Häromåret dök Recensionsportalen plötsligt upp – en sajt som erbjöd köpta recensioner. Per Klingberg besökte sidan och upptäckte till sin förvåning att han själv var en av sajtens kritiker. Vad sa Recensionsportalen egentligen om vårt litterära klimat?
Det börjar med att jag loggar in på Facebook och besöker gruppen ”Fria seminariet i litterär kritik” en sen septemberförmiddag 2021. Normalt sett är det en stillsam grupp med låg aktivitet och jag räknar med att snart rastlöst klicka mig vidare till någon annan sida i jakt på förströelse. Men den här gången fastnar jag. Axel Andersson, historiker, författare och redaktör på Kritiklabbet, har skrivit ett längre inlägg om den för mig okända sidan Recensionsportalen. Jag läser förbryllat. Men vad är det här egentligen? För strax under 7 000 kronor kan en författare eller ett förlag köpa sig en recension på sidan, en text som sedan publiceras bredvid konventionella recensioner, det vill säga sådana som sidan själv har beställt och betalat sina kritiker för. Själv presenterar Recensionsportalen sin verksamhet som en motreaktion på de kraftiga nedskärningar som ägt rum på de traditionella
kultursidorna, något som lett till att allt fler författare förblir ouppmärksammade. En snabb lösning för den som tröttnat på medieskugga. Ett enkelt koncept alltså. Men också extremt apart. Att en allt mindre del av bokutgivningen syns på de klassiska kultursidorna är visserligen ett faktum – och också en återkommande källa till frustration, inte bara hos författare och förläggare utan också kritiker. Behovet av nya plattformar för att säkra mångfalden hos den kvalificerade kritiken återkommer gång på gång i samtal med människor i litteraturvärlden. Frågan om hur ett sådant projekt ska finansieras lämnas påfallande ofta obesvarad. Inte sällan tycks den outtalade förhoppningen vara att erfarna skribenter ska göra det oavlönat utifrån kärlek till litteraturen, år ut och år in.
Det är naturligtvis inte en långsiktig, hållbar lösning – och i längden också oacceptabel om man menar att kvalificerad kritik är en väsentlig del av litteraturens ekosystem. Men att själva föremålet för kritiken ska utgöra källan till finansiering är något nytt. Idén känns visserligen igen från de alltmer populära hybridförlagen, där författaren delar den ekonomiska risk som en bok alltid innebär med förlaget. Det är en affärsmodell man kan ha åsikter om, vilket många också har. Men modellen är av flera skäl betydligt mer problematisk när den flyttas över till kritikens område. Det rör sig inte om en gradskillnad utan om en artskillnad.
Konsten att särskilja
Den uppenbara invändningen gäller recensentens oberoende. En kritikers absoluta integritet kan alltid ifrågasättas och det görs också emellanåt – som kritiker vill jag nog hävda att det ofta görs rätt slappt, men ibland med rätta. Men det är svårt att komma runt att något sker med kritiksituationen när det är författaren själv som har öppnat plånboken – för vem betalar egentligen för ett litterärt lustmord? Den som klickade sig in på Recensionsportalen vid den här tiden försäkrades visserligen om att sidan var trogen ”kritikens form och idé”. I klartext betyder detta att en författare aldrig hade möjlighet att själv välja vilken kritiker som skulle anlitas för att utföra uppdraget. Kritikern fick inte heller veta om det var författaren
själv eller redaktionen som betalade för ett specifikt uppdrag. Ett försök att återupprätta ett slags armlängds avstånd mellan kritiker och författare alltså. Tyvärr skapar tillvägagångssättet andra problem, inte minst för läsaren som inte heller har någon möjlighet att skilja köpta recensioner från traditionella bokanmälningar.
