”Jag kan inte ta ansvar för att folk är dumma i huvudet”

Vad händer när man berövas sitt språk som barn? Ann-Helén Laestadius sörjer fortfarande den samiska som hon aldrig fick lära sig. Snart utkommer den största och mest komplicerade bok hon skrivit – en jojk till renskötarlivet.

Ann-Helén Leastadius

Fyra dagar före vår intervju mejlar Ann-Helén Laestadius mig. Hon har följt SMHI:s väderrapport. En kvävande värmebölja har svept in över Sverige. Dagen för vår intervju ser ut att bli sommarens varmaste. ”Hemska värme!” skriver hon. ”Som jag längtar hem till Kiruna och Soppero nu.”
Ett par dagar senare ses vi vid ett skuggbord på ett café i Skytteholmsparken i Solna, inte långt från Ann-Heléns lägenhet. Vi har bytt eftermiddag mot förmiddag, och hon har bett om att få flytta fotograferingen till senare.
– Jag klarar bara att sitta i den här hettan, mer klarar jag inte, säger hon med ett plågat leende.

Det är i slutet av juni och pandemiläge har långsamt flutit över i semesterläge.
– Jag är så knäckt för att vi inte kan åka upp till Soppero i år på grund av det här jävla viruset. Vi åker dit och fiskar varje sommar men mina föräldrar är 70+ så det går inte, säger Ann-Helén Laestadius som tror att hon hade covid-19 under våren.
– Det var i början av maj. Jag satte mig ner på förmiddagen och skulle skriva, men kände mig konstig i kroppen så jag tänkte att jag skulle gå en promenad. Men det var hemskt. Min puls var uppe i 170 och jag rörde mig knappt. Det satte sig på andningen och lungorna. Febern var låg men jag kunde inte andas. Jag har aldrig varit med om något liknande. Det var så otäckt.

Jag kan dö knall och fall imorgon!

Som många författare har hon fått sina evenemang och föreläsningar under våren inställda, bland annat Norstedts litteraturtåg genom Sverige där Ann-Helén skulle ta emot på perrongen i Kiruna. Hon har börjat få förfrågningar om att besöka skolor till hösten men vet inte om hon vågar.
– Jag har ju en liten släng av hälsoångest, om man säger så … så det här coronaviruset kan ju vara det värsta som har hänt. Det man får lära sig om man är hypokondriker är att tänka rationellt – hur troligt är det att just jag drabbas av en viss sjukdom? Men nu är ju allt troligt – jag kan dö knall och fall imorgon! säger hon och skrattar.
Det skulle vara ett särskilt grymt och oturligt öde, då Ann-Helén under morgondagen ska lämna in slutversionen av det manus som hon har arbetat på i över två år – hennes skönlitterära debut i vuxengenren. Stöld, som kommer ut på Romanus & Selling i början av 2021, är en berättelse om en renskötarfamilj och dess kamp för överlevnad och rättvisa. Hon vill dock inte se övergången från barn- till vuxenlitteratur som något dramatiskt. 
– Folk verkar tycka att det är ett så himla stort steg att gå från ungdoms- till vuxenlitteratur. Det finns skillnader, visst, men tror du frågan ställs tvärtom någon gång? Att en vuxenförfattare som plötsligt ska skriva för unga får frågan: ”Men oj! Hur ska du klara det?”

De sa att jag vann

Ann-Helén Laestadius berättar att tanken alltid var att hon skulle skriva vuxenlitteratur. När hon debuterade som ungdomsförfattare 2007 med SMS från Soppero, om 13-åriga Agnes som lär sig samiska i smyg, var det närmast av en slump. 1999 hade Ann-Helén flyttat till Stockholm från Kiruna för att läsa kriminologi vid Stockholms universitet.
–  Jag hade två drömyrken när jag var barn, att bli journalist och att bli författare. Innan jag flyttade till Stockholm hade jag arbetat som lokalreporter på Norrländska Socialdemokraten där jag hade fått göra allt, från att rapportera nere från gruvan till att hänga på Esrange. Men efter ett tag kände jag att jag hade gjort det mesta. Jag ville skriva om brott. Det var det jag fokuserade på.

