Jan Stolpe

Jan Stolpe har givit svensk röst åt såväl Platon och Aristoteles som Montaigne, Voltaire och Balzac. Ellinor Skagegård besöker en av Sveriges mest erfarna översättare för ett samtal om antiken, tonfall och översättningens betydelse för det öppna samhället

Kan man inte behålla det svenska ordet?
− Jo, det går förstås att kalla det ”semla” och föra in en not om att det är ett speciellt svenskt bakverk. Men det vill man helst undvika. Det blir så stelt och konstigt. Jag vet faktiskt inte hur man löst det i de översättningar som finns.
Vi befinner oss två våningar upp i ett bostadskomplex på Södermalm i Stockholm, där Jan Stolpe hyr in sig. Några titlar på skrivbordet avslöjar att han just nu arbetar med fransk-algeriske Albert Camus, en författare som han är väl förtrogen med. Han har nyligen avslutat arbetet med Pesten, som kommer ut på Bonniers i höst, och precis påbörjat Fallet. 2010 kom hans översättning av klassikern Främlingen. Den fanns tidigare i en, enligt Jan Stolpe, inte helt lyckad översättning av Sigfrid Lindström.
− Han var mycket äldre än Camus, tillhörde en annan generation. När Lindström gjorde sin översättning på 1940-talet så var Camus inte särskilt känd i Sverige, och läsarna var inte förtrogna med hans tänkande och motivvärld. Detta gjorde att Lindström hade vissa tolkningsproblem.
− Poängen med boken är att det handlar om en man som inte ser något sammanhang i tillvaron. Därför står alla meningar för sig, som öar. Men Lindström har försökt knyta ihop alltihop så att det blir flyt. Det är uppenbart att det går emot författarens avsikter.
Jan Stolpe lutar en aning på huvudet på ett sätt som tycks förmedla ett ”å andra sidan”, något som ofta återkommer under vår intervju.
− Men Lindström gjorde sin översättning i en tid, och jag gjorde min i en annan. Rätt vad det är så kommer det en tredje översättare som tycker att det är uppenbart att min text gjordes i en tid när man såg på Camus på ett visst sätt.

Växte upp med klassiska språk

Jan Stolpe föddes 1940, i vad han själv beskriver som ”ett så kallat bildat medelklasshem”. Hans föräldrar hette Elisabeth och Birger Stolpe, farmaceut respektive journalist, och båda mycket litteraturintresserade. Sin mest namnkunnige släkting hade Jan dock ingen relation med.
− Sven Stolpe var min farbror men jag kände honom inte. Min pappa och han var inte kontanta och umgicks inte. Jag träffade honom bara en eller två gånger under hans liv, så någon större påverkan från hans håll har det inte varit frågan om. Men jag har förstås läst hans böcker.
Under hela Jans uppväxt bytte hans pappa ofta arbete och familjen fick vänja sig vid att bo i flyttkartonger. Raden av skolor blev lång och Jan Stolpe minns sig själv som ett ganska ensamt barn. När omgivningen ständigt förändrades var böckerna och läsningen det som bestod.
När han var sju år flyttade familjen till Danmark, och bodde där i fyra år. Han gick i dansk skola och lärde sig danska.

Jag har upptäckt att det är åtskilliga översättare som har en sådan där tidig upplevelse av tvåspråkighet i sitt liv.

I hemmet fanns också de klassiska språken ständigt närvarande. Pappa Birger hade läst grekiska i skolan och var mycket intresserad av grekisk mytologi och Homeros. Referenser till antiken hörde till hemma hos familjen Stolpe. Vad Jan tycker om, det i dag tillbakadragna, förslaget om att skrota antiken i skolans läroplan, är knappast någon överraskning.
− Det är ju inte riktigt klokt. Rena vanvettet, lyder den hårda domen men han avbryter sig och ser sedan betänksam ut.
− Frågan har ju förstås varit ganska invecklad. Det har funnits en sorts bildningshögfärd kring de klassiska språken och de har länge haft konservativa försvarare. När jag började läsa latin och grekiska på universitetet i Göteborg tyckte jag att miljön där var väldigt instängd. På ett sätt har de klassiska språken trängts tillbaka lite självförvållat, kan man tycka.
Samtidigt, säger han, är det oerhört viktigt att kunskapen om antiken och de klassiska språken lever vidare. Det måste alltid finnas folk som kan läsa originaltexterna och tolka dem.
− Säkert tusen gånger har jag fått frågan om varför jag håller på med klassiska språk. Det enkla svaret är att vi står på antikens axlar. Mycket i vårt samhälle bygger på antikens idétraditioner som vi måste vara medvetna om och analysera. Hur ska vi annars kunna orientera oss i tillvaron?

