Kanske kan man kalla honom den motvillige översättaren. Erik Andersson är en av våra mest hyllade översättare från engelska med böcker av James Joyce, J. R. R. Tolkien och Flann O’Brien. Men allt börjar med motstånd.
Erik Andersson är för tillfället nöjd. Han arbetar på en översättning av en georgisk debutant som skriver på engelska. Georgien råkar nämligen vara ett av hans specialintressen.
– Det är extra roligt att översätta när man får användning för sina kunskaper. Jag har länge intresserat mig för den georgiska musiken, inte minst körsången, säger Erik Andersson och ler från sitt arbetsrum i Alingsås.
Nu kanske man kan få uppfattningen att detta bara råkar vara en sällsam lyckoträff – det är det nog inte. Du behöver inte tala särskilt länge med översättaren och författaren Erik Andersson för att inse att han är en hel katalog av specialintressen, han intresserar sig för allt från georgisk körmusik till science fiction, irländsk kultur och Västergötlands hembygdshistoria. Det senare ämnet utvecklade han häromåret i en hel bok, Hem – resor i Västergötland (Daidalos) – där Andersson vandrar runt i 50 västgötska socknar som har ordet ”hem” i ortsnamnet. Det är på många sätt ett typiskt Erik Anderssonskt projekt där ett genuint hembygdsintresse möter språklig lekfullhet. Det var inte första gången han skildrade hembygden. Egentligen började det med hyllade romanen Den larmande hopens dal (2008), som nominerades till Sveriges Radios romanpris och var något av ett västgötaepos.
– Jag var för boken tvungen att fördjupa mig i Västergötlands historia, sedan har jag nog aldrig riktigt kommit ur det, säger författaren.
Det finns en tydlig växelverkan mellan den lilla och den stora världen i Erik Anderssons gärning. I hans nästa bok, Indianländerna (2015) fick man följa
hållfasthetsexperten Ingvar Fransson på en märklig och absurd resa från Västergötland till Centralasien.
Om det finns en tydlig linje i hans litterära universum så är det en rumslighet, en förankring och kärlek till platsen. Som en recensent träffande beskrev det, så skriver han med ”kartorna i knät”. Även de stora översättningsprojekten är centrerade kring platsens betydelse: Sagan om ringen-trilogins Midgård och Dublin i James Joyces Ulysses.
När Erik Andersson berättar om sitt förkovrande i olika ämnen påminner de på något sätt om vandringar mellan socknar.
– Det är väl min brist, att jag inte är lika uthållig som en riktig nörd. En riktig nörd lämnar aldrig sitt område. Jag lyckas gå vidare till något nytt, men jag släpper heller aldrig riktigt det gamla.
Han är en kunskapssamlare, en konnässör. Men det finns en motsägelse, han är inte den som kastar sig över nya ämnen och projekt. Det finns ett motstånd, som han hela tiden återkommer till.
– Jag är ofta motvillig till en början. Ska jag verkligen ge mig in på det här området? Men rätt som det är så är jag fast, och då är det för sent att vända om.
Fantomsmärtor
Intresset för berättandet, och kanske också för översättandets värv, föddes under barndomen ur ett försök att förstå ett okänt språk – de vuxnas.
– Jag minns tidigt hur jag satt i knät på mina föräldrar och hörde de vuxna berätta saker för varandra. Det var olika slags släktberättelser, sådant man berättade för varandra på landet, säger Andersson.
Det var en blandning av skrönor, roliga historier och skvaller.
– Som barn var det lite svårt, lite trögt, att förstå vad de pratade om. Jag visste ju inte vilka de pratade om. Samtidigt var det spännande att få höra en massa saker man inte begrep. Det var nog en slags början för mig.
På något sätt handlade det också om att förstå vad han kom ifrån. Erik Andersson beskriver hur han växte upp i ett slags efterlämnat tomrum, där delar av det gamla Sverige fortfarande fanns kvar.
Erik AnderssonDen värld som mina föräldrar växte upp i var
försvunnen.
– Mina föräldrar tillhörde den första generationens invandrare, kan man säga. Invandrare till villorna. De hade vuxit upp på bondgårdar och torp på landet. Deras världsbild hade formats i en helt annan tid. Jag kunde ju inte se det tidigare livet, förutom när vi ibland hälsade på en del släktingar. Livet i villorna var ett nytt liv, utan rötter, säger Erik Andersson och fortsätter:
– Jag fick nog med mig en känsla från barndomen som var så här: ”Vi lever här nu, men det riktiga livet det finns inte längre kvar.” Den värld som mina föräldrar växte upp i var försvunnen. Jag växte upp i någon märklig saknad, en slags fantomsmärta … Men så har det nog alltid varit, det var nog likadant för mina föräldrar.
