Överläkaren och författaren Christian Unge befinner sig mitt i coronakrisen. Samtidigt släpper han en ny thriller som utspelar sig i sjukhusmiljö. Kristina Lindh möter en författare som lever i sitt litterära universum, där liv och död står på spel varje dag.
Vår. Trädgården full av blommande scilla. Det kunde ha varit som vid någon av de tidigare intervjuerna. Christian Unge plåtad tillbakalutad i den spirande grönskan med en laptop i knät.
Eller på jobbet. För ett par år sedan kunde en text om författaren och överläkaren Christian Unge inledas så här: Över Karolinska universitetssjukhusets akutmottagning i Huddinge vilar ett lugn. Bara någon enstaka patient syns till.
Och så författarens kommentar till journalisten: ”En typisk mellandag.”
Det är inte en sådan vår. Och det finns inte längre några mellandagar.
– Flödet av coronapatienter är enormt. Jag har en läkare inlagd på min avdelning just nu, inte gammal. Det känns väldigt tungt.
Vi ses den veckan då kurvorna för Stockholm har börjat stiga och går in i en dramatisk fas.
– De närmsta två veckorna kommer jag att arbeta mer än vad jag någonsin gjort i hela mitt yrkesliv, säger Christian Unge.
Det vanliga upplägget sedan många år – en veckas skrivande, en veckas läkarjobb – är som bortblåst. Christian Unge är på sjukhuset sex dagar i veckan plus flera kvällar. Hans sambo är infektionsläkare och jobbar lika mycket. I vanliga fall brukar mormor och farmor hjälpa till med sina barnbarn. Nu fungerar inte det. Rädslan är påtaglig.
– Stämningen på sjukhuset är spänd och skrämmande. Det är som att fajtas mot en fiende man inte varit beredd på och inte har verktyg för. Många av patienterna kommer vi bara kunna låta dö, om än genom att göra det så bra som möjligt för dem. Det är enormt ångestskapande för vårdpersonalen.
Jag drivs mycket av dödsångest, och har alltid gjort det.
Christian Unge forskar i sepsis, teoretiskt sett det man avlider av när man dör i corona. Men termen omfattar en rad tillstånd. För covid-19 gäller inte traditionell blodförgiftning eller andra kända förlopp. Tillståndet liknar inte något annat, inte influensa, inte sars eller mers.
– Det utmärkande är att vi just nu inte förstår vad som händer. Jag kollade sent igår kväll på en läkare i New York, som videobloggade. Där diskuterar man hett – vad är det här?
New York-läkaren och Christian Unge började samtala. Det finns något som heter höghöjdsödem och som kan uppstå om man till exempel går snabbt upp och ned från Himalaya. Coronasymtomen har likheter med det. Finns det andra behandlingar än dagens som man utifrån den iakttagelsen skulle kunna ge? Och därmed rädda fler?
Det är som ett krig och en thriller på samma gång.
Mitt i allt detta kommer Christian Unge med en ny bok. Må vara i form av en thriller, dessutom i sjukhusmiljö. Men att lämna tankarna på vård och virus för att prata om Ett litet korn av sanning, del två i serien om läkaren Tekla Berg, kräver en rejäl mental omställning.
”Är du beredd att kämpa hårt?”
Han häller upp kaffe och sätter sig vid köksbordet. Man kan nästan se hur Christian Unge ställer hjärnan på reset. Att gå rakt på nya boken går inte. Han måste ta det från början. – Jag har skrivit i över tio år. Det tydligaste som hänt under den tiden är att hela skrivprocessen blivit proffsigare. Mina första två böcker gav jag ut själv. Jag var autodidakt, tog hjälp av frilansredaktörer och formgivare. Varje bok tog tre år, berättar han. Första förlagskontraktet, på Lind & Co, var en skjuts framåt. Där fick han kvalificerad hjälp och professionell omslagsformgivning. Men det stora steget var att komma till Norstedts. Inte just för att det är Norstedts utan för att han där fick ett helt team kring sig, och som är inblandat i skrivandet. Det gäller framför allt förläggaren Håkan Bravinger. Christian Unge minns första mötet.
– Håkan frågade: ”Är du beredd att kämpa hårt?” Jag svarade ja. Jag har inga problem med att slänga, skriva om eller döda mina darlings.
Grundidén hade Christian Unge klar sedan länge. En bokserie på minst tre böcker om Tekla Berg, läkare på Nobelsjukhuset i Stockholm. Christian Unge hade under flera år mejslat fram huvudkaraktären. Likaså hur serien skulle bli ett eget universum, ungefär som HBO:s kriminalserie The Wire, där det vid sidan av huvudpersonen skulle finnas en rad starka sidokaraktärer som läsaren får följa. Christian Unge skickades hem med uppmaningen ”Skriv på!” Efter ett halvår började han visa resultatet. Både författare och förlag insåg att de satt med ett väldigt material med fem, sex sidospår.