Så vad är problemet? Kanske helt enkelt det faktum att kritik handlar om något mer än om att ställa sig avvisande eller bejakande inför ett enskilt verk. Kritikens arena är offentligheten och det är för den läsande allmänheten en kritiker skriver – och det första uppdraget består i att försöka avgöra vad som faktiskt är av relevans. Det är lite av en klyscha vid det här laget att poängtera att begreppet ”kritik” härleds ur grekiskans krinein, som kan översättas med att just ”särskilja”. Men det är en viktig poäng. Det kan ju tolkas som att litteraturkritikerns uppdrag består i att särskilja de läsvärda böckerna från de mindre läsvärda böckerna – men i ett första led handlar det snarare om att bedöma vilka titlar som överhuvudtaget är relevanta att göra till föremål för kritik. Den här aspekten av uppdraget har också blivit allt viktigare – och vanskligare. För samtidigt som utrymmet för dagskritiken har naggats i kanterna är bokutgivningen numera oöverskådlig.
Det endorganiska gångjärnet
I rapporten Läsandets årsringar (2020) av litteraturvetarna Anna Nordlund och Johan Svedjedal, på beställning av Svenska Förläggareföreningen, citeras Kungliga bibliotekets statistik över tryckta böcker för olika tidsperioder. Under åren 2016 till 2018 publiceras i genomsnitt 13 942 titlar per år, en siffra som inte tar hänsyn till egenutgivning. Redan att välja ut en bok och göra just den till föremål för kritik är alltså i sig ett slags erkännande, en försäkran om att titeln är av allmänintresse. Axel Andersson sammanfattar det i essän ”Kritiken om 100 år” (tryckt i Framtidens kritik, 2018) som att vad ”gäller kritiken och publicistisk verksamhet i allmänhet är det sedan 1700-talet redaktionen som har utgjort det viktigaste endorganiska gångjärnet”, vilket väl enklast kan sammanfattas som att man bedömer att något tillhör offentligheten snarare än den privata sfären. När en sida blandar texter som skrivits utifrån den här historiskt väletablerade principen med rent beställningsmaterial händer något – och det är inte till de traditionella texternas fördel. Tvärtom blir i praktiken också dessa texter värdelösa – allt måste ju betraktas som potentiellt köpt material. Den osäkerhet som Recensionsportalens läsare kan tänkas känna får kanske ändå mest betraktas som en teoretisk fråga. För vem är egentligen tänkt att läsa Recensionsportalen? Jag är tydligen inte ensam om att aldrig ha hört talas om sidan. ”Även med en ganska god överblick av den svenska kritiska offentligheten har projektet […] seglat mig förbi”, skriver Axel Andersson i sitt inlägg på Facebook. Recensionsportalen har då legat online sedan åtminstone januari 2021, men har nio månader senare varken registrerat ett konto på Facebook, Instagram eller Twitter. Trots att man på sidan säger sig erbjuda ”en bred uppställning av erfarna och kunniga kritiker” tycks man helt enkelt inte vara särskilt angelägen om att bli läst.
Vem lånar egentligen sitt namn till något sådant här tänker jag förundrat? Jag själv, ska det visa sig.
Tonläget i kommentarsfältet under Anderssons inlägg befinner sig någonstans mellan indignation och uppgivenhet. Man noterar att Ekström & Garay, sannolikt det mest omdiskuterade av alla hybridförlag som etablerat sig på den svenska bokmarknaden de senaste åren, är överrepresenterat bland de recenserade titlarna. Även om det inte framgår tydligt av sidan är det också förlaget som finansierar projektet. En väletablerad kritiker, verksam sedan decennier, konstaterar att de skribenter som medverkar i ett sådant här projekt naturligtvis gör sig ”omöjliga i alla seriösa sammanhang” hädanefter. Och så kan det nog förhålla sig. Tillsammans med språket är trots allt det goda omdömet ett av kritikerns viktigaste verktyg – och det här projektet går på tvärs mot mycket av det som är god kritikersed. Vem lånar egentligen sitt namn till något sådant här tänker jag förundrat? Jag själv, ska det visa sig.