Det fanns ingen stark litterär tradition i barndomshemmet – men böcker blev tidigt ett sätt för Erik Andersson att försöka förstå omvärlden, och framför allt de vuxna.
– Jag läste vuxenböcker. Framför allt var jag intresserad av böcker som handlade om hur vuxna tänkte. När man fick komma in i tankevärlden hos en vuxen person.
En av de tidiga läsupplevelserna var Per Anders Fogelströms Kamrater-serie, som utspelar sig i början av 1900-talet. Men snart, i ungdomen, skulle han fastna för en helt annan slags litteratur.
Fanzinemakaren
Erik Andersson tillhör sedan flera decennier en av Sveriges mest hyllade och uppskattade översättare från engelska till svenska – och har bland annat givit böcker av Oscar Wilde, Flann O’Brien, James Joyce och Colm Tóibín svensk språkdräkt.
Han har belönats med en lång rad priser och utmärkelser, bland annat De Nios översättarpris och Vinterpris. Så sent som förra året mottog han också Kulturhuset Stadsteaterns internationella litteraturpris för sin översättning av romanen Kvinnor som pratar av den kanadensiska författaren Miriam Toews.
Men allt började i en helt annan, och då betydligt mindre ansedd, del av litteraturvärlden.
Erik Andersson fick redan som 18-åring ta emot sin första utmärkelse – Alvar Appeltoffts Minnespris. Ett pris som nog för många i litteratur-Sverige är relativt okänt. Alvar Appeltofft var en av pionjärerna inom den svenska fanzine- och science fiction-rörelsen under 1950- och 1960-talet – och priset har sedan slutet av
1970-talet delats ut till ”arbete av bestående värde inom svenska science fiction-fandom”.
– Det var någon gång i slutet av 1970-talet. Jag hade läst en SF-bok och fann längst bak i boken en liten annons som jag fastnade för – att man kunde få gratis fanzine om man skrev till en adress. Det verkade roligt. Så jag började läsa de här tidskrifterna, många var ju heltokiga. Jag hade ingen tanke på att jag skulle göra något sådant. Det var ju inget för mig. Men några månader senare började jag trycka egna. Det bara blev så.
Erik Andersson förvandlades snart till en passionerad fanzine-makare.
– Man var engagerad i hela processen. Man skrev, redigerade, tryckte, plockade ihop fanzinen och postade dem.
Han gav ut flera tidskrifter, både mer seriösa litterära och lite enklare och personliga fanzine som han beskriver som dåtidens motsvarighet till en blogg.
– Allt det där dog ut när nätet kom, för då blev det mycket enklare att publicera sig själv. I dag kan man tycka att det är lite för enkelt att yttra sig, säger Erik
Andersson och skrattar.
– När man satt där och skrev stenciler gav det möjlighet för en viss eftertanke – borde jag verkligen trycka det här?
Fanzine- och science fiction-världen blev på olika vägar Erik Anderssons ingång till översättar- och författaryrket.
Erik AnderssonHelst ska man redan vara över- sättare när man börjar översätta.
– Jag arbetade med fanzinen samtidigt som jag läste på universitetet i Göteborg. Men det blev inte någon framgångsrik akademisk karriär eftersom jag samtidigt gav ut ett veckofanzine som upptog tre–fyra dagars arbete. Det blev inte mycket tid över till studierna.
Genom science fiction-världen fick Erik Andersson i stället sina första översättningsuppdrag. Första romanen var en bok av den brittiska författaren
Michael Moorcock 1984.
– På något sätt, smygande, steg för steg, så började jag även översätta andra böcker. Det är ett märkligt yrke på det sättet att det är svårt att komma in, säger Erik Andersson och menar att det är ett yrke utan tydliga ingångar.
– Helst ska man redan vara översättare när man börjar översätta. Det fungerar ju oftast så att förlagen ringer dig och frågar om du vill översätta en bok. Men om de inte känner till dig så kan de ju inte ringa dig. Jag tror det tog mig tio år innan jag fick ett uppdrag från ett förlag där jag inte kände någon.
När man talar med översättare förstår man att många hamnat i yrket av en tillfällighet.
