Hon är en av Sveriges mest ansedda och prisade trädgårdsförfattare. Men vägen till författarskapet har inte varit rak och kantats av motgångar. Författaren möter Lena Israelsson för ett samtal om barndom, politiskt engagemang och rotandet i odlingen.
Plötsligt står ett rådjurskid framför mig på den lilla grusvägen mellan böljande kolonilotter. Försiktigt, prövande tar den några steg mot mig – till synes orädd. Det varar bara ett kort ögonblick innan den smiter in i en vinbärsbuske och försvinner. Jag försöker hitta fram till rätt kolonilott, traskar upp och ner längs grusgångarna – men ger efter en stund upp. Då plötsligt uppenbarar hon sig ur en dold gång – en av dessa slingrande gångar i labyrinten. Lena Israelsson fnyser när jag nämner mötet med rådjurskidet.
–Fy fasen. De är överallt. De är hemska.
När vi kommer fram till hennes kolonilott förstår jag indignationen. Hon visar upp förödelsen – resterna av det som till nyligen var vackra huvudsallader. Kring lotten har hon byggt upp ett provisoriskt fort av kompostnät för att hålla vandalerna borta.
– Jag har sått om, och om, och om. Det är skitjobbigt.
För inbitna odlare är rådjur närmast ett skällsord på samma svarta lista som mördarsniglar, jordloppor och sorkar. Bakom kompostnäten gömmer sig ett litet paradis där varje yta tycks vara uppodlad av sallad, bönor, kål, squash och pumpa. I en liten pergola slingrar sig knotiga gamla vinrankor och väver ett tak av blad och klasar. Men det är inte bara rådjur som smyger runt i det idylliska kolonilottsområdet, berättar Lena Israelsson.
– Här finns knarkgömmor. Inga langare vill ju ha det hemma. Det är ganska lätt att se vilka killar det är. Man ser ju unga män som är tämligen ointresserade av blommor om man säger så, säger Lena Israelsson och skrattar hjärtligt.
Den lilla markplätten i Tanto, en kort cykeltur från Lena Israelssons hem på Södermalm, är troligen landets mest inflytelserika kolonilott. Här har Israelsson i över tre decennier experimenterat med grönsaksodling. För den som inte är bekant med Lena Israelsson så är hon för fritidsodlare närmast att betrakta som en legend. Sedan hon gav ut sina första böcker under 1990-talet har Israelsson varit med och format dagens stora odlingsintresse. Flera av hennes böcker såsom Köksträdgården, Cityodling och Grönsaksodling är standardverk som till stor del har varit med och påverkat fritidsodlingens utveckling i Sverige. Inte mindre än två gånger har hon nominerats till Augustpriset i fackboksklassen och därtill tilldelats Kungliga patriotiska sällskapets medalj för ”för odlingsflit och för förtjänster om trädgårdsodling”. Tidigare i år utsågs hon till hedersmedlem i Naturskyddsföreningen för sitt arbete med att avslöja bekämpningsmedelsrester i gödningsmedel.
Den förlorade guldåldern
Efter en kort rundvisning på kolonilotten slår vi oss ner på några plaststolar mitt i det gröna, och Lena Israelsson häller upp vatten ur en tillbringare. Man slås genast av den ljudmatta som ligger över kolonilotterna. Några hundra meter bort står husen på Södermalm som en vägg – men staden känns ändå avlägsen. Här drunknar stadens brus i fågelsång och bisurr.
– Få områden har en sådan mångfald som ett kolonilottsområde, säger Lena Israelsson.
Hennes väg till författarskapet – och en av landets mest lästa trädgårdsboksförfattare – har inte varit rak. I Israelssons liv har odlingen också kommit att ha andra betydelser, en konstant och en trygghet sedan barndomen. En avgörande händelse till att hon blev författare var ett slumpartat besök på ett bibliotek i början av 1990-talet.
– Jag var journalist på tidningen Land då. Jag var på SLU i Ultuna på något skittråkigt seminarium, så jag smet efter lunch och tänkte att här borde väl finnas ett bibliotek. Det fanns det. På den tiden hade jag ingen kunskap om den gamla svenska trädgårdskulturen. Då tog man för givet att vi var bäst nu och att man för hundra år sedan var helt underutvecklad. Det jag hittade i biblioteket den där dagen förändrade hela min föreställningsvärld.
Hyllmeter efter hyllmeter med inbundna trädgårdstidningar. Det fanns en hel flora av initierade tidskrifter från förra sekelskiftet. Slutet av 1800-talet var verkligen en guldålder för svensk trädgårdskultur, berättar Lena Israelsson och fortsätter:
– Det fanns en enorm mångfald av olika sorters grönsaker, inte minst lokala sorter. Jag upptäckte att lilla Luleå, där jag kommer ifrån, hade en egen fröproduktion. I dag finns det inte ens en svensk fröproduktion att tala om. Frökatalogerna från den tiden var otroliga – kunskapsmässigt är de intressanta än i dag.