När jag själv klickar mig in på Recensionsportalen är det mycket som är välbekant trots att det är första gången jag besöker sidan. Jag har läst flera av de här texterna sedan tidigare. Flera recensioner har nämligen publicerats i Opulens, en digital kulturtidskrift som jag har läst regelbundet sedan starten 2017. Vid den här tidpunkten är jag fortfarande rätt förtjust i den här tidningen. Det har funnits en brokighet och en oförutsägbarhet på Opulens som jag inte längre tycker är lika vanlig på de stora kultursidorna efter mediekrisens stålbad. Man har gett ett självklart utrymme till regionala perspektiv och visat att ”kulturskribent” inte måste vara synonymt med att bo i en av Sveriges tre större städer och vara mellan 25 och 40. Även om jag nu faktiskt är en Stockholmsbaserad skribent i den yttre änden av det där åldersspannet har det där varit viktigt för mig och något som jag har sympatiserat med. Det behövs utrymmen för röster som faktiskt är genuint ointresserade av att slå sig in i storstädernas mycket små (och ofta påfallande stillastående) litterära ekosystem. När allt fler regionaltidningar numera ägs av några få koncerner och delar kulturmaterial med varandra fyller tidningar som Opulens dessutom en viktig roll som kritiskt forum: för många oberoende kvalitetsförlag är Opulens numera en av få tidningar där man fortfarande kan vänta sig regelbundna recensioner. Visst, jag har irriterat mig på vad jag uppfattat som en högst svajig kvalitet – verkligt initierade texter har samsats med ofärdigt material som uppenbart hade behövt mer redaktörsarbete eller helt enkelt borde ha refuserats. Den irritationen är ändå inget mot den jag känt inför det rutinmässiga avfärdandet av Opulens från flera bekanta i litteraturbranschen. Ofta tycker jag mig ana att man betraktar tidningen som något man inte behöver ta riktigt på allvar och det stör mig, särskilt som jag uppfattar det som en fråga som ofta handlar om status. Så har jag ofta upplevt kulturvärlden i Stockholm: vissa sammanhang och vissa personer räknas, andra gör det inte. Varför bemödar man sig sällan om att artikulera i klartext, kanske eftersom det skulle låta så vansinnigt futtigt. Ett höjt ögonbryn eller ironiskt småleende får räcka.
Men det finns också en mer principiellt motiverad kritik. När Opulens i början av 2020 köptes upp av Ekström & Garay och delvis började finansieras genom ”native advertising” från förlaget (alltså annonser som har utformats för att smälta in i den webbsida där de förekommer) väcktes frågor om tidningens oberoende gentemot dess ägare. Till exempel har den som köper ett utgivningspaket av Ekström & Garay möjligheten att få ett författarporträtt publicerat som en intervju på Opulens, dock tydligt utmärkt som köpt material. I krönikan ”Nej, du kan inte köpa recensioner i Opulens” (publicerad 17/1 2020) tar chefredaktören Stefan Bergmark kraftigt avstånd från anklagelser om att det här nya upplägget skulle påverka tidningens redaktionella integritet. Han förklarar i texten att Opulens aldrig kommer att ”skriva sponsrade artiklar som recensioner”, något som både vore ”oetiskt och även fullständigt meningslöst för den recenserade”. Det är förstås den enda rimliga publicistiska hållningen – och det finns inte heller några skäl att tro att man har kunnat köpa recensioner i Opulens. Däremot är det ett faktum att Ekström & Garay ett år senare startar Recensionsportalen, en sida som erbjuder just möjligheten att köpa sig en recension – och drygar ut det egenproducerade materialet med ett antal texter som redan publicerats hos Opulens.
”UTMANA RECENSIONSMONOPOLET”
Det är när jag märker hur mycket material som har återanvänts i det tysta på Recensionsportalen som jag drabbas av en ond aning. Jag gör en sökning och jodå. I juni 2021 skrev jag en recension av Karin Tidbecks The Memory Theater för Opulens räkning. Tre dagar senare har någon laddat upp samma text på Recensionsportalen. För den som mot förmodan hittar till sidan ser det alltså ut som att jag är en del av sidans ”uppställning av erfarna och kunniga kritiker”.