– ”Det här ska vi bygga långsiktigt”, sa min förläggare och drog paralleller till deckarförfattare förlaget haft och som slagit igenom först med tredje boken. Det var väldigt lugnande. Istället för att använda allt i första boken, plockades stora delar bort för att sparas till framtiden. 100 sidor om ett ambulansgäng, till exempel. – Sedan fortsatte vi skriva, jag säger ”vi” för jag fick så mycket hjälp. Allt ifrån ”vad händer om du gör den här karaktären till en hon istället för en han?” till ”vad säger du om att föra in en twist här?” Tack vare den kollektiva och gränsöverskridande arbetsmetoden med första boken har han nu en stabil grund att stå på. Tvåan gick smidigare att skriva. Förmodligen kommer det gälla även de framtida delarna.
Många av patienterna kommer vi bara kunna låta dö.
Vem är Tekla Berg?
– Hon är ett extrakt av en massa spännande kvinnliga läkare som jag träffat genom åren, till exempel en fransk narkosläkare som jag gick med en vecka. Det fanns något i hennes karaktär som var väldigt intressant. Mina inspirationskällor har ofta varit kvinnor. Tekla Berg är den läkare Christian Unge själv vill bli omhändertagen av när han kommer till akutrummet. Hon är duktig, hon vill rädda liv och hon skiter i chefer och organisation. En Pippi Långstrump i läkardräkt? Ja, det finns något anarkistiskt i både Pippi och Tekla, säger Christian Unge. Givetvis finns det också något av honom själv i henne.
– Alla författare skriver om sig själva på ett eller annat sätt. Sedan är hon mycket mer modig och cool än vad jag är.
Karaktärerna smög sig på
Christian Unge började skriva tidigt. Under tonåren blev det dagböcker och brev, ibland på uppemot 20 sidor. Han skrev till sin mamma, syster, bror och styvpappa. På tröskeln till 20 gjorde poesin entré. Christian Unge började skriva lyrik, tog några kurser och skickade in pretentiösa alster till förlagen. Som tackade nej. Några år senare befann han sig i Afrika som nybliven läkare på uppdrag för Läkare utan gränser. Skrivandet blev ett sätt att bearbeta arbetsdagen.
– Jag satt med en liten laptop på kvällarna och skrev långa historier som jag skickade hem till vänner och familj. Berättelserna blev längre och längre. ”Skriv en bok”, sa folk. Än en gång skickade Christian Unge iväg manus till förlagen. Och än en gång tackade de nej. Det var därför han gav ut första boken själv, utan ISBN-nummer: Muganga Musongo, den vite läkaren.
– Den är fortfarande en liten pärla för mig eftersom den handlar om en laddad del av mitt liv. Länge var det sakprosan han såg framför sig i drömmarna om ett eget skrivarliv. Det var det han själv hade konsumerat genom åren – faktaböcker, dokumentärer, biografier. Men när Christian Unge väl började skriva märkte han att det blev allt mer fiktivt. Karaktärer smög sig på. Dramatiseringen knackade på dörren.
Det var så mycket action – kirurgi, människor som dör, stora känslor.
När han 2007 var pappaledig med sin äldsta dotter började han skriva genom att ”hitta på saker”.
– Det var som en kran som öppnades. Det bara flödade! Sedan dess har det flödat på. Christian Unge har ingen startsträcka. Han säger att det är hans stora styrka. Arbetsmiljön spelar liten roll, han skriver där han hittar en sittplats. Ofta har det blivit där vi sitter nu, vid köksbordet i villan söder om Stockholm. Men han har också skrivit långa stycken på bussen. Hela första boken skrev han på café. I vanliga fall åker han till jobbet en timme innan han börjar sitt arbetspass.
– På 50 minuter hinner jag skriva två eller fyra sidor. Sedan fortsätter jag skriva på kvällen om jag får 30 minuter. Det är en vardag som ligger långt från bilderna av författaren som stänger dörren om sig och närmast rituellt slår upp sin laptop och blickar ut genom fönstret i jakten på en väl vald formulering.
– När jag väl skriver är det färdigtänkt. Jag sitter inte en timme först och tänker på vad jag ska skriva. Däremot har en annan traditionell aspekt av författandet tagit allt större plats, nämligen researchen.
De typiska psykopattyperna
För den nya boken har Christian Unge gjort efterforskningar i faktafrågor. Han har träffat yrkespersoner med viktig kunskap – en polis, en obducent. Hela förra våren ägnade han åt att göra ett gigantiskt klassiskt excelark. 60 scener. Alla karaktärers bågar i olika kolumner.
