De döljer sig bakom uppmärksammade memoarer och livsskildringar – men också bakom deckare och romaner. Författaren gläntar på dörren till ett lika mytomspunnet som föraktat hantverk – spökskrivandet.
En kändis sitter i TV4:s morgonsoffa. Hen berättar om sitt liv utifrån sin självbiografiska bok. Får frågor, svarar utförligt. Boken hålls upp så att tittarna får se. Kändisens namn står på framsidan.
I en annan soffa, långt borta från offentligheten, sitter Jenny Dahlberg.
Hon är den verkliga författaren till kändisens bok men hennes namn nämns inte i morgonprogrammet. Inte heller står det på bokens omslag.
− Ja, det har hänt flera gånger att ”mina böcker” har varit med i morgonsoffan och jag har velat skrika till hela världen att ”det är jag som har skrivit den här boken!” Men det gör jag förstås aldrig, det är ett big nono. Mest blir jag ju bara glad.
Hon berättar att flera av hennes böcker har varit nominerade till priser och fått mycket uppmärksamhet med stora reportage i tidningar.
− Men jag ser det så här: det var ju inte jag som hade idén från början. En gynekolog som kan se till att en kvinna kan bli gravid genom konstgjord befruktning, det är ju inte hans bebis? På samma sätt är det inte min bok.
Jenny Dahlberg var en av dem som tidigt såg potentialen i spökskrivandet, det vill säga att skriva åt någon annan och i någon annans namn. 2003 kom hon ut med sin egen självbiografiska Tjock på Bokförlaget Forum, vilken sedan fick en uppföljare. Hon ville försörja sig på skrivandet men insåg också att marknaden för hennes egna självbiografier var begränsad. I stället började hon studera till fastighetsmäklare, och det var under studietiden hon läste en artikel om spökskrivare.
− Jag visste knappt vad det var men googlade och kände direkt att det här var min grej. Jag kunde ju faktiskt hjälpa andra att skriva. Det måste inte synas att det är jag som skrivit, jag behöver inte den credden.
Snabbt köpte hon en domän och la upp en hemsida som hon byggde helt själv. Det tog inte lång tid innan det började trilla in förfrågningar, och hon säger att hon var först i Sverige med att erbjuda tjänsten på det sättet.
− Mina två första kunder var ”kända från teve”, och det kändes häftigt att de hittat mig. Utan att föra statistik så kan jag säga att det är vanligare med män, allt ifrån 25 till 80 år. Det som folk framför allt vill ha hjälp med är att skriva sin livsberättelse, sin självbiografi. Alla har inte ens velat ge ut boken för allmänheten, många har bara tryckt den för de närmaste.
Jag är Zlatan
Jenny Dahlberg har drivit sin verksamhet sedan 2008, men kanske kan man säga att den stora självbiografiboomen började med publiceringen av Jag är Zlatan 2012. Åtminstone är det hans biografi, skriven av David Lagercrantz, som både Jenny och författaren och förlagsredaktören Klas Ekman nämner som en viktig milstolpe i spökskrivarnas historia.
− Det har varit en självbiografiboom de senaste tio åren, som jag killgissar fick sitt startskott med Zlatan-boken, och som har spätts på av att man vill ha in läsare till influencerböcker. Folk har stories men kaninte skriva dem, säger Klas Ekman och fortsätter:
− Jag sitter just nu med något av ett spökskrivarprojekt faktiskt! Eller, jag redigerar ett manus och har fått komplettera så mycket så det känns som att jag är lite tillbaka i spökskrivandet.
Grejen med att spökskriva åt någon är att fånga en persons ton.
Själv har han fyra biografier bakom sig, om Robert Gustafsson, Tommy Körberg, Thomas Di Leva och Ken Ring. Klas Ekmans nisch är komplicerade män, som han själv uttrycker det. Men är han verkligen en spökskrivare? Trots att hans medverkan aldrig har varit hemlig talar han om sig själv som en sådan, menar att samma mekanism ligger bakom.
− När jag har skrivit så har det varierat hur framträdande min position har varit, det har aldrig varit helt hemligt, men grejen med att spökskriva åt någon är att fånga en persons ton. Läsaren ska inte märka att det har funnits någon annan där och tolkat alltihop. Det handlar om någon sorts upplevd närhet till den som berättar.
Varför skrev du biografier åt andra?
− Det hade ändå varit lite tråkigt att dö utan att ha fått sitta och intervjua Tommy Körberg i hundratals timmar. Men det som också är väldigt bra med spökskrivandet är att man lär sig hantverket, hur man berättar, hur man strukturerar och får in ett långt skrivande i muskelminnet. Lär sig att skriva en bok.
