Det tog lång tid innan en av våra främsta sakprosaförfattare hittade till orden. Författaren möter Maja Hagerman för ett samtal om ordblindhet, minnesrevolutionen och varför en Parker Jotter-penna är nödvändig.
Egentligen har inte Maja Hagerman tid att prata – hon sitter försjunken i ett nytt bokmanus. Varje timme, varje dag fram till tryck tycks minutiöst planerad. Men efter några propåer får jag en timme här och en timme där. När vi pratar första gången, i början av februari, befinner hon sig i redigeringsfasen – ”ännu har inte nagelsaxen åkt fram”. Boken som heter Minnesbrunnen ges ut på Norstedts i höst.
Det är en vindlande essäsamling som tar med läsaren till den omisskännliga hagermanska världen. Utblicken är vid och de historiska nedslagen sträcker sig från S:t Botvid till 1900-talets arbetarrörelse och vidare till stormningen av Capitolium. Fokus ligger på minnet, vad vi minns, vad vi glömmer – och varför.
– Vi befinner oss mitt i en minnesrevolution där enorma mängder data och arkiv digitaliseras. Samtidigt lever vi i en sorts glömskerevolution. Vart är vi på väg när vi överlåter alltmer av vårt minne till onlineverktyg.
Vi behöver inte längre komma ihåg saker, säger Maja Hagerman och påminner om de algoritmer som i sociala medier eller på ens egen mobil hela tiden letar upp bilder som ska vara ”minnesvärda stunder”.
– Jag vill förstå vad som händer. Det mänskliga minnet är ju väldigt annorlunda mot datorns minne fastän vi använder samma ord. Minnena förändras hela tiden i takt med att också våra tankar, förväntningar och farhågor, om framtiden förändras. Minnet tjänar ju liksom alltid ett syfte, det arbetar mot ett mål: minnet söker efter mening och sammanhang.
Boken har också ett ärende, i ljuset av den tid vi lever i: ”Det pågår en kamp om minnen just nu. Vi lever med ett försåtligt men reellt hot, där kulturarv riskerar att kidnappas för politiska syften.” Det är något av en hjärtefråga – hela sitt yrkesliv har Maja Hagerman ägnat åt att ge nya perspektiv, nya vinklar på Sveriges historia. Hur historia använts, utnyttjats och missbrukats för att forma identitet och nationsbyggande, som i fallet med det tidiga 1900-talets rasbiologer.
– Jag är orolig för de anspråk som finns i dag på kulturarvet och hur det ska användas, säger Maja Hagerman som sitter i sitt arbetsrum i huset i Stureby i Stockholm.
Väggarna är målade i en mossaktig och varmt grön färg.
Hagerman beskriver framväxten av essäboken som en process, där gamla arkivfynd blandas med nya upptäckter.
– Jag gör research under tiden som jag skriver, hela tiden. Mycket är sådant som jag har funderat kring en längre tid, tankar som uppstått när jag arbetat med tidigare böcker. Ofta när jag befinner mig i början av projektet är jag väldigt entusiastisk – och visar ofta människor saker som jag skrivit. Men det är plågsamt för då alldeles i början är det sällan så bra som jag tror det är, säger Maja Hagerman och skrattar.
Det seriösa anslaget
I dag känner de flesta Maja Hagerman som en av våra främsta sakprosaförfattare. Belönad med bland annat Augustpriset och utsedd till hedersdoktor vid Uppsala universitet. Men det var inte i skrivandet det började, och länge höll hon sig borta från orden trots att förutsättningarna fanns där från början.
Pappa var skådespelaren, regissören och sångaren Helge Hagerman – grundare av Parkteatern i Stockholm.
– Pappa lämnade över hela den svenska vis- och låtskatten till mig. Han kunde citera allt från minnet, från Fröding till Sjöberg. Jag tror att jag fick glädjen att berätta från honom, säger Maja Hagerman.
Om det glädjefulla kom från fadern så fick hon ett annat arv från sin mamma Ingegärd – domare och chefsrådman i Stockholm.
– Mamma hade nog blivit litteraturvetare om det inte varit för kriget – hon älskade att läsa, inte minst poesi. Men 1939 kände hon inte att man kunde ägna sig åt litteratur. Världen krävde att man skulle göra något viktigt, något som kunde spela roll, säger Maja som minns hur hennes mamma satt hemma och skrev.
