Det är mardrömmen som varje författare fruktar – att bli offentligt förnedrad och hänsynslöst sågad. Ellinor Skagegård tar sig an ett ämne präglat av skam och förtvivlan.
Allt kändes så bra. Förlaget var eld och lågor, försäljningsmöten lovade gott och recensionen från BTJ var positiv. Så kom den första riktiga recensionen, i en stor kvällstidning. En rejäl och brutal sågning.
− Den slog undan benen alldeles. Jag minns inte ens om jag läste färdigt, ögnade bara igenom och sedan gick jag ut och spydde. Sedan var det som förgjort, jag spydde i flera dagar. Sov knappt, var fullständigt i chock, säger Karin, som egentligen heter någonting annat.
Det handlade enligt henne inte om att kritikern inte tyckte om boken.
− Nej, nej, det är ju en sak man måste kunna ta. Det var hur recensionen skrevs, så elakt. Det var som att bli förnedrad, förolämpad, pryglad på torget. Någonting som jag har arbetat med så himla hårt, och så blir jag bara förlöjligad, ironiserad över.
I det här reportaget vill Karin vara anonym, hon känner sig för svag och är rädd för att ”få ytterligare påhopp”. Hon tvekade mycket inför att ställa upp på en intervju, men bestämde sig för att göra det ”för den goda sakens skull”.
För hon förändrades de där recensionsveckorna för några år sedan. Fram till dess var hon en väletablerad författare i övre medelåldern med ett långt yrkesliv och en rad böcker bakom sig. Så skrev hon det som skulle komma att bli
hennes sista roman.
− I tre veckor vågade jag mig inte ut över huvud taget, jag klarade inte av att möta folk. Men så började jag ta mig ut ändå, försiktigt. Det tog bara några dagar innan nästa smäll kom.
Nästa recension kom i en annan stor dagstidning. Den var, om möjligt, ännu värre än den första. Jag har själv läst den och kan konstatera att den är något av ett lustmord, inte bara på boken utan också på dess författare.
− Efter det var det bara fritt fall. Jag ringde till min bror och sa ”du får köra mig till psykakuten”, säger Karin.
Det finns ett talesätt som heter ”all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet”. Men stämmer det verkligen? Så här uttryckte en författarbekant känslan han har inför kommande recensioner: ”Jag ser alltid framför mig offentlig förödmjukelse, professionell ostracism, ekonomisk ruin, psykiskt sammanbrott, alkoholism, skilsmässa, förfall, hemlöshet, en ensam död i misär.”
Riktigt så illa blir det lyckligtvis sällan, men att få negativ kritik är något som alla som skriver och ger ut böcker riskerar. Medan hyllningar gärna publiceras i sociala medier och som blurbar på pocket-omslag, talas det tyst om sågningar. Hur hanterar man som författare att få sitt arbete nedgjort? Hur går man vidare med sitt skrivande?
Ta in smärtan
Inför det här reportaget kontaktade jag flera författare som jag visste fått rejäla sågningar av sina senaste böcker. Ingen av dem, förutom Karin, ville ställa upp på enintervju trots att det var uppenbart att flera av dem lidit av recensionerna och att det även påverkat deras fortsatta skrivande.
Någon som däremot vill prata är Gunnar Ardelius, författare och tidigare ordförande för Författarförbundet. I höst är han aktuell med en essäsamling – Ingenmansland: om män, relationer och den stora tomheten – där en av texterna handlar just om att bli sågad.
− Många av oss författare tror jag kan känna en blandning av totalt högmod å ena sidan och något som nästan är självhat och självdestruktivitet å andra sidan. Recensioner kan ju göda båda de där delarna i en. Om man blir sågad är det alltså inte så svårt att hitta resonans i sig själv.
Men han tror också att det handlar om en annan inneboende konflikt, pendlingen mellan att vilja gömma sig och visa sig, vilka båda ryms inom författaren.
