Vad skulle Jörn Donner ha gjort? Det funderar den finlandssvenska författaren och journalisten Philip Teir på när han just nu slutför en bok om Donners privatliv. Författaren träffade Philip Teir för ett samtal om moraliska gränser, modern finlandssvensk litteratur och kulturkrockar.
Philip Teir sitter i en källare i Helsingfors. Nakna plaströr slingrar sig längs de råa betongväggarna. Det ser ut som i en bunker.
– Det är bra för koncentrationen att inte ha några fönster, säger han och tillägger att hyran kontorsrummet är mycket billig.
Philip Teir har nyligen lämnat manus till sitt senaste verk − en bok om Jörn Donner som utkommer nästa år. Arbetet med boken har pågått under flera år och det var från början tänkt att bli en helt annan bok.
– Det började som en intervjubok. Jag tog kontakt med Jörn Donner 2018 och träffade honom en handfull gånger under timslånga sessioner. Men han var ganska trött och sjuk. Jag träffade honom sista
gången i november 2019 och sedan dog han i januari. Men vi hann inte klart så de senaste åren har jag försökt utröna vad för slags bok det skulle bli i stället. Skulle jag skriva en mastodontbiografi över honom? Samtidigt kändes det överväldigande, han gjorde så enormt mycket och han har själv skrivit en 1 000-sidig biografi.
Den bok som Philip Teir till slut beslutade sig för att skriva var en mer privat bok, som också baseras på intervjuer med Donners änka Bitte Westerlund.
– Det är en mer personlig bok och till stor del berättelsen om ett äktenskap.
Philip Teir berättade att han redan som barn hyste en fascination för Jörn Donner.
– Han var en sorts larger-than-life-personlighet. Han kände alla, hade ett otroligt kontaktnät. Det finns ett fotografi av honom när han firar tillsammans med Muhammad Ali. Det är inte så vanligt att en finlandssvensk journalist når den framgången. Det intresserade mig. Jörn Donner stod också under decennier i centrum för relationen mellan Finland och Sverige − och synliggjorde både kulturella skillnader och kulturella likheter.
– Han var ju själv väldigt fascinerad av Sverige. Han skrev hela sitt liv om relationen, rörelsen mellan Sverige och Finland, säger Philip Teir som växte upp i ett finlandssvenskt hem i Österbotten.
En stor del av fascinationen för Jörn Donner handlar om Teirs eget intresse för denna speciella relation. Precis som Donner är Teir själv en del av denna relation. Han har under 20 år ständigt rest mellan länderna och arbetat i båda. Sedan ett par år tillbaka är han vid sidan av sitt författarskap korrespondent för Dagens Nyheter i Helsingfors.
– Det som är intressant och ganska unikt med Jörn Donner är att han var så stor i båda länderna – även i det finska Finland. Hans mastodontmemoarbok på 1 127 sidor blev en försäljningssuccé mot alla odds i Finland. Trots att den kostade 50 euro för att den var så tjock.
En belastning
För tio år sedan lämnade Philip Teir tjänsten som kulturchef på finlandssvenska Hufvudstadsbladet för att satsa på sitt författarskap. 2012 utkom debutromanen Vinterkriget: En äktenskapsroman i Finland, en bok som översattes till flera språk.
– Jag fick samtidigt ett stipendium så jag samlade mod och sa upp mig. Det var också en skakig tid i mediavärlden med mycket nerskärningar, så det var inte så roligt just då.
Philip Teir har sedan fortsatt att hålla en fot inom journalistiken.
– Från början skrev jag mer kulturjournalistik, men jag föredrar att skriva om finsk politik. För mig var det problematiskt och ångestladdat att ena dagen recensera en roman och andra dagen skriva
skönlitterärt.
Teir har i sina skildringar av äktenskapet jämförts med författare såsom Geir Gulliksen och Jonathan Franzen. Debuten följdes upp med Så här upphör världen 2017 och Jungfrustigen 2020 − båda böcker där Teir fortsatte utforska äktenskapet.
– Jag drömde tidigt om att bli författare − men det jag skrev till en början blev inte så bra. Som så många unga med författardrömmar hade jag inget ämne. Det brukar bli så att man imiterar Kafka eller något … Det finns ingen annan substans än den egna ångesten.
I debutromanen Vinterkriget grävde Philip Teir där han stod − med inspiration från hans egen familje- och släkthistoria. Titeln är en ironisk blinkning till den tradition han skriver inom − den finska och finlandssvenska.
Om man ska skriva seriösa böcker i Finland så måste man förhålla sig till kriget.
– I Finland är vi precis som i Sverige upptagna av nationell identitet − men på ett annat sätt. Kriget är fortfarande väldigt närvarande i litteraturen och man positionerar sig ofta i förhållande till kriget. Jag ville genom att använda titeln Vinterkriget om en äktenskapsroman lösgöra mig från den tunga historiska romantraditionen som varit så dominerande i Finland. Jag ville verkligen skriva om något samtida vilket var ett brott mot den här fixeringen vid historia, säger Philip Teir som menar att det har funnits en sorts tradition eller förväntan på vad man som författare i Finland bör ägna sig åt.