– Jag har aldrig varit så förberedd. Så gick det också mycket lättare att skriva scenerna den här gången. På ett sätt är det snarare föreställningarna kring läkarrollen än de kring författarrollen som har format hans skrivande. Spänningen. Den förhöjda pulsen.
– När jag jobbade för Läkare utan gränser såg jag mig själv som i en dramafilm. Det var så mycket action – kirurgi, människor som dör, stora känslor. Författarrollen och läkaryrket korsbefruktar varandra på ett perfekt sätt, säger han. För en rastlös själ som Christian Unge är det utmärkt att varva en veckas skrivjobb med en veckas sjukhussysslor. Läkartjänsten är fabriksjobbet där han drar på sig arbetskläderna och jobbar hands on. Författarrollen är ”kaffe, laptop och softa”. Sjukhusmiljön är också en outsinlig dramaturgisk källa för skrivandet. I synnerhet nu, när han jobbar med akutsjukvård och träffar patienter som kommer in odiagnosticerade med buksmärta, hängande mungipa eller i koma.
– Det är som en deckargåta. Man måste ta reda på anamnesen, precis som polisen måste förhöra vittnet. Man måste undersöka patienten, det vill säga göra rättsundersökning på plats. Det finns så himla många paralleller, sådant som man kan överföra till skrivandet. Och så träffar man många intressanta personer. Vårdmiljön är ett enda stort flöde av spännande karaktärer, säger Christian Unge. Det gäller både personal och patienter.
Författarrollen och läkaryrket korsbefruktar varandra på ett perfekt sätt.
Han har svårt att förstå dem som kan sitta i en stuga i Skåne och skriva år efter år.
– Visst, de hämtar sitt stoff inifrån eller från att läsa. Men för mig är det avgörande att få träffa de här riktiga människorna. Makt. Omnipotens. Läkarrollen och författaryrket har likheter. Åtminstone enligt schablonerna. Författaren är det upphöjda skapargeniet som skriver fram en värld ur intet. Läkaren har andras liv i sin hand och omges av underdånighet och vördnad. Både litteraturens och medicinens stjärnor har genom tiderna varit manligt kodade. Christian Unge konstaterar att strukturerna har funnits men att de är på väg bort. En del förändringar sker snabbt, andra långsammare. Idag finns fler kvinnliga läkare än manliga, och de flesta av hans chefer är kvinnor.
– Men de typiska psykopattyperna, alfapersonligheter som skiter i konsekvenserna, de är oftare män. Och de finns kvar. Dem försöker jag driva med i mina böcker.
Bokbranschen är en ankdamm
Och så har vi förstås de moraliska frågorna. Thriller, spänningslitteratur, krim … den genre Christian Unge skriver i är en litteraturkategori där de etiska frågorna är bärande. Precis som i läkaryrket.
– Det är ytterligare en faktor som det är väldigt tacksamt att använda sig av litterärt. Så här i coronatider är det närvarande hela tiden. Just nu har vi inte tillräckligt med respiratorer, hur ska vi välja ut de patienter som ska få respiratorvård? Samtidigt säger lagtexten att alla är lika inför lagen. Ingen ska diskrimineras utifrån kön, ålder eller socioekonomisk tillhörighet. Men det är ett faktum att om du är nedgången alkoholist ligger det dig i fatet när du ska få behandling, säger Christian Unge.
– Sedan kan man välja att strida för de svaga eller bara strunta i det. De valen är i varje ögonblick närvarande och dem tar jag gärna in i litteraturen.
Vilka moraliska val är det som Tekla Berg ställs inför i den nya boken?
– Hennes främsta strid handlar om hennes kamp mot en sjukhusdirektör som vill privatisera sjukhuset och göra det till en guldgruva för ägarna. Det är knappast förvånande att Christian Unge svarar initierat på frågor om vård och läkarroll. Det är den bransch han tillhört hela sitt yrkesliv. Men lika nördigt tar han sig också an frågor om den litterära sfären. Han kallar sig bokbransch-junkie och läser Svensk Bokhandel och Boktugg varje dag. Regelbundet lyssnar han på Förlagspodden med Kristoffer Lind och Lasse Winkler.
Varför är du fascinerad av bokbranschen?
– Jag tror det beror på att jag var egenutgivare och fick kämpa mig fram under så många år. Jag tog fram omslag, skötte marknadsföring och förhandlade med Holmen om papper och tryckkostnader. Jag kan alla detaljer i processen och har lärt mig allt den hårda vägen.
Just nu har vi inte tillräckligt med respiratorer, hur ska vi välja ut dem som ska få respiratorvård?