Mötet med Aristoteles

Under gymnasietiden i Göteborg var han och vännen, senare läkaren och författaren, Staffan Seeberg ”klassens litteraturintresserade”. Jan slukade allt, men framför allt modernister som Ezra Pound och T.S. Eliot, och franska klassiker. Länge var planen att bli litteraturkritiker. Men innan Jan började universitetsstudierna i litteraturhistoria ville han först fördjupa sig i det som lägger grunden till förståelsen för litteraturen: språket. På gymnasiet hade han läst latin och grekiska, och nu började han med att fördjupa studierna i grekiska. Det var så han kom in på det som skulle bli hans första utgivna översättning, Om diktkonsten av Aristoteles.
− Det är ett standardverk för den som läser grekisk litteratur. Men Aristoteles prosa är vansinnigt svår för en nybörjare, han skriver så fruktansvärt sammanträngt. För att få rätsida på det hela gjorde jag en översättning, helt enkelt för att reda ut för mig själv vad det verkligen stod och hur det var gjort.
Så småningom blev översättningen färdig och Jan Stolpe erbjöd den till ett bokförlag. På förlaget sa man att nog kunde man tänka sig utgivning, men då behövde texten först granskas av en fackman. Det föll sig så att Jan Stolpes lärare i grekiska, Ingemar Düring, var en internationellt känd Aristoteles-forskare. Som den nybörjare han var hade Jan dock inte vågat berätta om sitt ambitiösa projekt.
− Så när Ingemar Düring fick en förfrågan om att titta på min översättning höll han väl på att ramla av stolen. Men han tog det sedan med fattning och gick igenom mitt manuskript, föreslog vissa förbättringar, och uppmuntrade mig sedan väldigt mycket.
Ändå ganska modigt att ge sig i kast med Aristoteles som första översättning?
− Ja, men jag gjorde det ju för att själv förstå, inte i första hand för att göra en översättning. Jag hade gjort precis likadant sommaren innan när jag var i Frankrike och försökte läsa Proust. Vanvettigt svårt, tyckte jag, och gjorde för skojs skull ett försök att återge en sådan där lång Proust-mening, bara för att se hur det funkade.
Att förstå texten, är det fortfarande en stark drivkraft när du översätter?
− Ja, det tycker jag nog. När man översätter ett verk tränger man djupt in i det och kommer det väldigt mycket inpå livet. Samtidigt är man en läsare som andra. Att översätta handlar om att gestalta sin egen läsning, berätta vad man har sett.
Efter Aristoteles översatte Jan Stolpe inte från grekiska på många år. Han arbetade som kritiker, som redaktör för bland annat BLM och Komma, och också som översättare. Så småningom kom han fram till att det sistnämnda passade honom bäst. Men när jag vill prata om hans nästa stora grekiska tänkare invänder han.
− Nej, Platon kom senare, först måste vi tala om Montaigne.