− Skrivande handlar ju om att visa sig, men ändå ha kontroll. Gentemot recensioner har du ingen kontroll. Och som i alla relationer när man öppnar sig och visar sig på riktigt så blir man väldigt sårbar. Då kan man inte heller säga ”nej, men det var bara på låtsas, det var inte så viktigt”. För det är det ju. Skriver jag en bok är den det viktigaste i världen, och jag gör mitt allra bästa.
Själv har han gett ut sex böcker och enligt sig själv blivit både hyllad, sågad och allt däremellan. Enbart en gång har han upplevt hur det är att bli ”samstämmigt hatad”. Då gällde det inte en bok utan en essä han skrev i DN, om sin besatthet att få åka Vasaloppet trots att det nästan skickade hans nyförlösta fru in i utbrändhet.
− Jag blev totalt sågad, hånad. Jag tror att alla stora tidningars ledarsidor dömde ut mig och jag fick mejl om att jag inte borde få vara pappa. Det tog ganska hårt.
Men han beskriver också hur han efter sågningarna upplevde ett slags frihet. Det värsta hade hänt, han blev hatad efter att ha skrivit vad han verkligen kände och tyckte. Efter det försvann hans ängslighet.
På ett sätt, menar Gunnar Ardelius, är recensioner förstås det mest personliga som finns. Men, å andra sidan, ska man inte ta dem så personligt.
− Det finns en inneboende logik i att kulturjournalistiken där några ska höjas till skyarna varje år, medan några andra ska dras ner. Ibland råkar ens bok komma mitt i tiden när topplocket har gått för något, och det finns en känsla av ”nej, nu orkar vi inte ha en roman till om det här”. Men förstås är det också en massa andra saker som spelar in för hur hårt en sågning påverkar: ditt kulturella kapital, om du är ung eller gammal, kvinna eller man, din etnicitet.
Då och då debatteras huruvida litteraturkritiken är för elak respektive för snäll. Oftast i samband med att någon författare fått en illvillig sågning. Ett känt exempel är när Linda Skugge i Expressen fullkomligen sablade ner Kristina Sandbergs En ensam plats 2021. Gunnar Ardelius säger att han har förståelse och sympati för författare som far illa av elaka recensioner.
− Men jag tycker att det ska gå ganska långt innan man som författare ska lägga sig i en text. Jag tror inte det är där man ska lägga krutet, på att försöka begränsa vad andra människor får och inte får skriva, det är bara en återvändsgränd.
Hur hanterar man att ens bok sågas?
− Ta in det fullt ut. Känn smärtan. Och när du gjort det så märker du att den inte är så farlig, utan kan vara något du växer av. Det handlar väldigt mycket om hur man hanterar skam, att uppleva sig utestängd ur gemenskapen. Om man gömmer sig eller om man delar med sig av det. Men man måste också släppa kontrollen. Det är inte där man ska lägga sin energi. Jag tänker att man ska stå rakryggad. Dessutom ska man förstå att recensioner också handlar om projiceringar, man måste inte ta på sig allt.
Han lägger till:
− Som författare sitter man ju i the golden seat. Det är där alla vill vara. Det är det mest eftertraktade yrket. Så det kan man trösta sig med. Att det är bättre att vara en författare som blir sågad, än en kritiker som sågar.
Att svara på kritik
Kan man som författare bemöta en sågning? Nej, skulle nog de flesta svara. Exempelvis har Håkan Nessers genmäle mot en kritiker i Nerikes Allehanda 2011 (Är det du som inte kan läsa eller är det jag som inte kan skriva?) blivit ett typexempel på hur man inte ska göra. När jag inför detta reportage kontaktade ett antal sågade författare fick jag – utan att citera någon direkt – svaret att man som författare aldrig kan vinna något på att kritisera eller kommentera en recension: man har inte bara blivit sågad, utan kan också ses som en bitter förlorare.