Man ska inte heller sticka under stol med att det i bokbranschen, precis som i alla andra branscher, finns en underhållande skvallerfaktor. Pågående rävspel. Författare som byter agenturer. Rykten om skyhöga förskott.
– Det är en dokusåpa som är kul att följa. Och som jag också kan följa med glimten i ögat eftersom jag har mitt på det torra på grund av att jag är läkare med en stadig position och inkomst i botten. Vad är bokbranschen för en bransch?
– Det är en ankdamm. Alla känner alla. Förläggare, agenter, redaktörer. Så fort det händer något sprids det snabbare än ett coronavirus. Det är en värld präglad av å ena sidan de stora jättarnas kamp, det vill säga Norstedts och Bonniers, och å andra sidan det faktum att den befolkas av nördar. Den består av folk som älskar böcker och samtidigt ska hålla på med pengar. Ibland kan det te sig lite pajigt. Det är också en bransch med tydliga koder när det gäller fint och fult. Frågan är vilken hierarki som är mest uttalad – vårdens eller litteraturens?
– Läkarbranschen är extremt hierarkisk, med en närmast militant struktur, säger Christian Unge. Alla vet vem som är högst i toppen på en klinik. Både vem som är det formellt och vem som är det informellt, i kraft av att vara den drivande forskaren inom sitt område. Bokbranschen har på papperet en plattare struktur där alla ska sitta i öppna kontorslandskap och ingen ska vara förmer än någon annan, menar han. Samtidigt är det en värld med en tydlig rågång. Den mellan fin och ful litteratur.
– Det är en gräns som även förlagen håller på. Har du under tre år värkt fram en roman om en norrländsk by är det mycket finare än om du suttit med en deckare i två år. Det där går igen i både vad som recenseras och i vad som får pris. Vad har du för relation till dina läsare?
– Det är en relation som bygger på sociala medier, trots att jag varken är aktiv eller har någon särskild tanke om hur de ska användas. Det är framför allt på Instagram som utbytet sker. Ofta är det bara någon kort kommentar: ”Grym bok!” Bokbloggarna spelar också en viktig roll, säger Christian Unge. De är aktiva och där finns en positivitet. Recensionerna som läggs upp är halvlånga och når en bred publik.
I samband med Teklaserien får han också reaktioner från läsare i andra delar av världen. Böckerna kommer ut i tio länder, varav Polen tillkom senast. – Där har det verkligen exploderat. Instagrambloggarna där är fantastiska, de gör stilleben med boken och lägger ut, var och en med sin egen ton. I Polen finns också några namnkunniga kvinnliga skådisar som skriver om hur de läst boken och hur de vill spela Tekla på film. Det senare lär dock inte hända. Filmrättigheterna för Teklaserien är redan sålda till FLX, bolaget bakom bland annat teveserien Störst av allt.
Drivs av dödsångest
Framgång och motgång. Bekräftelse och osynliggörande. I både livet och litteraturen avslöjas drivkrafterna av omvärldens blick. Bryr man sig? Slås man ned? Tekla Berg är en klassisk hjälte med ett samvetsömt inre under den hårda ytan. Den nya boken handlar om demonerna som jagar henne. Demonerna är löftet hon en gång gav till sin pappa om att ta hand om sin missbrukande bror.
– Han är väldigt mycket ett koncentrat av min biologiska bror och framför allt min styvbror som dog i missbruk. Hon jagas också av konflikten mellan den biologiska klockan och det genetiska arvet. Tekla Berg bär på anlag för den ärftliga sjukdomen Huntingtons. Hon längtar efter familj och en nära relation men vågar inte. Därför blir hon hård mot sin omgivning. Vilka är demonerna som jagar dig?
Man kan välja att strida för de svaga eller bara strunta i det. De valen är i varje ögonblick närvarande och dem tar jag gärna in i litteraturen.
– Jag drivs mycket av dödsångest, och har alltid gjort det. Sättet att hålla den borta är att aktivera mig. Först var det viktigt att få familj och barn så att livet fortsätter när man själv inte finns, säger Christian Unge. Sedan blev läkaryrket en ångestdämpare, en roll där man är i livets tjänst.
– Men ju äldre jag blir och ju mer jag jobbar med sjuka och döende patienter, desto mer kryper det under mitt eget skinn. I januari dog hans styvpappa i cancer. Även hans biologiska pappa gick bort nyligen. Egentligen är det dem han skulle ha ägnat sin tid åt nu. En hel bok om dem finns färdig i Christian Unges huvud. Inte en deckare utan en bok om uppväxten och de två papporna.
– Jag har ett jättebehov av att få skriva om dem. Hela vintern har jag sett fram emot våren, scillan och att få kasta mig in i den nya boken. Så blev det inte. En pandemi bröt ut. Läkarplikterna kallade.
– Allt har bara fått pausas.