Han talar sex språk flytande – men växte upp med en mamma som varken kunde läsa eller skriva. Bagir Kwiek utnämndes nyligen till Sveriges nya läsambassadör. Författaren träffade honom för ett samtal om diskriminering, romsk litteratur och kampen för en likvärdig utbildning.
Bagir Kwiek rotar bland barnböckerna inne på Bergsjöns bibliotek i Göteborg och hittar Det var en gång det som inte var, en samling muntligt traderade romska sagor som han har skrivit tillsammans med Monica Hirsch. Någon hyllmeter bort finns böckerna om Katitzi, skrivna av Bagir Kwieks stora förebild Katarina Taikon.
Kulturrådets läsambassadör känner sig hemma här. Förutom hemmet så var biblioteket hans trygga punkt när han växte upp.
– Det var min plats där jag kunde sitta i lugn och ro och ingen störde mig. Det enda som var tråkigt var väl att på den tiden, om man letade upp någonting om romer, så var det alltid något negativt som stod i böckerna. Men annars, nej. Biblioteket var den där platsen där jag alltid kände mig välkommen, där jag alltid kände mig trygg och mådde bra.
Finns det andra delar av samhället där du har haft problem för att du är rom?
– Det finns väl inget område i samhället egentligen där jag inte har blivit illa bemött om de har vetat att jag är rom. Sverige är ett land som ännu inte har tagit tag i antiziganismen på riktigt. Det spelar ingen roll om man är svenskfödd eller om man är utlandsfödd och kommer till Sverige, antiziganismen är något som finns överallt, tyvärr.
Att vara läsambassadör handlar både om kultur och utbildning, hur var det under din skolgång?
– Det var väldigt vanligt att lärarna behandlade mig annorlunda för att de visste att jag var ”zigenare”, som det hette på den tiden. När jag fick stryk på skolgården, till exempel, då såg lärarna det och gjorde ingenting utan lät mig få stryk. Jag hade speciellt en lärare som var extremt aggressiv mot mig, otroligt otrevlig. Så fort hon fick chansen att håna mig på något sätt så gjorde hon det. Jag är inte född i Sverige, men jag har växt upp här och pratar bra svenska, trots det fick jag gå i det som då kallades svenska B (svenska som andraspråk). Det där var någonting som följde en hela skolgången.
Vem var din läsambassadör?
– Jag hade en bra lärare när jag gick i en serbokroatisk skola de första tre åren här i Bergsjön. Det var en jättestor lärare, han var 2,10, från Montenegro och stenhård med allt som hade med skolan att göra. Vi fick alltid böcker som vi skulle läsa över sommarlovet. Så det var framför allt han och mina två äldre systrar som var mina läsambassadörer. Speciellt min äldsta storasyster brukade ge mig böcker i julklapp och när vi åkte på semester så fick jag alltid låna hennes böcker.
Vad var det för slags böcker?
– Min ena storasyster tyckte om att läsa Harlequin-romaner med olika kärleksberättelser, medan min äldsta storasyster läste allt möjligt. Nu såg jag precis att Den målade fågeln (Jerzy Kosinski) ska komma ut som film. Den handlar om en liten pojke under andra världskriget och den boken gav min äldsta storasyster till mig.
Men du började alltså läsa tantsnusk som åttaåring?
– Haha, nä, det var väl inte i åttaårsåldern, men tio, elva. Det blev många sådana böcker på semestern. Jag var en sådan som läste allting. Jag kunde sitta och läsa ingredienserna på en schampo-flaska.
Men dina föräldrar kunde inte läsa?
– Pappa kunde läsa lite, men inte mamma, hon lärde sig aldrig att läsa och skriva. Hon kunde bara skriva sin signatur.
Så det var inga godnattsagor?
– Inte genom läsning, utan det var muntliga berättelser, och det var både mamma och pappa otroligt skickliga på. Det är en del av vår kultur: att berätta. Så det fick vi i stället för sagoböcker.
Jag har förstått att du vill slå ett slag för ljudböcker just för …
– … just för dem som inte kan läsa är det otroligt bra att kunna få höra på ljudböcker i stället. Jag tycker definitivt att man inte ska tycka ”nä, det är ingen riktig läsning”, utan all form av kunskap är bra kunskap.
Kan du berätta lite mer om vad ditt jobb som läsambassadör går ut på?
– Jag och min referensgrupp har bestämt oss för att satsa på tre områden. Ett: inrätta läsambassader. Ett bibliotek ska kunna ansöka om att få bli en romsk läsambassad. Då har vi några krav som vi ställer på dem, till exempel att man ska lyfta fram romska böcker och författare, kanske flagga på viktiga högtider som 8 april (Romernas internationella dag) och att man ska samverka med någon romsk förening och så vidare.