– Det har funnits en belastning på ens axlar att om man ska skriva seriösa böcker i Finland så måste man förhålla sig till kriget på något sätt, särskilt om man skriver en familjehistoria. Jag kände så väldigt starkt då, men det har lättat något nu.
Under det senaste decenniet har en yngre författargeneration börjat lösgöra sig från det historiska arvet, tycker Philip Teir.
Finlands Ulf Lundell
På ett sätt kan det tyckas vara en stor fördel att, som Philip Teir, agera inom flera litterära sfärer − den finlandssvenska, den finska och den svenska. Men det är inte heller utan komplikationer, menar han. Teir är medlem i Finlands svenska författareförening som i dag har 185 medlemmar.
– Det är en relativt välmående författarförening där konkurrensen inte är så stor om stipendierna. Men om jag söker statliga stipendier så konkurrerar jag med finskspråkiga författare. Det är lite besvärligt att tala om men det finns en attityd bland vissa finskspråkiga författare att ”ni har ju er rika författareförening”. Men jag tycker det är jätteviktigt att vi inte stängs ute från de statliga stipendierna.
Finns det en känsla av konkurrens på det sättet att finlandssvenska författare har lättare att få tillgång till den svenska marknaden?
– Det är en stor fördel, men jag upplever ingen större avundsjuka. Det finns en bra stämning eftersom vi alla arbetar inom ett litet fält. Finskan är också ett litet språk där det finns få översättare. Samtidigt har intresset för finsk litteratur ökat internationellt de senaste åren, inte minst tack vare Sofi Oksanen och nya röster som Pajtim Statovci.
Du sa i en intervju i Babel för ett par år sedan att det inte bara är svårt för finländska författare att slå i Sverige utan även svårt för svenska författare att slå i Finland. Varför är det så? Finns det en stor kulturell skillnad?
– Jag tänker ibland att det inte handlar om att skillnaden är så stor utan tvärtom om att vi är så lika. I Finland vill vi kanske inte läsa en 800 sidor lång roman om Göteborg eftersom vi själva har sådana böcker. Jag tror inte heller att en svensk förläggare vill köpa en finländsk roman som alltför mycket påminner om sådant som finns i Sverige. Ta Ulf Lundell som exempel. Finland har sina egna ulflundellare som ingen annan hört talas om. Alla länder har sådana konstnärer.
Vilket utrymme får den finlandssvenska litteraturen i Finland?
– Det är ju så att alla finlandssvenska författare inte översätts till finska. De som inte blir översatta har svårt att få genomslag i media till exempel. Det gäller inte minst debutanter. Blir man inte översatt till finska eller når ut i Sverige så har man ju en väldigt liten publik.
Man kan vara avundsjuk på att böcker kan få så stor genomslagskraft i Sverige.
Hur mycket plats tillåts litteraturen att ta i det offentliga samtalet i Finland?
– I Sverige finns det mycket utrymme för att debattera litteratur än vad det finns i Finland. Vi har färre tidningar och mindre aktiva redaktörer. Böcker blir ganska sällan ämnen för samhälleliga debatter − det händer oftare i Sverige. Det kan man vara ganska avundsjuk på, att böcker kan få så stor genomslagskraft i Sverige för att de blir del av en samhällsdiskussion. Det saknar jag jätteofta i Finland.
Tycker du att man i Sverige har dålig koll på finländsk och finlandssvensk litteratur?
– Jag vill själv undvika att hamna i något gnällande, det är så lätt att göra det. Jonas Thente skrev något för hundra år sedan om att man inte kan skriva något om finlandssvensk litteratur utan att få gensvar från en massa ”tanter i Helsingfors som lusläser en i jakt på fel”. Jag tror det finns kulturella förklaringar till varför vi ofta vet mer om Sverige än svenskar vet in Finland − som att vi växte upp med svensk teve. Som utrikeskorrespondent får jag ofta höra från mina redaktörer att jag måste förklara saker väldigt tydligt för svenskar. Men jag tror inte svenskar vet mer om Norge än de vet om Finland.
Tror du, mot bakgrund av det senaste årets händelser, att vi kommer att se ett kulturellt närmande mellan Finland och Sverige?
– Det är en väldigt intressant fråga. Jag tror att det just nu finns ett intresse för Finland och finsk historia som inte har funnits på väldigt länge. Ett intresse för vår erfarenhet att leva som granne med Ryssland. Jag tror det finns ett stort behov av att närma sig varandra.
Vad kan vi lära oss?