Hon insåg snart att det var samtidens trädgårdsodling som var underutvecklad. I de gamla böckerna och tidskrifterna framträdde en enormt raffinerad trädgårdskultur – kunskap, sorter och kunnande som till stora delar har gått förlorad.
– En trädgårdsmästare på den tiden var någonting helt annat. Det var fem års utbildning och sedan praktik i Tyskland. De skulle kunna alla sorters ympningar, beskärningskonst och sorter på latin. Alltså förstår du? Vilket kunnande. I dag kan du gå en ettårig utbildning och så blir du trädgårdsmästare.
Det som framför allt fick Lena Israelsson att forska vidare var frökatalogerna och alla de lokala sorter av grönsaker som ingen längre kände till.
– När jag ringde till Kungliga Biblioteket blev en äldre bibliotekarie jätteglad. De hade flera kartonger med kataloger, oöppnade. Hon berättade att hon inte kunde minnas att någon någonsin hade frågat efter dem. Som journalist gick jag ju igång på det där.
Först visste hon inte riktigt vad hon skulle göra med all den kunskap hon kom över.
– På den tiden hade jag inte så mycket självförtroende. Att skriva böcker – det fanns inte ens i min föreställningsvärld. Men jag hade en kollega på tidningen som gjort en bok och då tänkte jag ”Kan hon, så kan väl jag”. Så jag tog mod till mig, sammanställde en bunt papper och travade upp till Bonniers.
1996 utkom Köksträdgården: Det gröna arvet som starkt bidrog till att man i Sverige började intressera sig för gamla svenska kulturarvssorter – och att en del av dem återigen började säljas.
– Mycket har hänt sedan dess. Vi har i dag tillgång till en större mångfald – och det är tack vare fritidsodlarna som har krävt det, säger hon.
Det sorgliga är dock att även om en del av detta arv har återupplivats, så har det mesta gått förlorat.
– Åh, gud i himlen. 90 eller 95 procent gick förlorat. En del grönsaker som ärtor och sådant har överlevt – men det mesta har försvunnit. För att grönsaker ska finnas kvar måste de ju ständigt odlas eller sås om.
I Sverige försvann intresset för vårt gamla arv under 1900-talet. Lena Israelsson har själv lyckats hitta några gamla kulturarvssorter.
– I Sankt Petersburg ligger Nikolaj Vavilovs plantinstitut som grundades under 1920-talet. Jag reste dit på 1990-talet och lyckades muta till mig den gamla svenska vitkålen Säfstaholm från en KGB-agent, säger hon och skrattar.
Riktigt oskötsam
Lena Israelssons odlingsintresse föddes tidigt, någon gång i den tidiga barndomen i Norrbotten.
– Jag fick det i blodet. Jag föddes i en liten fiskeby utanför Luleå som kallas Trundön. Sedan vi flyttat in till stan behöll vi en liten sommarstuga där min mamma odlade. Hon var byskollärare. Det var inte så initierat, det var mer husmorsgrejen hon sysslade med. Hon tömde dasstunnan i en hög, till vårt allmänna jubel. Allt gick ner där, skit och köksavfall, och blev kompost. Hon kämpade för att skapa jord, för det var väldigt stenigt och kargt.
När Lena Israelsson var sex år gammal anlade hon en egen liten odling, omgärdad av stenar där hon sådde rädisor.
– Men det var inte rädisorna som var viktigast. Det var platsen, att få skapa en egen plats. Det handlar det här också om, säger hon och sveper med armen över kolonilottsområdet.
– Man ska inte underskatta behovet av att ha en plats där man blir rotad. Det handlar om skapande. En del sitter vid staffliet. Jag målar med grönskan.
För Lena Israelsson har odlingen varit en trygghet, särskilt när hon drabbats av motgångar och svårigheter.
– Damer i min ålder brukar alltid ha varit väldigt skötsamma. Jag har inte varit skötsam. Riktigt oskötsam faktiskt. Och du kan ju tänka dig alkoholkulturen i Luleå på den tiden. Vi drack inte, vi söp, säger Lena Israelsson och berättar att allt hade sin grund i de problem som fanns i hemmet, men också att hon blev sjuk som barn.
– Det hände lite för mycket under några år. Min pappa var svårt alkoholiserad. När jag var elva år drunknade han i havet vid sommarstugan på fyllan. Pappa var galen, våldsam ibland men också kärleksfull ibland. Han led av en svårartad ångest. Han slog oss, det gjorde han. Men i dag minns jag mest det kärleksfulla hos honom …
Samtidigt drabbades Lena Israelsson av sköldkörtelcancer, tumörerna hade spridit sig i kroppen.
