Anneli Jordahl

Anneli Jordahl har skrivit en bok om skrivande. Men det är långt ifrån en bok med peppiga skrivtips. Anders Rydell möter författaren för ett samtal om mardrömmar, hänsynslöshet och rädslan för att inte hinna forma ett författarskap.

De små lägenhetshusen i gult tegel vilar i en grönklädd sänka – bevarade som från en svunnen tid av klassutjämnande politik. Brännbo är inte det Sigtuna som man förväntar sig. Här känns de stora villorna, överklassreservatet långt borta – detta är ett andningshål av stendoftande funktionalism.
– Här hör man väldigt många språk talas, säger Anneli Jordahl och bjuder på kaffe med mackor och kakor, i sin blodröda soffa framför en vägg av litteratur i vardagsrummet. Att just hon, som kallats en modern arbetarklassförfattare, landade i Sigtuna är märkligt – även om det mest berodde på slumpen. Lägenheten har hon fått genom ett stipendium. Hon kan bo här resten av livet om hon vill. En välsignad trygghet för en författare som ofta återkommit till barndomens rotlöshet.

Det värsta du kan göra mot dig själv om du kommer från arbetarklassen är att bli litteraturkritiker.

– Jag har vuxit upp på landsbygden, i byar, skogar och mindre samhällen. Hela min uppväxt drömde jag om att jag skulle bli tillräckligt gammal så jag kunde flytta till Stockholm. Jag kände då att skulle man vara med om något i livet så måste man bo i Stockholm. Jag fick min första egna lägenhet på Södermalm när jag var 38. Den var på 22 kvadratmeter. Det var en lång kamp, säger hon och skrattar.
Det var först senare hon insåg att Stockholm inte var den kreativa förlösning hon sökte efter – utan snarare motsatsen.
– Jag kände mig hämmad. Man sprang runt på alla dessa event där alla personer var, de som visste precis vad bra litteratur var och hur man skulle skriva. Det påverkade mig på ett negativt sätt. Jag gick hem efteråt och ändrade mina texter. Det var först när jag lämnade Stockholm som jag kände mig kreativt fri, säger Jordahl som först flyttade till Katrineholm.

Orm med två huvuden

I Sigtuna har Anneli Jordahl funnit en sorts balans med närhet till både naturen och storstadens kulturliv. Men även i 1950-talslägenheten vilar litteraturhistorien som årsringar. Innan Anneli kom hit var lägenheten hem till Lars och Carin Ardelius – och före dem Erik Beckman.
I den ombonade, och samtidigt anspråkslösa, lägenheten har många ord tuggats och vädrats. Romaner har förkastats och blivit till. Kanske är det därför inte en tillfällighet att denna boning också givit upphov till en bok om skrivande.
Jordahls essäbok Orm med två huvuden är dock inte en peppig och självsäker handbok med skrivtips – utan en vindlande personlig reflektion över klass, skrivande och de dubbla roller hon befinner sig i som både författare och kritiker. Ett känslomässigt pendelslag mellan kritikerns självsäkerhet och författarens självtvivel.
– Efter min roman Som hundarna i Lafayette Park kände jag en tomhet. Min lista med nya romanidéer kändes trist. Det hade varit en svår bok att skriva. Jag har nog aldrig skrivit om en roman så många gånger. Jag kände mig utmattad. Jag gick länge och försökte hitta något nytt som skulle kunna kännas inspirerande men inget hände – det var då mitt förlag Norstedts frågade om jag ville skriva en bok i deras essäserie. Idén var att skriva om att skriva. Jag var ärligt talat inte så road av förslaget. Jag skulle tvingas återvända till det självbiografiska skrivandet, något som jag kände att jag redan hade gjort i boken Klass. Men inspirationen kom slingrande i form av en bild.

Det fanns ingen tanke på att den här boken skulle bli en bibliotekspropagandistisk skrift – men så blev det.