Nazisterna ringde mig och de visste precis vad de kunde säga på telefon utan att gå över gränsen.

I Stockholm, samtidigt med studierna, fick hon först vikariat på Aftonbladet och sedan på Expressen. Ann-Helén hittade snabbt en egen nisch genom att rapportera om det samiska och de konflikter som låg under ytan där hemma. Men som allmänreporter fick hon även skriva om kändisar och kungahuset.
– Det var egentligen bara en gång jag fick göra något som jag tyckte var riktigt jobbigt. Det var när Agneta Sjödin och Niklas Strömstedt skulle skiljas. Jag var tvungen att ringa hennes mamma som sa att ”jag står här mitt i en lektion med mina elever”. Jag svarade: ”Okej, men vad säger du om skilsmässan då?” Så otroligt pinsamt.
Efter Expressen följde en kort sejour på Svenska Dagbladet innan Ann-Helén fick ett erbjudande från Bonniers nystartade gratistidning Stockholm City – en konkurrent till Metro.

Ann-Helén Leastadius

– De erbjöd mig att skriva om vad jag ville, så då var valet lätt. Jag ville ju skriva krim, om brott. Jag hade några otroligt roliga år där, men sedan hände något. Efter att jag fick barn blev det svårare att skriva om brott, särskilt sådana där barn blev utsatta. Jag blev för blödig. Sedan började jag bli utsatt för olika hot och då började det bli för tungt.
Vilka var det som hotade dig?
– Kriminella och nazister. Nazisterna ringde mig och de visste precis vad de kunde säga på telefon utan att gå över gränsen. Det var otäckt. Efter att jag blev mamma kände jag att det blev svårare att komma tillbaka till kriminaljournalistiken och den världen.

Agnes är den person som jag önskar att jag hade varit.

Hur gick det till när SMS från Soppero kom till?
– Det hade länge varit min dröm att bli författare. Men då hade jag egentligen inte föreställt mig att jag skulle skriva ungdomslitteratur. Jag hade länge haft en tanke om att jag skulle vilja skriva om min samiska bakgrund. Jag hade redan en idé om att skriva om tre generationer av samiska kvinnor. En kväll när jag satt på redaktionen på Stockholm City och letade efter något att skriva om i tidningen snubblade jag över en tävling: ”Att vara ung same idag”. Den passade perfekt för historien om den unga kvinnan jag ville skriva om.
Det var Nordiska museets barnbokstävling för 2007 och i potten låg 50 000 kronor och ett bokkontrakt.
– Det var bara två veckor till deadline, men jag satte igång att skriva direkt. Jag hade en treåring och jobbade heltid – men lyckades ändå skriva 120 sidor. Så fort jag hade nattat min son satt jag och skrev. Det gick fort eftersom boken redan fanns där, jag hade den i huvudet. När jag var klar skrev jag ut den på papper och åkte till Nordiska museet. Jag ville verkligen vara helt säker på att de fick den. En månad senare ringde de och sa att jag hade vunnit.
Hur mycket baserade du boken om Agnes på din egen uppväxt?
– Jag får ofta den frågan. Agnes har precis som jag en mamma som är same och en pappa som inte är det. Men jag brukar säga att hon är den person som jag önskar att jag hade varit. Hon vågar vara stolt över sitt ursprung, vilket jag inte alltid vågade under uppväxten. För mig har ungdomsböckerna varit ett sätt att bearbeta min egen historia, en möjlighet att skriva om hur det kunde ha blivit. Jag har velat ge mod till ungdomar som, precis som jag gjorde, kämpar med sin identitet.

Jag växte upp i ett hem där det knappt fanns några böcker.