– Hon satt ofta hemma och skrev domar. Jag minns att det var väldigt allvarligt när hon skrev. Ingenting fick ju bli fel. Du vet, ett barn känner sådana saker, att skrivandet omgavs av ett slags allvar. Det satte sig hos mig. Jag tror att jag från mamma fick känsla av allvar, av hur viktigt skrivande kunde vara.
Redan som barn började Maja Hagerman intressera sig för svensk historia, och ett av de verk som hon minns tidigt gjorde avtryck hos henne var Vilhelm Mobergs Min svenska historia – där författaren ville skildra vanliga människors liv, de som historikerna glömt bort. Det låg också i linje med den nya historiesyn som etablerades under 1960-talet med större fokus på socialhistoria och de grupper som tidigare stått utanför historieskrivningen – kvinnor, bönder, arbetare och minoriteter. För Maja Hagerman har det varit ett uppdrag som genomsyrat hela hennes författarskap – att belysa skrymslen och hörn av historien som har ignorerats eller glömts bort av både akademin och allmänheten.
Jag började skriva sent eftersom skrivandet skrämde mig.
Men hon började som sagt inte i skrivandet, utan med radio på Vetandets värld efter sin journalistutbildning i början av 1980-talet.
– Jag började skriva sent eftersom skrivandet skrämde mig. Jag stavar lätt fel och kastar ofta om bokstäver utan att märka det. Det gav mig dåligt självförtroende i förhållande till skrivandet så det var ett viktigt skäl till att jag gav mig in på radio i stället.
Maja Hagerman säger att intresset för historia inte var särskilt stort på den tiden – då 1960- och 1970-talens vurm för socialhistoria hade mattats av.
– I början av 1980-talet var intresset för historia väldigt lågt i samhället, det befann sig verkligen på botten. Men för mig var det fantastiskt för det fanns inte så många i min ålder som ägnade sig åt det. Jag skickades runt i Europa och fick intervjua många av dåtidens främsta historiker i radio. Jag lärde mig väldigt mycket, men det väckte också ytterligare intresset för svensk historia. Till min förvåning upptäckte jag att flera av de stora namnen ute i Europa tyckte Sverige var intressant. De tyckte runstenar var jätteintressanta, det fick mig att fundera och tänka att det kanske de var?
”Nu jäklar”
Några år senare, 1986, började Maja Hagerman arbeta på SVT där hon skulle komma att göra ett flertal uppmärksammade dokumentärer. Det var också vid en tidpunkt då synen på historia började förändras.
– En sorts brytpunkt kom med Peter Englunds Poltava (1988). Den förändrade verkligen bilden av och intresset för historia i Sverige. Då satt jag och skrev på min första bok, säger Maja Hagerman och fortsätter:
– Jag började arbeta med den när jag var 26 år och när den kom ut hade jag fyllt 36. Min första bok tog tio år att skriva. Hur övervann du den rädsla du hade för det skrivna språket?
– Det var nog att det fick ta väldigt lång tid. På något sätt njuter jag nog av att skriva om en text väldigt många gånger. Jag fick hålla på med det där tills jag kände mig färdig.
Slutade du bry dig?
– Jag tror ordet kejsare var felstavat genom hela första boken, säger hon och skrattar.
– Jag har blivit hjälpt av ordbehandlingsprogrammen. Men det är fortfarande lite tokigt när jag skriver mejl och så. Jag ser inte att jag kastar om bokstäver. Men att skriva handlar ju inte om att stava rätt utan mer om att tänka.
Det var också en annan händelse som skulle forma henne – en tidig och förödande refusering av det som skulle bli Spåren av kungens män, som handlar om framväxten av Sverige under 1000- och 1100-talen.
– Jag tyckte att jag hade en fantastisk idé och full av entusiasm skickade jag in boken till ett förlag. Men jag visste ingenting om hur man säljer in en bok så jag skickade in i princip hela arbetsmaterialet. Jag visste inte att man bara behövde skicka ett färdigt kapitel. Jag var nybörjare. Jag var enormt säker på att det här var kanoners. Och då fick jag en jätterefus – en totalsågning.
Hur reagerade du på det?