– Jag lyssnade en dag på Vetenskapsradion där de berättade att de hittat en snok med två huvuden. När jag hörde det sa det bara ”pling” i mitt huvud. Jag fick en bild av dessa två huvuden, kritikern och författaren, berättar Anneli Jordahl.
Börjar böcker så för dig, som en bild, en tillfällighet?
– Jag minns ögonblicket då jag kom på att skriva en bok om Ellen Key (Jag skulle vara din hund). Jag satt på Stockholms stadsbibliotek och arbetade med något helt annat och så låg där en jubileumsbok om Ellen Key framme. Jag tittade på den och tänkte: ”Oj, är det hon Ellen Key, den där trista tanten.” Men sedan började jag läsa och blev helt fascinerad och uppslukad.
Anneli Jordahl för in alla uppslag, trådar, tankar, iakttagelser som kan ”bli något” i anteckningsböcker. Hon tjuvlyssnar gärna, i tunnelbanan eller på caféer. Hon lämnar soffan och börjar bläddra i en bok, fulltecknad av ord och skisser – försöker hitta något.
– Senast hörde jag två tanter på ett café som pratade om en kvinna som heter Berit Blom och genast började jag fantisera om vem denna kvinna var. Nästa steg är att gå djupare in i materialet för att undersöka om det som kan ”bli något” kan ”vara något”.

– Det är det roligaste och mest inspirerande, att få göra research. Men samtidigt finns risken att man fastnar, säger Anneli Jordahl. I lägenheten finns spår av tidigare romaner överallt – böcker, minnesskrifter, affischer, artiklar och gamla damtidningar från 1950-talet. En hög av de senare finns vid soffan, en rest från efterforskningarna till romanen Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona som handlar om det unga hembiträdet Mona i slutet av 1950-talet.
– Research handlar mycket om att komma i stämning. Jag reser ofta runt och besöker arkiv. Kan sitta i timmar och studera gamla caféer i Östersund. Att hon uppehåller sig länge vid efterforskningarna, ibland för länge, beror också på det som kommer efteråt. När skrivandet börjar kommer mardrömmarna.
– Då är det roliga slut, då blir det våldsamt. De kommer alltid i början och då är de fruktansvärda, säger hon och sänker tonläget. Även minnet av drömmarna tycks vara något som plågar henne.

Då är det roliga slut, då blir det våldsamt.

I Orm med två huvuden skriver hon om hur drömmarna påminner om David Lynchs värld. Trots att hon gillar Lynch klarade hon bara att se de första avsnitten ur nya serien – Twin Peaks: The Return: ”Ville inte se mina egna mardrömmar upprepas i David Lynchs makabra surrealism: skärslipar, borrar, bestialiskt ansatta kroppar, diffusa vålnader i ödsliga, utbombade byggnader.” Hon tror att mardrömmarna kanske är ett sätt att möta den rädsla som är förknippad med skrivandet.
– Jag har inte lätt för att skriva. Jag kan inte bara slå mig ner varsomhelst och skriva. Jag måste bestämma mig, tvinga mig till det. Jag är hela tiden livrädd för det banala, det kassa. Medelmåttighet …
Du känner en motvilja?
– Det sägs att för att bli riktigt bra måste skrivandet vara en drivkraft. Att den är så stark att man bara måste skriva. Men jag har inte nått dit ännu. Vissa har skrivandet som drog – för mig är det läsandet. Är det viktigare än skrivandet? – Jag känner inte tvånget att skriva. För vissa är det ett måste, de skulle inte må bra utan det. Men jag tror jag skulle klara mig utan att skriva. Men jag har ett tvång att läsa. Om jag tvingades att välja mellan att läsa och skriva så skulle jag välja att vara läsare. Du uppnådde en position som kritiker långt innan du debuterade skönlitterärt.
Varför stannade du inte där – varför ville du också bli författare?
– Jag hade en dröm om att bli författare redan som liten, som en sorts romantisk föreställning.
Bibliotekets betydelse för författarskapet är något hon återkommer till i Orm med två huvuden.
– Det fanns ingen tanke på att den här boken skulle bli en bibliotekspropagandistisk skrift – men så blev det. Under de många flyttarna i barndomen blev det lokala biblioteket något konstant – livsavgörande. ”Tänk att böckerna fanns hos mig, till låns, alldeles gratis. För en åttaåring som lärt sig läsa som sexåring svindlade det.”