Ett hem utan böcker

Ann-Helén Laestadius debut kom vid 36 års ålder och även om hon alltid drömt om att bli författare växte hon inte upp i ett hem där litteraturen fanns naturligt.
– Jag växte upp i ett hem där det knappt fanns några böcker. Jag växte upp i arbetarklassen. Min pappa var gruvarbetare och min mamma hemmafru innan hon började arbeta på Domus. Min mamma har börjat läsa väldigt mycket nu på äldre dar. Min pappa har läst mina böcker … Det som fanns i mitt hem när jag växte upp var tidningar som NSD, Hemmets Journal och Finn och Fiffi. Sedan jobbade jag i en kiosk när jag var liten, på en camping som min farmor och farfar hade. Det var underbart för där fanns Fantomen, Buster, Bamse och andra tidningar.
Läste du aldrig böcker?
– Jo, jag läste väldigt mycket när jag lärde mig att läsa. Mamma tog med oss till biblioteket och det var där jag kom i kontakt med barnlitteraturen, som Femböckerna, Madicken och Maria Gripes böcker. Jag slukade dem, men det fanns ingen som introducerade mig för klassikerna, för den fina litteraturen. Jag läste Kitty.
Lider du av ett bildningskomplex?
– Jag kan fortfarande tycka att det är jobbigt att jag har den här bildningsluckan, för jag har aldrig kunnat fylla den. Jag har försökt. Det finns så mycket nytt och spännande som är roligare än att traggla sig igenom Strindbergs samlade verk. Men det stressar mig. Jag har ibland fått förfrågningar om att sitta i olika paneler och prata litteratur – men jag har tackat nej. Jag känner inte att jag kan sitta där med människor som ärvt litteraturen, som vuxit upp i hem med rader av bokhyllor.
Men är det inte också en styrka, att inte präglas av en förutbestämd syn på litteratur?
– Jo, kanske är det därför mina böcker kommit att handla mycket om identitet. Jag vill få fram det till elever som jag träffar i skolan. ”Jag har inte vuxit upp med böcker. Jag har inte läst alla klassiker – och jag kunde ändå vinna Augustpriset. Det spelar ingen roll, ni kan nå vart ni vill. Bara ni skriver om det ni tror på.”

Ann-Helén Leastadius

Ann-Helén växte inte upp i ett hem fyllt av böcker, men hon hade tillgång till en annan sorts litteratur som kommit att prägla hennes författarskap.
– Istället för böcker hade jag historier. Jag hade den samiska berättartraditionen som påverkade mig väldigt tidigt. Min mamma och andra släktingar berättade alltid historier och sagor för mig.
Men du fick inte lära dig varken samiska eller meänkieli?
– Jag kan svära bra på meänkieli, säger Ann-Helén och skrattar.
– Men, nej, de ville att jag skulle bli svenskspråkig. Det var den filosofin som fanns på 1960- och 1970-talen. Man skulle inte lära barn flera språk eftersom man ansåg att de blev halvspråkiga, som man kallade det. Och sedan så fanns också så mycket skam kring båda språken, att de var fula språk. Man skulle skämmas över att man var same.
Fick du ärva den skammen också?
– Min mamma och hennes syskon gick i nomadskola. De var med om fruktansvärda saker. Även om inte jag gick i nomadskolan så är det på ett sätt som om jag gjorde det eftersom den har påverkat mitt liv så mycket. Det var därför jag inte fick lära mig samiska.

Jag var rädd, jag ville inte vara annorlunda. Liksom många andra som var samer försökte jag dölja det.