Jag ringer upp författaren och tidigare DN-kritikern Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, som gjorde just det som man inte får – kritiserade sin kritiker. Det har nu gått fyra år sedan hans andra bok, Dröm och skådespel publicerades. Hans första bok Den andra musiken fick fina recensioner och han beskriver bok nummer två som något av en uppföljare. Men boken sågades vid fotknölarna i hans egen tidning, av en gästkritiker.
− Jag läste om texten nu inför vårt samtal. Det var som att gå tillbaka till en traumatisk plats. Det var väldigt hårt och väldigt oväntat. Jag blev rätt förstörd faktiskt, säger han.
Förutom en negativ recension i DN, fick den också kritiska recensioner i flera andra tidningar. Nicholas Ringskog Ferrada-Noli säger att han kände sig sågad på felaktiga premisser.
− Boken är skriven som en operaguide för nybörjare, inte för experter, men recenserades i princip överallt av operakunniga. Jag förstår hur kulturredaktionerna tänkte, men det hade ju varit roligare om den recenserades av någon som boken vände sig till.
Varför var det så jobbigt att bli sågad?
− En sågning är ju en sorts avvisande. När man skriver en bok, får den utgiven och den ska tas emot så är det enormt känsligt. Man måste nog ha varit med om det själv för att förstå, man är så otroligt hudlös. Därmed inte sagt att kritiker ska behandla författare med silkesvantar. Men det är skillnad på en saklig kritisk recension och något som känns som ett lustmord. Kritik som bara är elakhet och lösryckta citat som är ämnade att framställa författaren som dum, det är bara taskigt. Och dålig kritik.
Det var just lustmördad han upplevde sig som, särskilt i DN-artikeln. För att hantera sina egna känslor inför det hela skrev han ett inlägg om recensionerna på sin personliga blogg, och på Facebook.
− Det är inget som författare brukar göra och jag vet att det ses som väldigt fel och pinsamt. Det är väl för att man anses tala i egen sak och då inte har någon trovärdighet. Men för mig handlade det inte om att kritikern inte tyckte om min bok. Jag ville uttrycka mina känslor och att jag tyckte att boken hade lästs med fel och illa passande glasögon.
Vad fick du för respons?
−Jag fick jättemycket respons från vänner och bekanta. Det var förstås trevligt, men det är ju liksom så det går till på Facebook. Men sedan blev jag kontaktad av Medierna i P1 om att jag svarat på kritik, och då skämdes jag nästan lite. Hade jag gjort något jättekonstigt?
Vad gav det dig att bemöta kritikern?
− Om man väljer den där värdiga, tysta vägen, ta kritiken och tiga, så tror jag att det finns en risk att man blir bitter, att det blir oförlöst. Men om man däremot formulerar hur man känner så gör man en aktiv handling för att återvinna sin självrespekt. Jag kände att jag stod upp för mig själv och min bok, visade att jag inte tyckte att jag hade gjort något pinsamt som skrivit den.
Hur påverkade sågningarna ditt skrivande?
− De två första böckerna skrev jag med väldigt stor glädje, jag kände mig fri och att det var kul. Vilket jag tror har smittat av sig till böckerna på ett positivt sätt. Den glädjen hänger nog ihop med en sorts naivitet, en omedvetenhet om hur sårbar man är som författare. Efter recensionerna blev jag mer självmedveten, mer självkritisk. Vilket förstås inte måste vara något negativt, säger Nicholas Ringskog Ferrada-Noli som i dag arbetar på nästa bokprojekt, en historisk roman.
Kan man vända på det, att kritikern som blir uthängd i sociala medier blir påverkad i sitt skrivande, och kanske blir rädd för att vara skarp?
− Jag tänker att både kritiker och författare är parter i det offentliga samtalet. Båda är ute i eget namn. Det är inte synd om mig, jag är glad att jag fick en recension, de flesta böcker får inte det. Men jag tycker jag har rätt att säga min mening. Det är inte heller synd om kritikern för att det kommer kritik mot recensionen.