Allt på landsbygden som är andligt bara dör. Försvinner.

– Jag tyckte redan som barn att det var något fantastiskt. Det tycker jag fortfarande. I boken skildrar hon ett avgörande möte på en biblioteksfilial under ett ålderdomshem i Skåne. – Filialen hade öppet två dagar i veckan. Jag var där hela tiden. Jag läste allt jag kom över – från A till Ö, från fackböcker till skönlitteratur. Jag lånade så mycket böcker att bibliotekarien, Karin Andersson, tillslut frågade om jag ville vara med och göra beställningar från huvudbiblioteket i Trelleborg. Jag var tolv, tretton år – det var livsavgörande för mig. Det var på något sätt första steget mot att bli litteraturkritiker, säger Anneli Jordahl. När biblioteket letade efter en ny städerska blev Anneli Jordahl tillfrågad.
– Jag fick nyckeln till biblioteket. Det var bara öppet två dagar i veckan – men plötsligt kunde jag vara där jämt och läsa. Jag måste erkänna att biblioteket inte blev särskilt väl städat, men utan biblioteket hade jag aldrig blivit författare. Anneli Jordahl säger att hon får ett hugg i hjärtat varje gång hon hör om ett bibliotek som läggs ner.
– Det är så förfärligt. Allt på landsbygden som är andligt bara dör. Försvinner. Jag tänker på alla unga tjejer som befinner sig i samma situation som jag befann mig i. De som saknar möjligheter, vägar in i litteraturen. De berövas den möjligheten.

Sammanbrott, upprättelse

Trots det tidiga mötet med litteraturen skulle vägen till författarskapet bli lång, mycket lång.
– Jag tog i unga år mod till mig och skickade in några små bidrag till novellantologier men övertygades snart om att jag saknade all gestaltande förmåga. Ingången till litteraturens värld gick istället via journalistiken. Om man inte kunde skriva – kunde man i varje fall vara nära och läsa. Anneli Jordahl var länge någon som intervjuade författare. Hon iakttog på avstånd de författare hon beundrade i dåtidens litterära innekretsar – Carina Rydberg, Mare Kandre, Stig Larsson. Jordahl gjorde försök att skriva, testade att skriva som Kandre men misslyckades. Det stora offentliga genomslaget kom istället med essäboken ”Klass – är du fin nog?” – en bok som blev en omedelbar klassiker i en tidsanda då få pratade om klass.
I 2018 gavs boken ut i nyutgåva, 15 år efter utgivningen 2003. Men trots framgången fanns fortfarande drömmen om att skriva skönlitterärt.
– Jag försökte ett tag att bli tillfreds med att inte bli skönlitterär författare. Att bara vara kulturskribent, att vara en del av kretsloppet. Men det gick inte, när jag närmade mig 50 började jag ändå känna att det var tråkigt att jag aldrig hade försökt på riktigt. Arbetet med debuten Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) blev maniskt, en sorts besatthet – präglat av mardrömmarna.

Hjärtat höll på att hoppa ur mig. Jag trodde jag höll på att få hjärtinfarkt.