– Det är väl ett yrke som man ger sig på när man misslyckats med allt annat. Jag började som misslyckad – så jag tog steget till översättaryrket direkt, säger Erik Andersson och skrattar.
Översättaren
Erik Andersson erkänner att han mest började översätta för att få någon slags inkomst.
– Jag hade det lite knackigt. Jag kombinerade en massa inkomstkällor som alla var väldigt dåliga. Och när man kombinerade de dåliga inkomstkällorna så blev de inte bättre för det. Att översätta framstod som praktiskt för det räckte lite längre än att skriva bokrecensioner. Jag hade inga tankar på att det skulle finnas något intressant med att översätta.
När kom det?
– Det var först när jag kom i kontakt med Jonas Ellerström och själv fick bestämma några titlar att översätta. Jag övertygade honom att få göra en
nyöversättning av Flann O’Briens Klagomunnen (översättning 1994). Det var något helt annat än det jag hade gjort tidigare, det var så avancerat att jag inte borde ha givit mig på det. Men jag kastade mig in i projektet. Jag upplevde en helt annan känsla, mer som om jag hade skrivit det själv.
Var det också här idén om att skriva egna böcker växte fram?
– Ja, det var nog det. Genom översättandet lärde jag mig att man inte behövde ha inspiration för att skriva böcker. Vad som krävs är att man sitter varje dag och jobbar. Och kommer lite framåt för var dag. Det är så författande och översättande går till.
I de böcker du har givit ut om översättningsarbetet beskriver du din metod som att ”bara sätta igång”, från första sidan. Att du sällan läser igenom böckerna innan du ska översätta.
– Jag tycker fortfarande att det är den bästa metoden för mig. Som läsare tittar jag ju inte lite i slutet först. Jag vill upprätthålla en slags spänning i arbetet. Det handlar inte bara om spänning i handlingen utan också den spänning som uppstår i stilen. Jag vill upprätta en känsla för en naturlig rytm och andning som jag skulle ha svårt att göra om man klippte och klistrade lite var som helst i boken.
Hur ser växelarbetet ut mellan översättandet och författarskapet?
– Jag har egentligen aldrig arbetat på dem samtidigt. Från början var det nog så att när jag lyckades få ett stipendium ägnade jag mig åt eget skrivande. Det fick bli vad summan räckte till. Men översättandet har ofta fått gå före det egna skrivandet. Som frilansare är det ju alltid lättare att säga ”ja” än ”nej”. Du vet ju aldrig om du kommer att få några fler jobb.
Erik Andersson beskriver växelverkan mellan översättandet och det egna skrivandet som befriande, två slags tvång som berikar varandra.
– Det är en ständig flykt från det ena tillbaka till det andra igen. Översättandet är en otroligt kreativ och konstnärlig syssla, men det är styrt av ett strängt formellt regelverk. Det är strängare än sonettformen. Det är exakt givet vad man ska göra. Ibland kan man bli lite trött på det och då börjar man drömma om ett friare liv. Men det är ju så att när man skriver eget så fastnar man också i en form. Man får visserligen följa sina egna idéer, men det är nästan lika strängt. Man har bara en liten flämtande frihet innan man kommer igång.
Vad har författandet givit dig som översättare?
– Jag tycker nog att jag blev en mycket bättre översättare när jag började skriva själv. I början av min översättargärning så gömde jag mig, intog en lite blygsammare roll. Inställningen var väl att: ”Nu står det såhär i originalet, så det är inte så mycket att göra. Det blir dåligt, men det är inte mitt fel. Jag är bara översättare.” När jag själv började skriva förstod jag att sådär kan jag inte resonera. Jag lärde mig att ta ansvar för texten. Är det inte bra så är det mitt fel.
Hur mycket kan du i dag själv styra över vad du översätter? Försöker du själv sälja in böcker du vill översätta?
– Det har jag gett upp för länge sedan. Det är inga förlag som vill arbeta så, i varje fall inte med mig.
”Jag är skeptisk”
Två översättargärningar står ut i Erik Anderssons rika produktion – av J. R. R. Tolkien och James Joyce. Inte minst den förra skulle i början av 2000-talet ge Erik
Andersson en slags uppmärksamhet som översättare sällan är vana vid. Under ett par år arbetade Erik Andersson med nyöversättningen av Sagan om ringen, vilket också resulterade i en mycket underhållande dagbok, Översättarens anmärkningar (2007). ”Jag är skeptisk”, så inleds hela Tolkienprojektet. I dagbokens första inlägg totalsågar Andersson Tolkiens verk: ”Pratigt och tjatigt. En massa tomtar som springer omkring med en ring i ett snöre.”