– Jag blev opererad i omgångar och låg på Radiumhemmet i långa perioder. Du anar inte hur det var på den tiden. Det här var 1959 och jag var nio år. Det fanns inget barnsjukhus. Jag låg där med en massa gamla människor med djupa gråa cancerkratrar. Jag skrek: ”Doktorn, ska jag dö nu?” Det var deprimerande, det var till och med mörkt i korridorerna.
Lena Israelsson tillfrisknade – men erfarenheterna hade satt djupa spår.
– När jag var elva spårade allt ur. Jag skolkade mig igenom skolan. Mamma var rejäl, men hon var inte en empatisk person. Hon hade ett eget helvete. När pappa levde klagade hon ofta att hon inte kunde skilja sig för då skulle han ju ta livet av sig. För henne var pappas död på sätt och vis en lättnad. Men jag fick inget känslomässigt stöd av henne. Hon hade andra goda sidor, hon blev jättegullig när hon blev gammal. Jag har förlåtit både henne och pappa. Jag känner mest sorg över att de fick sådana sketna liv, säger Lena Israelsson.
Som tonåring drogs hon själv in i dåliga kretsar.
– Jag var ganska hispig, som man blir i den åldern om man upplevt för mycket. Jag hängde med en gangster. Han heter Janne, men kallas i gangsterkretsar Nisse Pistol. Han var senare med Svartenbrandt och ingick i Gubbligan. Vi gjorde en gång inbrott tillsammans, men mest var det snatterier, så jag var väl på väg att hamna riktigt fel. Betygen i skolan var så dåliga att Lena Israelsson först inte kom in på gymnasiet.
– Min mamma tjatade på mig. Hon sa att om jag inte skärpte mig skulle jag bli piga. Inte för att jag brydde mig, men tjatet gav väl utdelning till sist. Jag tog mig i kragen så jag tog mig fram i varje fall. Min storebror och min storasyster hjälpte mig också, de blev på sätt och vis mina föräldrar under uppväxten.
Odlande och rotande
Ett viktigt utlopp för Lena Israelsson i ungdomen blev politiken. Som ung student hamnade hon mitt i det politiskt omvälvande 1960-talet. Först i Umeå dit hon flyttat för att studera engelska och folklivsforskning.
– Jag hade lätt för studierna, men de hade låg prioritet. Det politiska engagemanget var viktigare. Jag deltog i proteströrelsen mot hyreshöjningar och vi ockuperade olika byggnader. Umeå var väldigt politiskt på den tiden, det kallades det ”Röda Umeå”. Vi greps, hamnade i häktet och dömdes – det blev ganska ordentliga böter.
Det politiska engagemanget fortsatte sedan hon flyttat till Stockholm.
– Dels var det kärnkraftsfrågan, men jag gick också med i Grupp 8 tidigt under 1970-talet. Det blev viktigt för mig, inte minst socialt. Det var ett väldigt fritt klimat och jag började också att skriva för Kvinnobulletinen.
Var det så du blev journalist?
– Jamen, vad fan skulle man bli då? Jag läste praktisk svenska på universitetet och fick jobb på TT. På korrekturet och telemottagningen. Det var dit journalisterna ringde och pratade in sina artiklar. Någon pladdrade på andra sidan luren och man skrev och redigerade simultant. Det var ofta bråttom och så hade man någon utrikeskorre på en knastrig linje från andra sidan jorden. För mig var det extremt lärorikt, säger Lena Israelsson som fortsatte att göra samma slags arbete för Aftonbladet och DN.
– Många av mina kollegor tog journalistjobb som vikariat, men jag vågade faktiskt inte. Jag tänkte att jag inte var tillräckligt bra.
Först efter att ha gått en journalistutbildning i Stockholm tog hon steget till att arbeta som journalist.
– Jag fick ett vikariat på tidningen Land som sedan blev fast. Det var väldigt viktigt för mitt självförtroende. Tidningen kallades ”Gris-Allers” och jag var till en början samhällsreporter men sedan fick jag ta över trädgårdsbevakningen.
Genom alla år hade Lena Israelsson bevarat en koppling till odlingen.
– Även under de perioder då jag levde som mest rövare och drack så höll jag kvar vid odlandet och påtade på landet. Det har alltid funnits där.
Vad har odlingen betytt utifrån ett personligt perspektiv?
För första gången under intervjun funderar Lena Israelsson en stund innan hon svarar.