Allting går ganska snabbt. Den 23 september hör jag av mig till Recensionsportalen för att anmäla upphovsrättsintrång och kräva att texten ska tas ned. Jag använder de sociala mediekanaler jag har för att informera om vad som har hänt och förklara att jag aldrig har godkänt att få min text använd i det här sammanhanget. Naturligtvis upplever jag det som stressande att som frilansande kritiker ha figurerat ofrivilligt och ovetande i ett sammanhang som är helt oförenligt med seriös recensionsverksamhet. Den helgen åker jag på en pandemisäkrad bröllopsresa till Norrköping tillsammans med min fru medan andra delar av Litteratursverige gör sig redo för Bokmässan. Enligt Oline Stigs artikel ”En köpt recension? Nej, det var inget skämt” i Sydsvenskan den 27 oktober utgör Recensionsportalen ”den stora snackisen på Bokmässan i helgen” och flera upprörda artiklar följer. Många Opulens-skribenter begär att få sina dubbelpublicerade texter nedtagna. Oline Stigs kritiska artikel får en replik av Melker Garay, en av grundarna till både Opulens och Ekström & Garay. Garay förklarar sig inte vara övertygad av den kritik som ”den förmenta kultureliten” riktar mot Recensionsportalen – men konstaterar i nästa andetag att man ändå lägger ned verksamheten. Det har nämligen visat sig vara farligt ”att utmana recensionsmonopolet i Sverige”. Vari han menar att faran består kan jag inte svara på. För att förklara sig tro på att utmana ”recensionsmonopolet” är man anmärkningsvärt angelägen om att inte stå upp för sin sak. Man erbjuder en tjänst som ska hjälpa författare att nå ut och som ska fungera som en alternativ kanal när de traditionella medierna skurit ned på bevakningen men lägger ned i samma ögonblick som sidans existens uppmärksammas. Det är svårt för mig att förstå. Hade man på allvar trott på sin publicistiska idé hade väl detta varit ett ypperligt tillfälle att visa ett förlegat kritikerskrå hur en slipsten ska dras. Det gjorde inte Ekström & Garay.
Fler författare – färre läsare
Och därmed kanske man kan släppa det hela som en ovanligt fånig kulturskandal i det lilla? Visst, inte mig emot. Men man kan också fråga sig om inte Recensionsportalen också är ett symptom på en svårlöst paradox. Det är idag många som vill skriva litteratur – enligt en ofta åberopad undersökning från 2010, utförd på uppdrag av Books on Demand, drömmer var tredje svensk om att skriva en bok och förlagen vittnar om en Corona-boom för romanmanus. Tidningen Skriva, som grundades 2011, uppmätte under 2021 en räckviddssiffra på 44 000 läsare enligt Orvesto. Facebook-gruppen ”Författare på Facebook” samlar nästan 9 000 medlemmar och allt fler universitet och högskolor erbjuder kurser i kreativt skrivande. Skönlitteraturen och den tryckta boken tycks med andra ord fortfarande åtnjuta en hög status för många människor – och till skillnad från film- eller musikskapande är skrivande också något som i stort sett alla kan ägna sig åt. Samtidigt spelar det faktiska litteraturläsandet en alltmer perifer roll i mångas vardag. Idag är det snarare teveserien än romanen som fungerar som det dominanta medium människor förväntas ha koll på – även i ett fikarum på en humaniorainstitution är det sannolikt lättare att få till ett samtal om Squid Game än om Jerker Virdborgs senaste roman.