Montaigne och tonfallet

Den franske renässansförfattaren Michel de Montaigne skapade med sitt mest kända verk Essayer essän som litteraturform, och har fått stor betydelse för många efterkommande författare. När Jan Stolpe, på uppdrag av bokförlaget Atlantis, tog sig an Montaigne fanns ingen komplett översättning på svenska. Arbetet pågick under många år och resulterade i tre tjocka band: Essayer 1, 2 och 3.
− Jag blev så intresserad av den här mannen; hans frihet och hans lättsinne gjorde att jag själv vågade ta ut svängarna. Detta upplevde jag som en stor vändpunkt för mig själv. Det frigjorde mitt eget språk.
− Ibland möter jag människor som har fått för sig att det en översättare måste kunna är en massa utländska ord. Men översättningar består inte av glosor utan av tonfall och meningsbyggnader.
Just tonfallet blev en nyckel till Montaigne. Den som i dag läser verk av Molière eller Racine, Voltaire, Diderot eller Rousseau, borde inte ha några större problem att förstå vad som står där, åtminstone inte rent språkligt. Deras verk är alla författade på eller efter 1600-talet när franskan reglerades, och blev vad vi i dag kallar modern franska. Dessförinnan fanns inga fasta skrivregler och författare skrev på helt olika sätt, vilket gör att Montaigne, som levde på 1500-talet, är ganska jobbig att läsa för en modern fransman.
− Det var väldigt svårt att veta hur jag skulle gå tillväga. Dels använder han ord som är jättevanliga i modern franska, men inte betyder samma sak som då. Där kan man ramla i tusen fällor. Dels är det en gammal text men jag behövde ett mer nutida språk, såsom texten skulle ha klingat när Montaigne skrev den. Jag försökte experimentera med olika tonfall och stilar och tyckte så småningom att jag hittade ett lite slängigt modernt tonfall som passade bra.
Lite nyfiket frågar han:
− Har du läst något av översättningen? Tycker du det känns modernt?
Han berättar att Montaigne dessutom växte upp med latin som ett av sina språk. Ett viktigt val i arbetet med Essayer blev att förhålla sig till alla de tusentals citat som författaren själv anför på latin utan översättningar eller källhänvisningar.
− Hade jag inte läst latin så hade jag nog inte klarat det. Jag bestämde mig för att alla citat skulle stå översatta till svenska i löpande text med de latinska citaten som noter. Så ser det inte ut hos Montaigne. För honom var det så självklart att varenda människa kunde läsa latin, så jag försökte återge texten som han måste ha läst den.
I Sverige fick översättningarna mycket uppmärksamhet och många läsare. Man gladdes åt att äntligen kunna läsa den svåre Montaigne, och till och med fransmän sa: ”var glada, ni som kan läsa Montaigne i översättning, det kan inte vi”. Arbetet med Essayer beskriver Jan Stolpe som en avgörande punkt i hans översättarbana. Men redan när han höll på med den sista delen kände han att han kunde bättre. Enligt egen utsago hade han blivit lite väl förtjust i det där tonfallet han hade hittat och överexploaterat det. Så när förlaget en dag ringde och sa att man skulle trycka en ny upplaga svarade Jan:
−Ja, jättekul, men ni får vänta för jag vill göra om den först.
Det tog tre år. Han gjorde om hela arbetet, från början till slut. Det överdrivna tonfallet dämpades, språket preciserades och han passade också på att rätta ett antal fel han gjort.
− Om man lägger översättningarna bredvid varandra så ser man att det faktiskt är förflyttat till en annan position, jag har inte bara tagit den gamla och rättat här och där utan jag har gjort om det hela vägen. Det var en fantastisk chans att få göra om sin egen översättning.
Ja, en författare som Montaigne njöt Jan Stolpe av att få återkomma till. Andra hinner han tröttna på innan boken ens är färdig. Några exempel vill han inte nämna, även om de flesta av hans översättningar gäller nu ej levande författare.
− Men jag kan berätta om en översättning som beredde mig väldigt stora bekymmer. Det var när jag låg sjuk en gång och hade opererats.
Han tackade då ja till uppdraget att översätta den tidigare norska statsministern Gro Harlem Brundtlands memoarer, i tron att det nog var ett ganska lätt jobb. En god vän och kollega, Urban Andersson, hade översatt den första delen av två och Jan skulle nu ta sig an den andra.
− Jag borde ha blivit misstänksam när han inte gjorde del två. Ja, boken var lätt rent språkligt, men det var något så konstigt och obehagligt med texten. Stilen var underlig, jag fick ingen fason på den, vem var det som talade egentligen?
Inte förrän han var klar upptäckte han en liten not där det stod att Gro Harlem Brundtland tackade en sekreterare som skrivit ner hennes bandinspelningar. Där fanns förklaringen. Hon hade alltså talat in sina memoarer på band och sekreteraren hade helt sonika skrivit ner dem utan bearbetning för text.
− Det var inget fel på innehållet, men det var en karaktärslös bok.