– Jag blev väldigt arg. På ett bra vis. Det gav mig kraft – ”Nu jäklar ska jag visa er. Om det här var en bra bok, nu kommer boken att bli superduperbra! Ni ska få se!” Och så kom den ut på ett helt annat förlag och fick Augustpriset. Så ibland är det bra att bli arg, säger Maja Hagerman och skrattar.
Det farliga slukhålet
Maja Hagerman berättar hur den sena debuten och de många åren med dokumentärarbete på Sveriges Radio och SVT formade hennes arbetsprocess. Inspirationen kom från tevevärlden.
– Jag hade arbetat med väldigt duktiga filmklippare och fått lära mig dokumentärklippning i klassisk form. Det är ett väldigt strukturellt arbete. Du arbetar med hela berättelsen, du brer ut hela berättelsen framför dig och så sitter du väldigt koncentrerat och tittar igenom materialet. Du säger ingenting, du bara tittar. Sedan gör du vissa ändringar och tittar igen. Och så fortsätter du så. Du arbetar dig neråt från stora förändringar till mindre och mindre för varje genomgång. Till slut sitter du med nagelsaxen.
Maja Hagerman har tydliga rutiner för sitt arbete, skrivandet sker ofta tidigt på morgonen – men det är inte så noga med tiderna.
– Det finns dagar då jag vaknar klockan fyra på morgonen och det finns dagar då jag vaknar halv åtta. Jag är väldigt glad att jag har ett jobb där jag kan arbeta när det passar. När jag vaknar tidigt så äter jag inte frukost utan gör bara svagt svart kaffe och sätter mig och skriver, säger hon.
Det fria skrivandet sker på datorn medan redigeringsarbetet sker med papper och penna.
– Jag arbetar väldigt mycket med att flytta om text, då funkar inte skärmen för mig. Den är för liten, man tappar bort sig. Upplevelsen av språket, rytmen i språket och tanken, är svår att fånga på skärmen. Det blir inte samma känsla.
När hon skriver ut texten är det med stora bokstäver och generöst mellanrum mellan raderna.
– Jag behöver utrymme, mycket plats för att rodda runt och anteckna. Jag har en älskad pennsort som jag alltid använder, en Parker Jotter – och från främmande ort beställer jag en spets som är ”extra fine”. Den är jättespetsig. Då kan man gå loss, säger Maja Hagerman och gör ett surrande ljud för att illustrera hur det går till.
Trots att hon har ett arbetsrum så sitter hon sällan där och arbetar.
– Haha, nej, det går inte. Det är så många böcker här, säger hon och tittar upp mot hyllorna som täcker väggarna.
– Jag behöver vara någon annanstans när jag ska tänka. Jag har en fåtölj i ett annat rum och en soffa i vardagsrummet, där jag brukar sitta och där det är lite luftigare. Är det riktigt tråkiga rättningar kan jag bulla upp mig i soffan och ha CNN på i bakgrunden. Då sitter man och skriver om något medeltida helgon samtidigt som världsnyheterna brusar i bakgrunden.
Vad skulle du beskriva som din grundläggande drivkraft som författare? Är det att berätta för andra, eller att själv förstå?
– Det är nog att själv förstå faktiskt. Jag ger mig in på saker som jag själv tycker är spännande – som jag vill utforska. Men det kan ju skapa en osäkerhet, bara för att jag tycker det är intressant så är det ju inte säkert att andra gör det. Jag har några vänner, och inte minst min livskamrat filmaren Claes Gabrielson, som jag tidigt brukar visa vad jag håller på med och fråga dem: ”Tycker ni också det här är spännande?” Det blir en sorts verklighetskoll. Det finns hela tiden en risk att man tappar perspektiven fullständigt och gräver ner sig i något slukhål. Ibland arbetar man väldigt länge med något som sen bara får lyftas ut för att det inte passar in. Jag drivs ju i grunden av att det är kul att hålla på. Det är som att sticka. I slutändan blir det en tröja utav det.
Maja Hagerman säger att det är viktigt att från början angripa ett ämne helt förutsättningslöst. Och att även vara öppen i sin research, för man vet aldrig vad man hittar. Det är ett tidsödande arbete där många trådar och spår utvecklas och utforskas i olika riktningar, och vissa kommer aldrig med i boken.
