre år i Sverige – här har jag upplevt att livet kan vara något annat än död.
Kulturmilisen
Under 2010-talet skulle Ali Thareb komma i kontakt med en ny generation författare och poeter i Irak som liksom han var formade och traumatiserade av decennier av krig och våld. 2014 grundade han, tillsammans med poeterna och scenkonstnärerna Mazen Mamouri, Muhammad Karim och Kazem Khanjar, Kulturmilisen – en poetisk performancegrupp som snabbt fick stor uppmärksamhet. Syftet med gruppen var att med
kultur, poesi och konst skapa en motrörelse till
våldet. Ali Thareb och de andra i gruppen iscensatte performanceuppträdanden där de läste sin poesi på minfält, i ambulanser, vid gränsposteringar och på platser där bilbomber exploderat. I en annan performance läste gruppen poesi flytande i vattnet – likt drunknade flyktingar. Det sista projektet som gruppen genomförde var en kommentar till terrorgruppen IS brutalitet – ”The Daesh Cage project” – där gruppmedlemmarna inspärrade i en järnbur och iklädda orange fångkläder ute i öknen läste poesi.
– Jag och mina vänner i Kulturmilisen ville vara en
motvikt mot de våldsamma händelserna som skedde i landet. Vi framförde kritik mot regimen, miliserna men också, kan jag säga, mot döden.
Tror du att litteraturen kan förändra något?
– Jag vet inte om poesi eller litteratur i allmänhet kan förändra något i ett land som Irak, där människor inte vet vad deras öde är. Jag och mina vänner i Kulturmilisen försökte i många år upplysa
om vad som hade hänt genom det vi skrev och
framförde, och jag tror att det påverkade många
människor. Vi upptäckte att det fanns ett stort behov av litteratur som är full av fakta, inte illusioner. Men kanske krävs det många försök till innan litteraturen en dag kan spela en stor roll i Irak.
2015 debuterade Ali Thareb med diktsamlingen
Den benvita tomheten vilken har följts av ett flertal
diktsamlingar och deltagande i olika antologier. Men Ali Thareb använder också sociala medier för att nå ut med sin poesi och sina åsikter.
– För mig är Facebook det bästa sättet att publicera
texter och artiklar. Många medier och tidningar i
Irak styrs av eller är trogna regimen. På Facebook
kan jag publicera vad jag vill, men det är inte riskfritt. Jag har fått mycket hot för mina texter och performanceframträdanden.
Den kritik som han riktat mot regimen och miliserna har gjort situationen för honom i Irak farlig.
– För mig som poet i Irak i dag är det omöjligt att
skriva som jag vill eftersom kritik mot regimen och de extremistiska grupperna är samma sak egentligen. I Irak kan du skriva och säga vad du vill så länge du håller med de styrande. Miliserna förstår inget annat språk än vapnens och blodets språk. Till exempel så brukade jag få meddelanden på Facebook från okända personer som försökte skrämma mig till att sluta med det jag skrev och sa som avslöjade situationen i Irak. Många gånger bevakades mina vänner och jag av människor som tillhörde dessa miliser och partier.
Finns inget hopp
Första gången Ali Thareb fick höra om ICORN och fristäder var när han deltog i en litteraturfestival på Malta 2018 – vilket ledde till att han sökte och nästan två år senare bjöds in till Jönköping.
– För mig var fristadsprogrammet en stor möjlighet
att börja en ny period i mitt liv. Att jag kom till Sverige och började upptäcka ett nytt språk, många nya poeter och författare och nya städer och nya människor gav mig utan tvekan en ny syn på poesin. Utan tvekan − allt detta har betytt att jag lever ett nytt äventyr.
Efter de två åren som fristadsprogrammet varade
lyckades Ali Thareb få ett tillfälligt uppehållstillstånd – och han bor i dag ensam i en lägenhet i Jönköping. Häromåret tilldelades han ett särskilt litterärt stipendium av stiftelsen Natur & Kultur. Han berättar för mig att han har kunnat utvecklas som poet när han lever i ett land där han känner trygghet. Men erkänner också att det är svårt, familjen är fortfarande kvar i Irak.
– När jag ser det som har hänt i Irak, får jag en känsla av att det inte finns hopp för framtiden. Jag är inte den enda som är hotad i Irak utan varje individ som fortfarande är kvar i landet är också hotad, på sätt och vis. Rädslan och döden finns i maten, luften, vattnet och även i människors ögon. Rädslan utgör en huvuddel av livet i Irak.
Rädslan och döden finns i maten, luften, vattnet och även i människors ögon.
– Jag försöker alltid göra det som måste göras för mig själv och mitt projekt inom litteraturen. Men ibland känner jag att jag står framför ett hav av märkliga känslor och vill kasta mig ut, men minns då att detta hav bara finns i mitt huvud. På grund av exilen, det som jag har kvar i mitt land, poesin och allt som väntar på mig i livet känner jag att jag lever – men min själ är korsfäst inom mig. Jag är rädd att bli galen i ett främmande land.
För Ali Thareb är litteraturen både ett kall och en tröst. Sin mesta tid ägnar han åt att arbeta på sin poesi.
– Jag tycker väldigt mycket om att gå till stadsbiblioteket i Jönköping och låna böcker på dagen. På kvällen börjar jag jobba hemma med allt som hör till min värld. Kvällen får mig att se världen som om den vore en död man – på vars bröst jag kan sätta en blomma. Jag sitter framför datorn med många vita papper utspridda omkring mig, lyssnar på musik från Mellanöstern och röker ganska mycket. När jag är färdig börjar kampen mellan mig och sömnen, som alltid slutar med att jag får några få timmar som aldrig räcker till.