Tio år med Platon

Jan Stolpe går för att hämta tekoppar i det lilla pentryt. Arbetsrummet är beläget i en tidigare skola och de stora fönstren avslöjar att vi befinner oss i ett gammalt klassrum, en syslöjdssal för att vara exakt. Tittar man ut syns några barn som spelar hockey på Eriksdalshallens konstisbana.
− Det är väldigt skönt att ha någonstans att gå på morgonen, kommenterar han.
Men trots att han inte delar sitt kontor med någon, tillbakavisar Jan Stolpe den gamla föreställningen om den ensamma översättaren.
− Nej, det är en myt, det där, att översättaren skulle vara så ensam. Det är klart man är ensam när man gör det fysiska arbetet, men man har en massa kontakter runt om.
Han hänvisar till den stora öppna gemenskap som finns mellan översättare, där man hjälper och rådfrågar varandra. Men också till det kontaktnät av sakkunniga och specialister som översättare, åtminstone före internet, behövde ha omkring sig för att kunna utföra sitt arbete.
− Man kunde ringa någon som var duktig på mystiska växter, och en annan som kunde korsstygnsbroderi – vilket jag faktiskt varit med om. De i sin tur tyckte ofta att det var roligt att få hjälpa till.
Har det blivit mindre av den varan med internet och Google?
− Ja, det har det faktiskt. I dag googlar jag också …
På skrivbordet står visserligen en dator som han vanligtvis använder. Men i arbetet med exempelvis Montaigne skrev Jan Stolpe för hand, mening för mening. Det var så pass svårt och arbetsamt att varje mening krävde analys. Och även om mycket information i dag är några tangenttryckningar bort, uppskattar Jan Stolpe fortfarande att ha kunskapen fysiskt närvarande omkring sig. Mitt i rummet står en snurrbokhylla på vilken en diger lunta är uppslagen. Det är hans stora grekiska lexikon som han ständigt återvänder till, inte minst i arbetet med sitt andra stora livsverk: Platons samlade skrifter.
Jan Stolpes Platon-historia började som så många andra berättelser: en mörk och stormig natt. Han var ute och gick med sin hund på Reimersholme och mötte en herre som också var på hundpromenad i regnet.
− Han kom fram till mig och frågade: ”Vill du översätta Platon?” Jag förstod ingenting och svarade bara: ”Vad menar du?”
Det visade sig att mannen med hunden var filosofiprofessor Lars Bergström, en av de inblandade i Erik och Gurli Hultengrens fond som har i uppdrag att låta översätta och ge ut filosofiska verk. Den senaste översättningen av Platons samlade skrifter gjordes av Claes Lindskog på 1920-talet, och man hade nu kommit överens om att det var dags för en ny och att Jan Stolpe var rätt man för jobbet.
− Först tänkte jag att det är ju inte klokt, det kan inte en enda människa göra. Men det var ändå lockande. Jag tänkte att jag kunde göra en del i taget och se hur det gick.
Dessutom var villkoren för bra för att tacka nej till. Fonden betalade inte bara hans arvode och tryckningen, utan också en hel panel med sakkunniga som kunde granska boken. Dock hade han själv alltid sista ordet. Han beskriver det som ”en dröm för en översättare att få en sådan respons innan något trycks.” Så kom Jan Stolpe att översätta närmare 3 000 boksidor, och i hans översättning ingår texter som inte tidigare funnits på svenska.
Du arbetade med Platon i tio år, vad var mest givande?
− Att han, till skillnad från Aristoteles där det bara är resonemanget som gäller, är så litterär. Hos Platon finns verkligen en litterär verkshöjd.
Vilka var svårigheterna?
− Många. En av dem var att Platon inte har någon fast terminologi. Han börjar inte med en etablerad begreppsapparat utan utarbetar begrepp under arbetets gång. Det kan börja med helt vanliga vardagsord som han sedan ger sin egen innebörd.