Det faktiska litteraturläsandet spelar en alltmer perifer roll i mångas vardag
Enligt rapporten Läsandets årsringar har läsningen ”minskat med ungefär en tiondel inom hela befolkningen under det senaste kvartseklet”, en trend som sannolikt kommer att förstärkas över tid då svenska barn och ungdomar är påtagligt mindre intresserade av att läsa frivilligt och visar lägre läsmotivation än i andra länder. Återvänder vi till den statistik över tryckta böcker från Kungliga biblioteket som citerades tidigare noterar dessutom Svedjedal att den stabilitet siffrorna ger uttryck för är skenbar. Det kan se ut som att utgivningen har legat ungefärligt stilla sedan 2011, men i själva verket har den egenutgivning som inte tas upp i mätningarna sannolikt ökat i omfång. Därtill säljer den genomsnittliga boken allt sämre – man talar i rapportens sammanfattning om ”urgröpta medelupplagor för utgivningen som helhet”. De institutioner som normalt sett har fungerat som garant för en viss litterär mångfald har dessutom blivit färre. Strax innan jag skickar in den här artikeln publicerar tidningen Vi en artikel av Fredrik Nejman som visar att mer än vart fjärde folkbibliotek har lagts ned under en 20-årsperiod. Lokala bokhandlare har dessutom pressats hårt av nätbokhandelns ökade popularitet – en sammanställning gjord av Svenska Bokhandlareföreningen visar att 135 av Sveriges 290 kommuner helt saknar en fysisk bokhandel.
Adlibris, den dominanta nätbokhandeln, kritiseras dessutom regelbundet för att prioritera stora aktörer på de mindre förlagens och författarnas bekostnad. 2020 skapar Adlibris debatt när man låter en enda titel, Camilla Läckbergs Vingar av silver, uppta hela startsidan under en hel dag och året därpå anklagas Adlibris för att pressa mindre förlag till ogynnsamma distributionsavtal.
Författaren är kunden
Kort sammanfattat läser vi inte bara mindre: samtidigt som allt fler tycks drömma om att bli författare har det litterära ekosystem som är en förutsättning för att udda och okända titlar överhuvudtaget ska upptäckas och nå ut utarmats radikalt. Framtiden tycks innebära honung för de få.
Med detta i åtanke kan det te sig svårbegripligt hur Ekström & Garay har kunnat expandera så snabbt. Enligt en artikel på Boktugg.se gav man under 2020 ut över 130 titlar och räknade med att ge ut ännu fler böcker under 2021. Som jämförelse anges det i en annan artikel från Boktugg.se att ett väletablerat medelstort förlag som Ordfront ger ut ungefär 30 nya titlar per år, serieförlaget Galago inräknat. Varför dränka en krisdrabbad bransch med nya titlar, väl medveten om att såväl kultursidor och bibliotek som bokhandlare har allt sämre förutsättningar för att ta sig an oetablerade debutanter? Svaret är förstås att Ekström & Garay inte är en aktör som gör sin huvudsakliga vinst på att sälja en bok till läsare, vilket alltid är ett vågspel, utan på de som vill ge ut en bok genom förlaget. Och om tjänsten inte innebär det köparen förväntat sig så är föreställningen om en ogin kulturelit som står i vägen naturligtvis en fantastisk trop – jag förstår mycket väl varför Melker Garay är ytterst angelägen om att mynta uttryck av typen ”recensionsmonopol” och hoppas på att det får fäste i debatten.
Ska Recensionsportalen helt enkelt förstås som en skeuomorf tänker jag plötsligt? Ja, jag vet att det är ett hopplöst begrepp, men det finns faktiskt en poäng här. Begreppet används för att beteckna nya föremål som imiterar egenskaper hos ett äldre föremål – men där de här inslagen var funktionella i den ursprungliga kontexten fyller de nu syftet att få något radikalt nytt att te sig välbekant och tryggt. Ett exempel på detta är gemet Clippy, Word-programmets (numera pensionerade) digitala assistent − en figur som förknippades med analogt skrivande − hjälpte användaren att vänja sig vid ett ordbehandlingsprogram. På ungefär samma sätt ser Recensionsportalen, åtminstone för den ovane, vid första anblicken ut som en digital version av en klassisk kultursida. Med hjälp av dubbelpubliceringarna från Opulens, ofta ambitiösa texter om verk publicerade på välrenommerade förlag, kunde det faktiskt se ut som en ovanligt ambitiös sådan. Men under den tunna bildningsfernissan finns en logik som är helt och hållet kommersiell. Om den klassiska kultursidan fortfarande är rotad i föreställningen om en borgerlig offentlighet så bygger den här sidan snarare på principen ”pay to play”, ett engelskt uttryck som enklast kan sammanfattas som att individen betalar för att få delta i ett sammanhang. Om upplägget fortfarande är relativt ovanligt i
litteraturvärlden så är det desto vanligare i musik- och konstvärlden där det inte är helt ovanligt att gallerister och musikscener idag tar betalt av oetablerade konstnärer eller musiker för möjligheten att få synas. (Att Recensionsportalen sedan erbjöd mycket blygsamma möjligheter att faktiskt bli sedd är möjligen en annan sak.) I konstvärlden finns en analogi till Recensionsportalen i sidan Bättre konst,
uppmärksammad av Anders Rydell i en artikel i Svenska Dagbladet (13/7 2020). Sidans löfte om ”nya förutsättningar för konst och konstnärer att nå ut” innebär, noterar Rydell, i praktiken ”en portfoliosajt där konstnärer för närmare 6 000 kronor årligen erbjuds att ladda upp 16 bilder på en hemsida”.