–Det betyder allt. Det har handlat om rotandet. Jag har väl inte alltid mått så bra helt enkelt. Odlandet har givit mig ett lugn. Redan som barn visste jag att det här är min medicin i livet. Sedan jag fick kolonilott har det varit min plats. När det hänt saker i livet, när jag varit uppriven eller ledsen så har det alltid varit så ”Jag går till lotten”. Och går inte det, som på vintern, så sår jag frön. Då händer något inom mig. Hormonerna lägger sig på plats. Det har gått så långt att min man brukar säga när han tycker att jag är jobbig: ”Gå och SÅ kvinna!”, säger Lena Israelsson med ett hjärtligt skratt.
Tidningen Land skulle visa sig vara en perfekt plattform för att utforska Israelssons livspassion, men också ”nördighet”. Men det inre nörderiet har i Lena Israelssons fall alltid kombinerats med ett starkt samhällsengagemang. En del skulle säga att hon brinner som en gödselbädd. I många frågor genom åren, och framför allt sedan hon blev frilans, har hon intagit en profilerad roll, som när det gäller gifter i gödsel, användningen av torvmull och ekologisk mångfald.
– Jag har alltid ögon och öron öppna efter vad som händer. Jag tänker som en journalist, det är nog den begåvning jag har. Så fort jag träffar någon som kan något så pumpar jag dem på information.
Orten odlar
Att det blev sakprosa som Lena Israelsson började skriva föll sig naturligt, berättar hon.
– För en del bara flödar språket fram, så är det inte för mig. Det går inte så enkelt. Jag behöver struktur, nästan som ”boxar” som jag kan fylla i. Sedan putsar jag det där, som en keramiker. Jag kortar och redigerar – tar bort alla onödiga ord. Tvättar, tvättar och tvättar tills det blir som jag vill ha det. Jag vill ha ordning och reda. Det ska vara lätt, ledigt och roligt att läsa. Jag klarar inte av när det är pladdrigt.
Hur ser skrivprocessen ut?
– Jag är helt ostrukturerad i hur jag arbetar men jag är väldigt strukturerad i hur jag lägger upp skrivandet. Ofta tar det väldigt lång tid för mig att arbeta fram en struktur för en bok. Jag måste få tänka på den länge, så att upplägget blir logiskt. Det är först när strukturen finns på plats som jag kan börja. Helst ska också en titel finnas klar.
Hon berättar att hon inte kan skriva på uppdrag, utan ämnet måste växa fram från hennes eget intresse.
– Förlaget har många gånger frågat om jag inte kan skriva om det eller det. Men jag skriver inte på uppdrag. Jag älskar inte att skriva. Om jag skriver sådant som jag själv är intresserad av då kan jag få flow, men inte annars.
Tack vare sina framgångar skulle Lena Israelsson sedermera komma att bjudas in till mer litterära sammanhang, där hon inte alltid har känt sig bekväm. Den första Augustprisnomineringen 2005 för boken Cityodling kom som en överraskning.
– Åh gud, jag är så nervös för sådana sammanhang – det är jag fortfarande. Jag har aldrig gått till Bonniers fest på Manilla. Det är nog mitt gamla stökiga jag som spökar – en känsla av att jag inte duger. Jag hade länge väldigt dåligt självförtroende, även om det är mycket bättre i dag. Så jag borde ju kunna gå … Men det har inte blivit av.
Det känns som att allt har kommit ganska sent i ditt liv.
– Så är det, det kom så mycket annat i vägen. Jag hamnade efter redan som barn. Jag är numera en väldigt glad människa. Jag är mindre tuff, förr hade jag mycket attityd. Numera är jag inte rädd för att göra bort mig – förutom för svåra poeter. Jag vill inte umgås i svåra poeters sällskap, säger Lena Israelsson och ler.
I stället är det i helt andra sammanhang som Lena Israelsson finner samhörighet. 2018 var hon med och drog igång projektet Orten odlar i Järvaområdet som syftar till att lyfta kolonilotternas betydelse för möten och kultur. Då hade hon i flera decennier bevakat och följt vilken roll kolonilotter och odling spelar för många invandrare.
– Odlingen har betytt otroligt mycket för dessa människor. Kolonilotterna har blivit en plats för gemenskap och meningsfullhet. Det är inte bara läkande, det handlar också om att återknyta till sin kultur. Att kunna odla grödor från hemlandet. Jag har träffat odlare från Kina, Vietnam, Mellanöstern och forna Jugoslavien. Många av dem har blivit mina nära vänner, säger Lena Israelsson och berättar att hon lärt sig otroligt mycket av dessa odlare.
Hon pekar på en träställning några meter bort där stora blad av pumpa slingrar.
– Det är en teknik man använder i Asien så att pumporna inte ligger på marken.
Det är inte svårt att förstå varför Lena Israelsson själv har funnit samhörighet i just denna odlingsrörelse.
– Jag minns att jag träffade människor från Srebrenica. Otroligt trasiga efter vad de varit med om. Vad betydde odlandet för dem? Det betydde naturligtvis allt.