Som översättare ställs du hela tiden inför valsituationer. Det är därför det är så viktigt med flera översättningar av klassiker.

− Man är egentligen bara en läsare som berättar vad man har läst och det blir olika varje gång. Det är oundvikligt.
Jan Stolpe stänger dörren om sin kunskapsskatt och vi tar trapporna ner de två våningarna, förbi biljardbord och pingisbord i husets gemensamma utrymmen. På frågan om han utöver arbetet gör någonting annat svarar han kort och gott ”nej”. Eller jo, vandra i fjällen, ändrar han sig.
När vi träffas en bit in i januari är det bara några veckor tills Jan Stolpe fyller 80 år. Utanför är dagen grå och vi strosar i den leriga Simmeparken. Ett par hundra meter bort hägrar Årstavikens vintergrå vatten. 25 minuter tar den dagliga promenaden till Jan Stolpes hem på Reimersholme. Där bor han tillsammans med sin fru sedan 20 år, Marita. Något eget barnbarn har han inte men Marita har en åttaårig sondotter och jag får en förklaring till den Harry Potter-bok som stack ut bland övriga titlar i hans bibliotek.

En strävan efter att förstå

Sedan Jan Stolpe gav ut sin första översättning 1961 har mycket förändrats. Han har själv blivit en av Sveriges mest prisade och erfarna översättare. I höstas tilldelades han på Augustprisgalan Svenska Förläggareföreningens Hederspris med motiveringen: ”Det finns få översättare i Sverige som kan mäta sig med Jan Stolpe, när det gäller bredd och precision. Hans klassikeröversättningar har blivit klassiker i sig.”
Men tillvaron som översättare har inte alltid varit lätt, och även om Jan Stolpe i dag kan välja och vraka bland uppdragen har han förståelse för de yngre kollegor som inte har den möjligheten.
− Ska man försörja sig som översättare får man gå upp tidigt på morgonen och jobba mycket. Många är stressade och gör kanske ett sämre jobb än vad de skulle gjort om de fått mer betalt och mer tid för uppdraget. Som nyetablerad är det också svårt att få jobb. Förlagen satsar helst på säkra kort.
I dag finns också andra hot mot såväl översättarnas som övriga kulturarbetares tillvaro och yrkesliv. I sitt korta, men kärnfulla, tacktal som han höll vid utdelningen av hederspriset på 2019 års Augustprisgala valde Jan Stolpe att lyfta fram översättningens betydelse för det fria samhället: ”Vi lever i en förfärlig tid, med otäcka kultur- och folkfientliga opinioner som tilltar. Att under en tid av ökande nationell inskränkthet och fientlighet för det främmande lyfta fram en verksamhet som främjar kultur- och tankeutbyte över gränser och ett vidgat medvetande om de andra är betydelsefullt.”
− Det finns anledning att oroa sig för både den svenska och den utländska litteraturen i Sverige, och för villkoren för dem som upprätthåller ett aktivt liv för litteraturen, kommenterar han sitt tal.
− Sölvesborgs utstuderade sätt att djävlas med utlandsfödda genom att ifrågasätta deras rätt att läsa böcker på bibliotek är bara en liten, liten början.
Kanske är just översättaren, mitt i sin lågmäldhet och med näsan djupt ner i världslitteraturen, själva sinnebilden för öppenhet och strävan att försöka förstå och integrera sådant som upplevs som främmande. Något åt det hållet tror i alla fall Jan Stolpe och vill därmed göra upp med en annan föreställning om översättarens roll.
− Det heter ofta att den bästa översättningen är den där det inte märks att det är en översättning. Men det håller inte jag med om. Översättning handlar om att föra in något nytt och främmande i den svenska kulturen, och då måste det få märkas. Liksom alla stora författare skriver på ett sätt som avviker från vanlig prosa, måste också översättaren göra det. ¶