– Det är inte så jättehöga krav. Vi vill att läsambassaderna ska ha en bok om språket, en bok om historia … Du vet, barn- och ungdomsböcker finns det gott om, men övriga böcker är det svårt att hitta. I Göteborg är det bara Stadsbiblioteket längst upp på Avenyn som har ett stort utbud. På det här sättet vill vi uppmuntra till att börja arbeta med romska frågor, men det finns också en lag som säger att biblioteken ska göra det här.
– Nummer två: lyfta romska författare, så varje månad skriver jag om en författare på Kulturrådets hemsida. Det tredje området är att uppmuntra romer till att själva börja skriva sin historia. Till exempel att uppmuntra de yngre att skriva ner de äldres historier, eller sina egna historier. Och börja uppmuntra till att det skrivs fler böcker, det finns väldigt få böcker skrivna av romer i Sverige, ute i Europa ser det helt annorlunda ut. Där finns det många fler romska författare. Jag tänker samarbeta med Författarcentrum, träffa romska ungdomar och kanske skapa författarverkstäder.
Du har också sysslat med översättning.
– Ja, jag har översatt en av August Strindbergs noveller och dokumentärfilmen om Katarina Taikon till kelderash (romsk dialekt med ursprung i Rumänien), samt min egen sagobok. Sedan finns det hur mycket som helst till som jag har översatt, men det är officiella dokument och sådana saker. Jag skrev för ett projekt som hette En förlorad generation, om narkotiska preparat.
Du är verkligen mångfacetterad.
– Jag ser problem och då försöker jag hitta en lösning och det finns ett stort problem med missbruk bland romer. Mina vänner dog allihop av heroinöverdoser. En del av de problemen skulle kunna lösas – om vi bara hade tagit till oss den informationen och kunskapen som fanns i samhället, men i stället försökte vi på ”romskt” sätt bota de här missbrukarna och när det inte funkade så stötte vi ut dem och då blev de ofta ännu tyngre missbrukare.
På ”romskt” sätt? Ta ett snack, helt enkelt?
– Inte bara ta ett snack, utan, du vet, tvätta till dem, ta på dem fina kläder, gifta bort dem. ”Gift dig och skaffa barn så kommer du att lugna ner dig!” Men det funkar inte. Det såg jag som en svaghet hos oss. Vi kan hjälpa dem och vi måste göra det tillsammans med läkare och missbruksorganisationer och så vidare. Jag tyckte att det första steget var just att försöka ge missbrukarna information på deras eget språk och förklara hur preparaten ser ut, vad de gör med dig och var det finns hjälp.
Det finns förslag på att språk ska vara en diskrimineringsgrund inom diskrimineringslagen. Vad tycker du om det?
– Jag tycker att det kan vara en lag som är bra att ha, men som är svår att implementera i verkligheten eftersom det finns så mycket som behöver översättas, men det finns inte tillräckligt många som kan översätta. Och speciellt när det gäller romanès där lingvisterna ännu inte är riktigt överens om hur vi ska stava.
Och det finns olika dialekter …
– Ja, så jag förstår att man inte kan implementera den lagen ordentligt, men det är viktigt att veta att lagen finns och att den gäller. Till exempel när det gäller LVU, när romska barn blir omhändertagna blir det ofta att de tappar språket. Där tycker jag att den lagen ska användas. Det finns många fall där barnen pratar med sina föräldrar i telefon och då säger de till dem att ”ni får inte prata romanès”. Det får vi visst! Eller så finns det lärare som säger att ”i skolan pratar vi bara svenska”. Nej, vi får prata andra språk. Och speciellt om du är nationell minoritet har du rätt att prata ditt språk i skolan och rätt till hemspråksundervisning.
Du kom till Sverige under en period när romer precis hade fått börja gå i skolan – vilka milstolpar kan du se i utvecklingen sedan dess?
– Det viktigaste som har hänt i Sverige efter det att Katarina Taikon fick igenom romers rätt till att bli bofasta och gå i skola, är minoritetserkännandet. Det gjorde att man satte in en helt annan växel i arbetet (med romers rätt till utbildning), men fram till dess så har man på olika sätt, med små projekt, försökt föra det framåt.
Vad skulle kunna vara nästa milstolpe?
– Regeringen har en strategi för romsk inkludering, 2032, då ska romer ha samma rättigheter som majoritetssamhället. Men det är en lång väg för att komma dit. Jag tror att det skulle vara viktigt att få romska skolor, för romska barn blir fortfarande dåligt behandlade i skolan.
Finns det inte en risk att det blir ännu större segregation då?
– Jag har hört det argumentet förut, men det är ingen som säger det om Tyska skolan, Engelska skolan eller Hillelskolan. Det handlar inte om att ta sig utanför samhället, utan om att ge våra barn och ungdomar samma sorts utbildning, och att satsa riktigt ordentligt på utbildning är det enda sättet att komma ut ur antiziganismen. Vi har inte råd att vänta på att skolorna ska komma ikapp eller att antiziganismen ska tillhöra historieböckerna.