Eller är kanske ”pay to win”, ett begrepp hämtat från
tevespelsvärlden, en bättre analogi? Begreppet avser spel där man spelar online mot andra människor – men där den spelare som är beredd att öppna plånboken kan köpa bättre utrustning
och man alltså inte tävlar på lika villkor. Det är på många sätt symptomatiskt att Recensionsportalen, enligt Förlagspoddens avsnitt från den 4 oktober 2021, lät den betalande författaren ha veto på om huruvida en negativ recension skulle publiceras eller ej, något som ytterligare underminerade kritikens trovärdighet.
Ett klick bort
Sannolikt kommer vi att få se liknande projekt sjösättas i framtiden. Den svenska litteraturvärlden har snarast utmärkt sig genom frånvaron av det som i engelskspråkiga sammanhang kallats ”vanity press” sedan 1940-talet. Idag är läget ett annat. Att bokutgivningen idag är så brokig och svåröverskådlig att ingen aktör längre förmår bevaka den i sin helhet är ett faktum. Trots de mycket reella problem jag har velat peka ut i den här artikeln är det också värt att framhäva att utvecklingen inte är entydigt negativ. För den som vet vad hen gör finns det idag bättre möjligheter än någonsin att skapa kultur utan att vänta på grönt ljus från något etablissemang. Det finns inte heller någon naturlag som säger att det ska finnas en professionell bevakning av en konstform och att detta ska ske på armlängds avstånd från skaparen – ytterst är det fråga om vad vi väljer att prioritera och vilka principer vi vill ska gälla. I en värld där vi betraktar det som fritt fram att slå mynt av människors skaparvilja och väljer att inte säga ifrån när oseriösa aktörer blandar samman korten kommer det i mycket högre utsträckning vara upp till den enskilda individen att försäkra sig om att man inte blir utnyttjad. Själv tror jag att en sådan kulturvärld blir mindre generös och nyfiken, men det går.
På samma sätt kan vi välja att låta kulturens infrastruktur förfalla. Rent faktiskt är det ju vad vi redan har gjort. Men då måste man också acceptera utfallet av det valet – det bibliotek du inte vill betala för kommer inte att kunna köpa in din bok. Naturligtvis är en annan värld möjlig även denna gång. Men det skulle förutsätta en politik där kultur betraktades som något annat än en ren handelsvara eller förströelse för stunden och där man betonade betydelsen av institutionell kontinuitet, mångfald och professionell kritisk reception. Jag måste medge att jag är pessimistisk på den här punkten.
Jag besöker en sista gång på Holos Marketing, ytterligare en av Ekström & Garay-koncernens många sidor. Man erbjuder fortfarande tre olika paket (brons, silver och guld) för den som vill nå ut med sin bok. Tidigare erbjöd alla tre paketen löftet om att få sin bok recenserad på Recensionsportalen av en ”professinell [sic!] recensent”. Den punkten är nu avlägsnad. Priset har inte justerats nedåt. För den som vill nå ut med sin bok men inte har de 14 900 kronor som det billigaste paketet kostar erbjuder Holos Marketing ett samarbete med Lendo.
Författardrömmen är bara ett klick bort.