– I Sverige finns det en större naivitet tror jag. Som när man diskuterar risken för ett ryskt anfall. I Finland tar vi det med större lugn. Vi vet ju att Helsingfors kan bombas − det har ju redan hänt. Vi har en så lång erfarenhet. Men samtidigt kanske vi är lite avtrubbade …
En skitkopia
Under hösten ska Philip Teir åka på ett vistelsestipendium till USA för att arbeta på ett påbörjat romanprojekt. Han berättar att skrivprocessen för honom är en ganska besvärlig sak.
– Jag har ingen metod, det blir ofta så att jag jobbar alltför länge med mina böcker. Det blir jättemycket ”trial and error”. Det går ett år då jag inte vet vad jag håller på med. Jag vet att jag bara borde skriva på som en kulspruta för att samla ihop mycket text som jag kan redigera. Men jag har en tendens att hålla på med första kapitlet i tio månader. Det är inte särskilt nyttigt.
Men varför fortsätter du arbeta så?
– Det är inte så lätt att bryta det. Jag har en väldigt stark känsla av att jag vill berätta något som känns väsentligt för mig. Det tar lång tid innan jag hittar rösten i en text.
Vad utgår du ifrån när du påbörjar ett nytt romanprojekt?
– Jag har ingen tydlig struktur eller så … Mest börjar det i en känsla som jag vill beskriva. I den nya romanen vill jag beskriva känslan av tiden som går när man gör vissa beslut i livet.
Hur mycket skriver du varje dag?
– Jag går till mitt kontor vid nio, tio på morgonen och sitter där till fyra. Så det blir i bästa fall sex timmars skrivande per dag. Jag skriver en del på telefonen, men mest sitter jag vid datorn och försöker ta reda på vad texten vill berätta för mig.
Läser du under skrivandet?
– Jag läser en hel del. Jag vet att det finns författare som inte läser under skrivandet, men för mig hjälper det att komma in i det skönlitterära skrivandet. Det viktigaste när man skriver är att man upprätthåller en dialog med sig själv − en förståelse för att skrivande är ett hantverk, något viktigt. Det absolut viktigaste är att upprätthålla en illusion om att det man skriver har betydelse, att det spelar roll. Det är livsviktigt … Annars börjar man tänka tankar som att den här texten är helt död. Att upprätthålla den vibrerande magin är centralt.
Hur skiljer du det skönlitterära från det journalistiska skrivandet?
– Jag tycker ofta det är en sinnessjuk känsla att hoppa från journalistiken där allt från början är så klart och vettigt till det skönlitterära skrivandet … Man känner sig som en hippie som aldrig duschar – man glider så långt bort från samhället. Det är så flummigt. Samtidigt så vill jag inte skriva flummigt utan konkret. Det är att arbeta sig fram till det konkreta som tar lång tid, det kräver så mycket meditativt flummigt skrivande.
Det absolut viktigaste är att upprätthålla en illusion om att det man skriver har betydelse.
Är det värt det?
– Efter varje roman har jag haft en känsla av att nu gör jag inte det här något mer. Det är så svårt, så otroligt svårt, att få till det. Man slösar månad efter månad och blir bara fattigare och fattigare − och sedan tjänar man nästan inga pengar på det … Jag har inga bra skrivtips, säger Teir och skrattar.
Har du ett ångestfyllt förhållande till skrivandet?
– På något sätt är det så. Även när jag bestämmer mig för att det inte ska handla om mig så drar skrivandet fram saker inom en som man inte är medveten om. Det är ju också dessa smärtpunkter som gör det intressant. När det gäller Jörn Donner-boken så handlar det om en annan sorts ångest − mer om vad jag kan och bör skriva. Hur privat får man bli?
Vad skulle Jörn Donner tyckt om boken?
– Saken är ju den att Jörn Donner var den mest obrydda personen i världen. Han sket fullständigt i vad folk tyckte om honom. Problemet var också att han sket fullständigt i om han sårade andra. Han var en sådan person som lämnade in ett manus och om förlaget ville stryka något så sa han att de inte fick stryka en rad − då blir det ingen bok. Därför innehåller hans böcker ganska elaka saker … Han skrev om mig också.
Gjorde han?
– Det var i någon av hans sista böcker. Han hade läst en intervju med mig och skrev ungefär att ”Den där Philip Teir verkar vilja kopiera mig, men det kan ingen göra. Det blir bara en skitkopia!”
Tog du upp detta med honom?
– Nej, faktiskt inte. Men han skulle nog bara grymtat någonting. Han stod inte till svars för grejer som han skrev.
Inspireras du av Jörn Donners arbetsmetod?
– Jag har ofta funderat på ”Vad skulle Jörn Donner ha gjort?” Han skulle nog inte ha tagit så mycket hänsyn. Men jag vill inte arbeta så, snarare försöker jag arbeta på motsatt sätt. Jag tror att det finns en väg att göra saker bra, inom alla konstformer, utan att man kör över folk. Det är bara svårare. Det kräver bara mer utav dig.