Hur fick du uppdraget att översätta en bok du inte ens uppskattade?
– Förlaget hade fått för sig att böckerna inte skulle översättas av någon som inte kunde något om fantasy. Men jag kom att utveckla en, låt vara motvillig, respekt för Tolkien.
Vad var mest utmanande med projektet?
– Det var nog att hålla modet uppe, särskilt i tråkiga passager. Det är ju den värld Tolkien har skapat som är intressant, men som litteratur är det för mycket pojkbok. Litterärt var det inte oavbrutet intressant.
Men du hade ju översatt science fiction innan, var inte SF och fantasy ungefär samma sak?
– Hmmm, ju mindre jag säger om det, desto bättre tror jag. Jag tyckte alltid att fantasy var något ganska fjantigt i jämförelse med science fiction. Men jag fick ju mitt straff, säger Erik och skrattar.
Erik AnderssonHar TT tänkt att rapportera fortlöpande från mitt
skrivbord?
Visste du vad du gav dig in på?
– Nej, inte alls.
Översättningen gjorde genast Erik Andersson till Sveriges mest omskrivna översättare – med kvällstidningsartiklar och tv-framträdande.
– Det var helt knäppt. När det drog igång undrade jag vart det skulle ta vägen. Ska det ringa hit folk varje dag och lägga sig i översättningsarbetet? Har TT tänkt att rapportera fortlöpande från mitt skrivbord? Men det lugnade ner sig som tur var.
Men det ringde folk hem till dig?
– Ja, olika Tolkienexperter. Men jag gladdes ändå över det, för jag tyckte det var nyttigt för folk att förstå vad en översättning är för något. Det var roligt att översättningsarbetet diskuterade så brett.
Var det därför du också gav ut en dagbok om det?
– Det var förlaget som ville det. De blev också tagna på sängen tror jag. De hade nog aldrig blivit anstormade av så många Tolkiennördar.
Några år efter J. R. R. Tolkien gav sig Erik Andersson in i ett nytt, mångårigt översättningsprojekt – nyöversättningen av James Joyces Ulysses.
Var det ett drömprojekt?
– Nej, inte alls. Det var motvilligt … Jag var inte riktigt intresserad till en början. Men sedan var det ju så att jag hade skaffat mig vissa specialkunskaper om just Irland. Det slog mig att även om jag inte tidigare varit intresserad av att ens läsa Ulysses så hade jag nog förberett mig hela livet för det där uppdraget.
Du verkar ofta motvillig?
– Det har nog varit så att de stora projekten har varit saker som jag från början inte ville göra och var ganska skeptisk till. Men motståndet nöts ner efter några år. Till slut kan man inte försvara sig längre.
Artificiell intelligens
Projektet att översätta Ulysses tog fyra år och var det mest utmanande som Erik Andersson hade givit sig in på. Även det resulterade i en arbetsbok, kring
översättandet.
– Många har en felaktig idé om vad översättande är. Det är inte att översätta ordagrant ord för ord. Översättning är konsten att skriva med en stil. Att skriva på ett sätt som känns nytt och spännande – och som ger sig tillkänna i vartenda ord. Om det är något som man ska bedöma med en översättning är det detta: har det blivit levande litteratur?
Det är också anledningen till varför Erik Andersson inte är särskilt orolig för att bli ersatt av artificiell intelligens – ett ämne som intresserat honom sedan SF-perioden under 1970- och 1980-talet.
– Det känns som om vi befinner oss i mycket som det som man läste om då. Jag påmindes nyligen om Philip K. Dicks berättelse om en man som argumenterar med sin dörr för att få komma ut när jag häromdagen skulle skadeanmäla min bil. Jag fastnade i en sådan där automatisk telefonkö där det alternativ jag ville ha inte fanns att erbjuda. Hade jag talat med en riktig människa hade det löst sig ganska snabbt. Mycket är rätt dumt, för den mänskliga flexibiliteten är ju oöverträffad.
Hur tror du att AI kommer att påverka bokbranschen?
– Det stora lyftet för bokbranschen kommer när artificiell intelligens inte bara kan skriva böcker utan också läsa dem, då man får ett slutet system av maskinskrivna, maskinöversatta och maskinlästa böcker, säger Erik Andersson. Ett svar där man
kan ana något av den gamla underjordiska fanzinemakaren.