Vad hade du för relation till det samiska språket som barn?
– Då kunde jag mycket mer. Jag hörde det ju hela tiden runtomkring mig. Jag snappade upp saker från släktingar. Alla på min mammas sida pratade samiska. Från pappas släkt hörde jag meänkielin hela tiden. Det var ju dessa språk man pratade hemma. Jag har dessa språk i mig, jag förstår dem. Men jag kan dem inte tillräckligt bra för att kunna gå in i en diskussion.
Ville du lära dig som barn?
– Jag ville verkligen det. Och jag förstod inte varför jag inte fick göra det. Mamma kunde inte förklara det för mig då. Det var något jag förstod först senare, när jag var äldre. Då hade jag också börjat skolan och själv upplevt hur de barn som pratade samiska eller sa att de var samer blev mobbade och kallade för ”lappjävlar”. Det var en tydlig skillnad på de barn som var samer och de som inte var det i skolan. Killarna utsattes mer för våld än vi tjejer. Men jag var rädd, jag ville inte vara annorlunda. Liksom många andra som var samer försökte jag dölja det.
Hur hanterade skolan det – vad var skolans förhållningssätt?
– De hade inget, de såg det inte som ett strukturellt problem överhuvudtaget. Man låtsades inte om att det fanns motsättningar. Idag skulle man agera på ett helt annat sätt om någon sa ”lapp” på skolgården.
Blev du själv utsatt?
– Jag blev aldrig utsatt som barn. Jag höll låg profil, försökte hålla mig undan. Det var först senare, när jag började arbeta som journalist på NSD, som folk kom in på redaktionen och kallade mig saker som ”lappjävel”. Folk var irriterade över att jag skrev om samiska saker.

De yngre generationerna av samer är mycket mindre präglade av skam.

När vågade du vara offentlig med din samiska identitet?
– Det var mer som att man hade två identiteter, en hemma med familj och släkt, och en på skolan. Det var först på gymnasiet som jag började ta tag i det. Efter skolan började jag läsa språkkurser i samiska på ABF. Men det är svårt att börja tala ett språk som har varit förbjudet för dig. Det är så mycket känslor kopplat till detta språk. Det är något jag känner av fortfarande, jag blir blockerad när jag ska våga prata samiska.
Är det en sorg för dig? 
– Det är det och det har det alltid varit. Mina böcker har varit ett sätt att bearbeta den sorgen. Det har varit en lång process, att bearbeta det för mig själv.
Men du har givit det samiska språket till din son?
– Han har precis gått ut nian här i Solna och han har fått läsa samiska. Det har varit svårt att hitta lärare, men eftersom det är ett av minoritetsspråken så har det en särskild status som innebär att skolan måste erbjuda undervisning. Jag ville att han skulle vara medveten om sina rötter. Han har ju inte varit tvungen, han har fått välja själv – och han har velat lära sig.
Har den samiska identiteten bland unga förändrats mycket?
– De yngre generationerna av samer är mycket mindre präglade av skam. Samtidigt är det svårare att vara ung same på ett annat sätt idag.
Hur då?
– Idag har hatet flyttat till internet och sociala medier. Det finns en Facebookgrupp som heter ”Kiruna” där det ibland läggs ut otroligt rasistiska saker om samer. Inte minst efter Girjasdomen* kom, då fullkomligen exploderade det.
Har Girjasdomen ökat konflikten?
– Konflikten har alltid funnits där, men nu blev den synlig. På ett sätt var det bra, för då kom det fram vad samer utsätts för. Hur folk skriver att de ska skjuta både renar och samer. Så fort frågor om gruvdrift eller jakt berörs så kommer det här hatet fram.

Ann-Helén Leastadius

Någon talar genom mig”

Det var först efter Augustpriset 2016, för ungdomsboken Tio över ett, som Ann-Helén Laestadius kunde börja skriva litterärt på heltid. Före det hade hon på deltid försörjt sig som frilansjournalist för bland annat samiska tidningar.
– För mig har journalistiken och författarskapet alltid korsbefruktat varandra. Det är mycket som jag snappat upp från journalistiken som jag lagt in i mina böcker. Jag gör också journalistisk research inför mina böcker. Inför min kommande bok Stöld har jag gjort jättemycket research. Det är min första bok som helt handlar om renskötare. Det känns väldigt viktigt för mig att allt blir rätt eftersom det är en värld som sällan skildras litterärt. Även om min mamma och mina kusiner vuxit upp som renskötare så har inte jag gjort det. Jag känner ett jättestort ansvar för att det ska bli bra.