– Jag gjorde heltokiga saker. Ett tag tog jag reda på vilka som var Ellen Keys favoritförfattare vid den tiden och läste alla de böckerna – jag ville ha samma ord som hon i mitt huvud när jag skrev. Det intensiva arbetet slutade i ett sammanbrott.
– Arbetet blev så jobbigt att jag till slut åkte in till akuten i Katrineholm. Hjärtat höll på att hoppa ur mig. Jag trodde jag höll på att få hjärtinfarkt. Men på sjukhuset mötte jag en erfaren sjuksköterska som tittade på mig och sa: ”Jag tror bara du är lite stressad”, säger Anneli och skrattar.
Det var inte bara romanarbetet som var påfrestande, där fanns också en skräck för att möta offentligheten.
– Jag hade ju själv varit kritiker under lång tid. Jag visste att kritiker som debuterar som skönlitterära författare ofta blir väldigt hårt dömda. Det finns ofta ett inslag av ”Nu ska han eller hon få igen!”
Det ligger hämnd i luften. Farhågorna besannades dock inte, den skönlitterära debuten 2009 blev väl mottagen av kritikerna. Anneli Jordahl hade gjort en ”smidig övergång till skönlitteraturen med denna halvfiktion, med ett språk som glöder och alldeles säkert kan bära upp fler romaner”, skrev Therese Bohman i sin hyllande recension i Expressen. Övergången från sakprosa och kritik till skönlitteratur är som att hoppa mellan hjärnhalvor, säger Jordahl.
– Man måste ner i dyn för att skriva skönlitterärt. Man måste koppla bort förnuftet. Hur tar du dig in i den skrivprocessen?
– Jag behöver ofta två dygn för att ta mig in i ett tillstånd. Jag klarar sällan att skriva mer än fyra timmar åt gången. Men sedan kan man övergå till att läsa. Det blir en växelverkan. Efter fyra romaner går det lättare att växla mellan hjärnhalvorna – ormens två huvuden – säger hon.

När man läser en fantastisk roman får man bara lust att bränna sitt manus.

– Problemet uppstår väl när man läser en fantastisk roman. Då får man bara lust att bränna sitt manus.
Hur mycket utvärderar du din text under arbetet?
– Tyvärr hela tiden. Jag vet att man inte ska göra det. För mig går det väldigt långsamt eftersom jag värderar för mycket. Varje gång jag börjar skriva så skriver jag om från början. Jag kan inte börja skriva från mitten dit jag kommit. Jag måste börja om från början för att komma i stämning. Det innebär att inledningen är omskriven säkert 120 gånger.
Du skriver om varje kapitel från början?
– I bästa fall, men ibland hela boken. Det blir naturligtvis väldigt tungrott. Första utkastet skrivs alltid för hand och förs senare in i datorn. Hon berättar att det är viktigt att skrivböckerna inte är linjerade.
– Linjerna berättar för mig att jag måste hålla bättre ordning. Och jag är ingen ordningsmänniska. Det finns ett imperativ i de där linjerna som jag ogillar. Det är inte anteckningsböcker utan skissblock hon använder, en idé hon fått från Orhan Pamuk.
– Det ger mig en känsla av att jag håller i scenen. Det blir också på något sätt mer anspråkslöst, säger Anneli Jordahl som ofta ligger i den röda soffan och skriver.
Men vissa scener växer inte bara fram i ord utan också i bilder och föremål. Hon berättar att hon för kurortsromanen Augustenbad en sommar gjorde efterforskningar kring en av bokens karaktärer, en försupen poet.
– Varje morgon, lunch och kväll gick jag samma väg som han tog i boken för att iaktta hur ljuset föll. Och vilka blommor som blommade i maj, juni och juli. Han blir så uttråkad att han börjar samla på olika gräsarter – så i anteckningsboken klistrade jag in olika sorters gräs.

Det värsta man kan göra

Trots att hon påstår att hon inte är någon ordningsmänniska så är skrivprocessen ritualiserad.
– När jag är inne i ett skrivande så går jag upp fem på morgonen och börjar skriva. Då funkar min hjärna som allra bäst. Det finns något oförstört – juvenilt – med starten på en ny dag. Och när klockan är tio så har jag gjort ett dagsverke.
Sedan går hon en lång promenad med Peps, en dansksvensk gårdshund döpt efter Peps Persson. Efter lunch byter ormen huvud. Hjärnhalvorna skiftar. Kritikern kliver fram – med läsande och anteckningar om nya böcker.
I både Klass och Orm med två huvuden återkommer du till en bristande självkänsla, en klassbunden osäkerhet. Men hur lyckades du ändå bli kritiker? Det är ju ett värv som på många sätt är förbundet med motsatsen?
– Det är den stora paradoxen. Jag har tidigare skrivit att det värsta du kan göra mot dig själv om du kommer från arbetarklassen är att bli litteraturkritiker. Det handlar så enormt mycket om självförtroende, pondus och att ha en egen hållning. Det är den totalt subjektiva journalistiken. Det tog mig enormt lång tid att växa in i de kläderna. Om jag ens ännu har gjort det …

Jag fascineras fortfarande av hur kritiker och författare så ogenerat kan lyfta fram varandra fast man känner varandra.

