Den kurdiska författaren Gulgeş Deryaspi är en av många kvinnliga kulturarbetare som fängslats i Turkiet och nu väntar på rättegång. Ghazi Ali Khurshid skriver om det förföljda kurdiska språket.
Kurdiska är ett språk som hålls som fånge i sitt territorium. Det kurdiska språket utsätts för förnekelse, förföljelse, bedöms inte som ett språk och tillåts inte att användas av sina språkbrukare i den offentliga sektorn. Att skriva på ett förföljt språk gör själva skriften och skribenten förföljda. Normalt berättar, beskriver, argumenterar, analyserar och forskar man på sitt språk och med det utvecklas det individuella och kollektiva medvetandet; en självklarhet men ett brott för kurdiska författare i Iran, Irak, Syrien och Turkiet. De kan mördas, fängslas, torteras, tvångsförflyttas, vanhedras och hotas men ändå är de produktiva och deltar i litterära möten och samhälleliga angelägenheter.
I sina texter uppmanar hon folket, i synnerhet föräldrar, att hjälpa barnen att lära sig kurdiska och att skaffa sig en kurdisk föreställningsvärld.”
Läget för kvinnliga författare är än värre. De förtrycks dessutom av samhällets patriarkala struktur som ännu mer krymper deras handlingsutrymme. De kämpar på en och samma gång mot interna sociokulturella barriärer och ockupanternas inhumana diskrimineringspolitik.
Värst är Turkiet där man under de senaste åren har arresterat och fängslat dussintals kvinnliga kulturarbetare, bland annat författare, och anklagat dem för ”omstörtande verksamhet”. Författaren Gulgeş Deryaspi är en av dem. Hon greps i sitt hem den 25 juli 2019 i staden Bitlis, anhölls och sattes i häkte efter förhör och är anklagad för att ha setts tillsammans med en grupp människor ur en terrorklassad organisation.
Domstolen som har utfärdat beslutet har ännu inte gett fler detaljer om ärendet. Deryaspi är en realistisk och idérik författare. Hittills har hon gett ut tre romaner. Den första, Tarîya bi tav/Mörkrets värme (2010), är bland annat en skildring av de orättvisa sociala förhållandena på landsbygden i Kurdistan, vilka domineras av reaktionära krafter och parallellt främjas av den repressiva politiken i Turkiet.
Ord är handling och med det har hon visat sitt sanna inre jag.
I den andra romanen, Xezal (2013), berättar hon om kärlek och om en kvinnas kamp mot både samhällets patriarkala system och förtrycket mot det vanliga folket från ett främmande styre. I den tredje romanen, Ez ne ezim/Jaget är inte jag (2018), integrerar hon egna meningsfulla tankar med de existentiella frågor som har berört mänskligheten från tidernas begynnelse.
Deryaspi är en av de kvinnliga pionjärer som har skrivit romaner på kurdiska i norra Kurdistan. Det är en stor utmaning eftersom antalet kurdiska läsare är långtifrån tillfredsställande. Assimileringspolitiken har gjort turkiska till huvudspråket i hela Turkiet. Deryaspi är också språkvetare och kritiker. I sina texter uppmanar hon folket, i synnerhet föräldrar, att hjälpa barnen att lära sig kurdiska och att skaffa sig en kurdisk föreställningsvärld som är olik statens, vilken har förtryckt dem i hundratals år, förnekat deras existens i decennier och nu diskriminerar dem just för att de är kurder. Ord är handling och med det har hon visat sitt sanna inre jag, sitt fria tänkande och sin fasta tro på att ta ansvar och göra motstånd. Hon har tagit ställning och valt att leva med sitt språk och folk.
Texten publicerades i Författaren 4/2019.