Jag tror att det är den första meningen som jag går runt och väntar på.

Hur planerar du ditt skrivande?
– När jag har en idé börjar jag samla tankar och skriva på mobilen, post-it-lappar, block. Jag gör alltid en synopsis först på mellan två och fyra sidor. Vissa nyckelscener brukar jag också skriva ut väldigt tydligt i början. Det jobbiga är när det är klart och man ska börja skriva – det är en spänd förväntan. Man är rädd för att det inte ska bli så bra som man föreställt sig. Då blir det ofta att jag diskar och städar rätt mycket, säger Ann-Helén och skrattar.
– Jag väntar in en känsla, det måste kännas rätt. Jag tror att det är den första meningen som jag går runt och väntar på. De första två, tre meningarna är jätteviktiga för mig.
Hur länge kan väntan pågå?
– Det kan pågå i flera veckor.
Håller du dig till din ursprungliga synopsis?
– Nej, det ändras jättemycket under skrivandet. Ofta har jag en känsla av att jag inte vet vem det är som skriver. När det händer, när man går in i det stadiet, då vet man att det börjar bli bra. Då tar historien sina egna svängar. Det händer ofta när jag skriver om det samiska. Historien sticker iväg jättemycket, men ändå känns det rätt.
Hur skulle du beskriva den känslan?
– Jag tror det kommer från den muntliga samiska berättartraditionen, där alla människor som gått bort finns med oss så länge vi minns dem, så länge vi pratar om dem. Det känner jag så starkt när jag skriver, att många människor talar genom mig.
Var arbetar du?
– Under arbetsprocessen reser jag till Soppero, där mina föräldrar bor, och går längs Lainioälven. Det är där saker händer för mig. Jag åker dit för att få utveckla idéerna och skriva.
Är Soppero ditt litterära landskap?
– Ja, jag återvänder alltid dit. Både i början av processen men också i slutet av skrivprocessen. När jag är klar med manuset åker jag dit en sista gång. Då läser jag högt. Jag måste läsa alla mina manus högt. Det är så jag hör om det stämmer. Jag använder ofta dialektala inslag, från samiska och meänkieli. När jag hör så vet jag om det låter rätt.
Gör du även det för nya boken?
– Det är ganska tungt med nya boken, som är 600 000 tecken lång, det tar ett tag men jag måste göra det. Sista läsningen måste jag alltid göra i ett svep.
Varför?
– Annars får jag lätt känslan av att jag upprepar mig.
Sitter du eller står du när du läser?
– Jag står gärna eller går ut och läser. På sommaren i Soppero får det bli att gå runt inomhus, det är så mycket mygg ute. När jag jobbar här hemma i lägenheten så skriver jag gärna i köket men läser helst i sovrummet.
När skriver du?
– Helst förmiddag. Jag brukar sätta igång runt nio och sedan skriver jag fram till lunch då jag tar en promenad. Under eftermiddagen brukar jag högläsa det som jag skrivit under förmiddagen.

Det har varit en otroligt jobbig process, så nu känner jag bara att nästa bok måste bli väldigt rolig.