Men förstås handlar det också om ekonomi, vilket är den största anledningen till att han i dag inte skulle skriva åt någon annan. Klas Ekman upplever att spökskrivandet tidigare, före David Lagercrantz Zlatan-bok, kunde fungera som ett alternativt bidrag till försörjningen. En författare kunde spökskriva för att finansiera sitt eget hjärteprojekt
vid sidan av.
− På den tiden var det, vad jag har förstått och själv upplevt, bättre arvoden. Sedan kom Zlatan-boken som blev en supersuccé och jag tror att de flesta svenska kändisar tänkte att är de fem procent lika populära som Zlatan så blir det ändå fruktansvärt mycket pengar. Men så är det inte riktigt. Folk är inte fem procent lika populära som Zlatan, och som jag upplevde det så blev det en ganska rejäl royaltyminskning när marknaden exploderade.
Han kallar det för en förhoppningsbransch där alla drömmer om att få till en bästsäljare. För medförfattare som han är arvodesmodellen densamma som för en vanlig författare.
− Det har alltid varit ett förskott och sedan en viss royalty. Förskotten brukade vara okej, så att det räckte till hyra och nudlar just då, och sedan gjorde royaltyn att man med lite tur åtminstone inte gick jättemycket back. I dag finns det säkert vissa välbetalda undantag, men jag tycker att de flesta jag talar med om erbjudanden de fått, kompisar i branschen och så, berättar om bisarrt dåliga förskott.
Summorna i dag, säger han, rör sig mellan 30 000 och 50 000 kronor i förskott enligt vad han hört.
− Skriver man en egen roman så är det okej, det är ju ett hjärteprojekt.
Men spökskriver man en bok är det inte ett hjärteprojekt. Man engagerar sig mycket så klart och vill att det blir ett bra jobb och arbetar man med rätt personer så är det jättekul. Men rent krasst så är det ett rent hantverksjobb som jag inte längre tycker betalar sig.
Som att renovera
Som spökskrivare eller medförfattare går man också miste om sådant som skol- och biblioteksbesök, intervjuer och föreläsningar, det vill säga beståndsdelar av författaryrket som har kommit att bli allt viktigare för försörjningen. Som Klas Ekman uttrycker det: om folk vill höra om boken vill de ju höra Tommy Körberg, inte vad en tönt i glasögon har att säga.
Att någon sitter i en morgonsoffa och berättar om sin bok som hen faktiskt inte har skrivit, undergräver inte det författarens roll och hur man ser på författarens yrkeskunskaper?
− Så är det ju. Men jag tror att personerna som sitter där i morgonsoffan helt ärligt tror att de har skrivit böckerna. De här personerna ändrar några ord och sedan känner de att ”det är min berättelse”. Det är lite som när folk säger att ”jag har renoverat min lägenhet”. Du har valt vissa material men det är ju inte samma sak som att faktiskt göra hantverket. Att göra att köket blir användbart, att elen funkar och att hyllorna inte rasar, att diskmaskinen går att öppna.
Men i och med att han själv jobbar på bokförlag så ser han också värdet i att de här ”kändisböckerna”, om de säljer bra, kan möjliggöra för andra, smalare verk. Han kallar det för en del i bokbranschens komplicerade ekosystem.
− För att jag ska få ge ut en väldigt experimentell roman utan en viss bokstav, så krävs det att det finns de som skriver böcker som folk gillar att läsa på stranden. Ibland möter man vissa kulturmänniskor med ideal som inte lirar med hur världen fungerar, och som dömer ut saker som föder dem. Om Jocke och Jonna får enorm uppmärksamhet för sin bok så tycker man att det tar utrymme från någon annan. Ja, i vissa fall är det så. Men de flesta skulle inte få den uppmärksamheten även om inte Jocke och Jonna fanns.
Jag ställer samma fråga till Jenny Dahlberg, och även hon använder renovering som metafor:
− Jag brukar jämföra det med att du tar in en hantverkare som kaklar om badrummet. Det är fortfarande ditt badrum och du har valt färg, form och stil även om det inte är du som satt upp kaklet.
Däremot, tror hon, skulle nog många läsare känna sig besvikna om de visste att deras älsklingsdeckarförfattare som de följer på Instagram, i själva verket inte har skrivit alla sina böcker själv.