– Jag tycker inte att man ska ha en för tydlig idé om vad det ska bli, det måste vara en öppen process. Det viktiga är att lyssna på sitt material och vara beredd på att det kommer överraskningar. Sortera inte för mycket i din research, skapa inte en tematisk struktur när du är mitt inne i processen för du vet inte vart projektet tar dig. Du kan inte historien när du är inne i den. Det är också det jag lär ut när jag undervisar i dokumentärt berättande, berättar Maja Hagerman.
Men ibland kan slukhålet bli djupt, när ett ämne totalt griper tag. Så blev fallet med boken Det rena landet om 1800-talets rasforskning och de myter om Sveriges förflutna som tog form runt förra sekelskiftet.
– Det var ett projekt där jag bara var tvungen att följa med hela vägen, fastän det bara växte och växte och växte. Det blev nästan otäckt, men det är så ibland med skrivprojekt att man ger sig själv ett uppdrag och så går man väldigt djupt in i det – man fastnar, det går inte göra något annat än att följa med till slutet. Men det var ett sådant kraftprov att jag var helt slut efteråt. Jag var skuldsatt upp över öronen.
Sakprosan behövs
Maja Hagerman har ofta värjt sig mot de begrepp som har beskrivit det hon sysslar med – populärhistoria, fackbok, sakprosa. Hon tycker inte riktigt att de passar in, och inte heller alltid omfattar det betydelsefulla i det dokumentära berättandet.
– Jag kallar mig ofta dokumentärberättare eller dokumentarist, men jag tycker att det är en stor brist att vi inte riktigt kan sätta ord på vad vi håller på med. Det är alldeles för lätt i dag att säga att allt blandas. Att skönlitteraturen håller på med det dokumentära och att sakprosan drar mer och mer åt romankonst. Som om det inte längre skulle spela någon roll att skilja på det ena och det andra. Vi behöver många fler ord för de olika sätt som finns att berätta om verkliga händelser och människor på. Hur det i texten kan finnas olika nivåer, där läsaren också följer med i skillnaden mellan det man vet, det man tror, det man anar eller det man tycker och tänker.
Samtidigt tycker hon att det har blivit svårare att vara verksam som dokumentärberättare.
– När jag började fanns det många fler stiftelser som gav stipendier till sakprosa och dokumentärt berättande. Många har tyvärr lagt om så att de numera bara ger stöd till akademisk forskning. Det är tyvärr en jättetråkig utveckling. Jag tycker det är konstigt att det inte ses som lovvärt och betydelsefullt att stötta kvalitativ sakprosa och dokumentärt berättade i en tid då det talas så mycket om källkritik, sanning och ”fake news”. Det är jättekonstigt.
Hur ser du på möjligheterna att verka som sakprosaförfattare i framtiden?
– Jag vet faktiskt inte. Jag tycker det är konstigt att vi talar så mycket om att rädda biblioteken men inte om vem som ska skriva böckerna som ska stå där. Sakprosan glöms ofta bort. Men även konstnärer och romanförfattare behöver ny bra sakprosa för att inspireras i sitt berättande. Vem ska ägna alla dessa år åt att gräva fram detta? Som jag ser det behövs vi mer än någonsin, säger hon och suckar djupt.
Det är också en fråga som indirekt berörs i den kommande boken Minnesbrunnen. I vanliga fall brukar Maja Hagerman vid ett boksläpp göra sig redo för ett intensivt turnerande över landet – men denna gång blir det annorlunda.
– Jag kan och orkar inte hålla samma tempo längre. Det har varit underbart att under alla år turnera land och rike runt men det är också ganska slitigt att flera gånger i veckan hamna på någon blåsig tågperrong, säger hon.
Hon är dock lite orolig för hur det ska gå när hon inte kan möta sina läsare.
– Vad händer nu? Bokhandeln ser ut som den gör med färre skyltade böcker, bokklubbarna är inte var de var och tidningarna recenserar mindre. I denna utveckling har ju författarbesöken blivit jätteviktiga.
Maja Hagerman ser däremot fram mot något annat.
– En av de mest fantastiska sakerna med att skriva är ju att man aldrig blir klar. Boken fortsätter att leva där ute och sätter igång processer hos människor. Boken seglar ut som en liten båt, men det kommer också saker tillbaka. Det spännande är att man inte riktigt vet vad.
Intervjun publicerades i Författaren 1/2022.