Känner sig övergiven
Det brukar heta att författare är ett ensamt yrke. Och det stämmer ju i skrivandefasen, men under lanseringsfasen finns ett team där bakom i form av ett förlag. När en bok sågas är det inte enbart författaren som påverkas, utan i viss mån också förlaget som inte bara har trott på boken utan också arbetat fram bästa möjliga resultat. Vad har förlaget för ansvar när hyllningarna uteblir? Maria Såthe är litterär chef på Wahlström & Widstrand.
− Det är otroligt viktigt att man som förläggare hör av sig regelbundet till sin författare, oavsett vad som händer med boken. När man får en bra recension kan man ringa och jubla, har man fått en dålig recension kan man ringa och stötta. Händer ingenting är det svårare att ha en anledning att höra av sig, men just därför är det viktigt att man ses och hörs ändå.
Hon säger att hon aldrig har varit med om att en av hennes författare enhälligt fått negativa recensioner, men att hon aldrig skulle ”droppa en författare” om det hände.
− Jag har ju valt den boken och den författaren, och har absolut tänkt längre än en bok. Man väljer varandra, det går åt båda håll, man gör det ihop, säger Maria Såthe.
Men även för ett förlag kan sågningar vara svåra att hantera, och hanteras olika. När Karins roman fick de där två kritiska recensionerna var det alldeles tyst från förlaget, berättar hon. Några fler böcker var det inte tal om och hon upplevde det som att hon blev övergiven i sin sorg.
−Min förra bok hade gått så himla bra och då var vi så sammansvetsade efteråt, jag och förlaget. Men när det här hände så kände jag mig bara så fruktansvärt lämnad.
Även omgivningen hade svårt att hantera hennes reaktion, att hon bara fortsatte gråta och inte hämtade sig. Visst hade det varit jobbigt, men kunde hon inte bara resa sig igen, skriva en ny bok?
− Men alla uppdrag bara försvann, ingen ville anlita mig efter att de här två recensionerna så grundligt slagit fast vilken dålig författare jag är. Det var helt omöjligt för mig att skriva något igen. Jag tycker till och med att det är jobbigt att skriva sms, har tappat orden.
De som faktiskt hörde av sig och förstod henne, berättar hon, var framför allt ”höjdare” inom författarvärlden men också inom näringslivet och politiken. Kända personer som hon själv inte kände, men som reagerade på recensionerna och kunde sätta sig in i känslan av att bli uthängd på det sättet. Men hon väntade också på att någon skulle stå upp för henne offentligt. Hon hade nyligen läst en recension av en annan författares bok.
− Det var en fruktansvärt elak recension. Men då var det så pass många som upprördes, både i pressen och i sociala medier kokade man av upprördhet, med all rätt. Men när samma sak hände mig så fanns det ingen som trädde fram och hjälpte mig, inte en enda.
Vad skulle du ha önskat från omgivningen?
−Jag tror att jag egentligen fortfarande önskar att någon ska rädda mig, om jag ska vara helt ärlig. Att någon ska ta den debatten. Eller åtminstone visa sitt allmänna stöd för mig. Skriva något positivt om mitt författarskap, eller om boken som många gillade innan recensionerna kom. Nu kanske någon kommer lite i smyg och säger ”du, jag tyckte faktiskt att den var bra”.
Karin beskriver hur hela hennes liv förändrats, att hon kan dela in det i ett före och ett efter de där två recensionerna. Hon vill aldrig tycka något offentligt, vill helst synas så lite som möjligt, vill inte träffa andra författare. Under det första året funderade hon på att avsluta sitt liv.
− Det känns konstigt och skrämmande att två personer skadat mig så, men troligen aldrig ägnar mig en tanke.
Hon har helt slutat att skriva.
− Jag är i pensionsåldern, vad fan ska jag göra? Det är som min psykiatriker sa: Det är värre att råka ut för det här i min ålder. Jämnåriga får blommor efter ett långt arbetsliv och jag får inte bara avsked på grått papper utan dessutom under förnedrande former. Och känslan är att det är för sent att komma igen. Det var det här som blev mitt arbetsliv.