Oron över framtiden

Hon beskriver arbetet med sin kommande bok som en annorlunda process som tagit både mer kraft och längre tid. Det är det mest komplicerade och svåra hon skrivit.
– Den har funnits med mig i så många år, men den har varit så otroligt känslig så den har fått vänta länge. Jag har velat hitta rätt tillfälle och ork – att jag skulle kunna klara av att skriva den. Det har varit en otroligt jobbig process, så nu känner jag bara att nästa bok måste bli väldigt rolig. Jag orkar inte med den här misären längre.
Varför har den här boken varit svårare att skriva än dina tidigare böcker?
–Det är flera personers perspektiv och den utspelar sig under flera tidsperioder. Det har varit mycket mer komplicerat. Men det är också svårt att skriva något som man är så känslomässigt involverad i som jag är i den här historien. Man vill något så gärna, få fram något, att det kan gå över gränsen – att det blir övertydligt. Här kan det journalistiska slå igenom, att man nästan vill undervisa läsaren. Det kan funka i en ungdomsbok men inte lika bra i en vuxenbok. Det har varit en utmaning.
Ann-Helén värjer sig dock mot bilden av att det skulle vara mer komplicerat för att det handlar om vuxenlitteratur. Hon brinner för barn- och ungdomslitteraturen. Hon sitter på stol nr 1 i Barnboksakademin och utsågs 2016 till ledamot i regeringens läsdelegation.
– I grunden är det ingen skillnad mellan att skriva för vuxna och ungdomar, det är samma hantverk, säger Ann-Helén som upprörs över hur bristfälligt barn- och ungdomslitteraturen ofta behandlas.
– Barn- och ungdomslitteraturens låga status är något som upprör mig något otroligt. Vid utdelningen av förra Augustpriset mejlade jag till och med Dagens Nyheter för att jag var så upprörd. Det var en journalist som typ hade skrivit att ”sedan så delades det mest prestigefyllda priset ut i den skönlitterära klassen”. Jag gick bananas! Skribenten bad om ursäkt och sa att det inte låg någon värdering i det. Men det var ju precis vad det gjorde.

Jag kan inte ta ansvar för att folk är dumma i huvudet.

Har du själv drabbats?
– Det handlar inte om att jag nödvändigtvis måste synas. Men det år jag vann Augustpriset fick jag i efterhand veta att jag först var på omslaget på Dagens Nyheters kultursida men om det skönlitterära priset hann delas ut innan tidningen gick till tryck skulle de byta. Det gjorde de naturligtvis. Jag känner väl, skulle man inte bara en enda gång kunna sätta barn- och ungdomslitteraturen i centrum?
Varför gör man inte det?
– Åhhh, det är en så jobbig fråga. Det är som när någon frågar varför en del personer envisas med att säga ”lapp” om samer. Men fråga dem? Så känner jag. Jag kan inte ta ansvar för att folk är dumma i huvudet. Vi tjatar om att vi måste få barn och ungdomar att läsa mer och samtidigt så visar tidningar, teve, litteraturkritiker och andra hur otroligt oviktigt det är. Barn- och ungdomslitteraturen får så lite utrymme. Hur tror vi då att vi ska skapa en läsande ungdomsgeneration?
Just oron över framtiden, vad som ska komma, vad som ska bli, är ett genomgående tema i hela Ann-Helén Laestadius författarskap. Det är tydligt i hennes reportagebok Bromsgatan – vi som bodde på gårdarna – om rivningen och flytten av Kiruna. Men också i hennes Augustprisvinnande bok Tio över ett där bokens huvudperson Maja är besatt av oro för att Kiruna ska slukas i ett ras på grund av gruvan. Hon ställer klockan varje natt då bolaget spränger i gruvan. De utmaningar den samiska livsstilen står inför är en central del av berättelsen i Stöld. Det handlar om hatet mot samer, gruvdriften och inte minst klimatförändringarna.
Renägarna har sett vad som pågått under lång tid. De lever så nära naturen så de ser när något är konstigt och renarna börjar röra sig på nya sätt. Samerna och renskötarna har larmat länge, men ingen har lyssnat. Men det finns så många hot mot renskötseln. Det är ett tungt och svårt ansvar för dem som ska ta över nu.
Kan det vara så att det är den sista generationen av renskötande samer som tar över nu?
– Jag hoppas verkligen inte det.

Anders Rydell

Chefredaktör och ansvarig utgivare

Foto: Casper Hedberg