Med åren sedan debuten som skönlitterär författare har Anneli Jordahl dock funnit det allt svårare att skriva om samtida svensk litteratur.
– Det började kännas konstigt att sätta sig till doms över andra svenska författare som utkom med böcker samtidigt som jag. Mina önskelistor till Aftonbladet innehåller numera mest klassiker, döda eller utländska författare. Eller böcker i en genre som ligger så långt från min egen som möjligt. Det är ju väldigt vanligt att man är både kritiker och författare.
Varför upplevde du det som så svårt?
– Jag tycker det är självklart. Risken finns att man antingen är för snäll eller passar på att sänka en konkurrent. Tycker du det är vanligt förekommande? – Ja, det är det. Och det har alltid förekommit inom kritiken. Det var ännu vanligare förr. Men jag fascineras fortfarande av hur kritiker och författare så ogenerat kan lyfta fram varandra fast man känner varandra.
Anneli Jordahl avfärdar föreställningen om kritikern som en individ upphöjd bortom subjektet, som i sin bedömning står helt fri från vänskapsband.
– Jag har svårt att tro att man kan stå fri. Om jag har fattat sympati för en annan människa, hur skulle jag kunna såga en bok som den personen ägnat fyra år åt att skriva?
Ett ämne som löper som en tråd genom Orm med två huvuden är vilka gränser man får passera som författare. Vad får man skriva? Hur hänsynslös får man vara mot andra människor? Frågor där privatliv ställs mot konstnärskap. En nyckelmening lyder: ”Krävs det ett mer hänsynslöst sanningspatos för att nå ett erkännande som betydande konstnär?”

”Jag skulle inte kunna göra det gentemot min familj.”

Skulle du vara en bättre författare om du var mer hänsynslös?
– Det tror jag. Det tror jag absolut. I dagens autofiktiva trend har de mest upphöjda författarskapen ett mått av hänsynslöshet. Jag tänker på Karl Ove Knausgård och Vigdis Hjorth – två författarskap jag tycker väldigt mycket om. Dessa författare har tagit ett beslut att skriva detta trots att det finns en omgivning att ta hänsyn till – föräldrar, partner, barn, flickvänner. Men jag skulle inte kunna göra det gentemot min familj. Det skulle vara helt otänkbart. Är det en klassfråga?
– Det handlar nog om vad man har för relation till sin familj. Men det är också en klassfråga. I en konstnärlig familj så finns det en förståelse för konstens förutsättningar. När Jan Myrdal skrev som sina föräldrar eller Felicia Feldt skrev om sin mamma Anna Wahlgren så blickade de upp mot personer som redan var upphöjda i offentligheten. För en författare från arbetarklassen är det svårare att göra våld på någon som redan har det svårt eller inte har möjlighet att svara. Det är därför arbetarklassförfattare ofta anklagas för att idealisera sin bakgrund.
Men kanske är det inte bristen på hänsynslöshet så mycket som tiden som oroar Anneli Jordahl. Debuten vid 49 års ålder gnager fortfarande.
– Jag känner en sorg för att det blev så sent. Mina generationskamrater har haft författarskap som pågått i decennier. Jag har givit ut fyra romaner. I mitt perspektiv är jag fortfarande en nybörjare. Jag är bara i början av ett författarskap. Kaffet har sedan länge kallnat i benporslinet. Ämnet gör henne låg, allvarlig.
– Jag oroar mig … Jag är rädd att jag ska försvinna innan jag hunnit komma dit jag vill. Min biologiska pappa dog när han var 63 år – då har jag fyra år på mig. Jag hoppas att jag ska leva tillräckligt länge för att lyckas forma ett författarskap som jag är nöjd med.

Intervjun publicerades i Författaren 3/2019.