− Då kan man nog känna sig lite lurad. Men jag personligen har inga problem med det. Vi lever i en stressad tid, man ska hinna mer än vad man har tid till. Det är ingen stor grej om man vill ha hjälp med att skriva en bok.
”Det här går inte”
Även om självbiografiska berättelser är den vanligaste förfrågningen förekommer många andra typer av uppdrag. Jenny Dahlberg har också skrivit ungdomslitteratur, barnböcker, vuxenromaner. Själv har hon inga klara begränsningar för vad hon spökskriver men understryker att ju mer kreativitet kunden vill ha av henne, desto mer kostar det.
− Det händer att folk ringer mig och vill att jag ska skriva en deckarserie, typ som Milleniumium-trilogin. Och visst, det skulle jag kunna göra men då får du betala ett par miljoner. Då är det inte din historia utan då vill du bara bygga ditt varumärke. Där kan man kanske tycka att folk har missuppfattat hela grejen.
Jag ville bara få ut budskapet och var inte kapabel själv.
Varför vill de som anlitar dig inte gå ut med att de fått hjälp?
− Många vill ha äran själva. De vill ha skrivit en bok för att få uppmärksamhet, kunna skriva i cv:t att de är författare. Men det finns också de som inte alls har något problem med att erkänna det, men jag brukar inte vilja det eftersom jag inte vill att det ska blandas ihop med mina egna böcker. Däremot vet jag att jag står med i något tackord och det har jag inget problem med.
En sådan person är Savo Vidovic, som fått Jennys hjälp med sin självbiografi Savos vandring, som kom 2021. Han berättar att han kom från mycket fattiga förhållanden i Jugoslavien och bara gick sex år i skolan.
När hans fru blev sjuk i cancer började de prata om sitt gemensamma liv, och hon tyckte att han skulle skriva en bok.
− När hon hade gått bort förstod jag varför. I och med att vi har levt så nära varandra så ville hon att jag skulle få ett liv även efter henne. Jag hade lovat henne att oavsett allt så ska boken fram och började skriva. Men när jag kommit 20 sidor så förstod jag att, nej, det här går inte, det här klarar jag inte själv.
Han hade hört talas om att det finns spökskrivare, och efter en sökning på nätet hittade han spokskriva.se och Jenny Dahlberg. Deras upplägg blev att han skrev utan att behöva tänka på struktur eller grammatik, skickade till Jenny och hon formade en bok av materialet.
− Om det nu finns professionella spökskrivare så är det bättre att anlita en sådan och få en bra text. Jag ville bara få ut budskapet och var inte kapabel själv. Men jag tycker att hon gjorde ett fantastiskt jobb som inte jag ska ta åt mig äran av, det hade ju varit falskt. Det är min berättelse men resultatet är Jennys jobb och det ska hon ha beröm för, säger Savo Vidovic.
Vi jobbar inte med spökskrivare
I fiktionen har spökskrivare ett lite kittlande drag över sig. I Robert Harris Spökskrivaren, som blev film av Roman Polanski med Ewan McGregor och Pierce Brosnan i huvudrollerna, ska en ung cynisk spökskrivare ta sig an den nyligen avgångne brittiske premiärministerns memoarer efter att den förre spökskrivaren avlidit. Det hela visar sig vara ett mycket farligt uppdrag. Kerstin Ekman leker med fenomenet i Grand final i skojarbranschen, likaså Haruki Murakami i 1Q84. I filmen The Wife, som bygger på Meg Wolitzers roman från 2003, får en författare Nobelpriset i litteratur fast det egentligen är hans fru somligger bakom hela hans författarskap.
Jag ringer upp Jennie Sjögren, förläggare på Bokförlaget Forum, och hon skrattar när jag nämner David Lagercrantz som exempel på en spökskrivare.
− Om du frågar på ett större förlag, tror jag inte många skulle kalla David Lagercrantz för en spökskrivare utan en medförfattare, som i sig är en väldigt viktig profession. Man måste hålla isär begreppen här. Det är många utanför branschen som pratar om spökskrivare, men i bokbranschen gör vi oftast inte det, utan talar om medförfattare. Men det blir ju mer spektakulärt att använda ett ord som spökskrivare.
Har ni alltså inte stött på fenomenet spökskrivare?
− Så klart stött på, men vi jobbar inte med spökskrivare som inte syns, utan just med medförfattare. Den här frågan kommer upp lite då och då men det är mer från journalister och andra än från folk i branschen. Det finns säkert spökskrivare i någon utsträckning men det är inget vi ser hos oss, bokbranschen är ju enorm med allt från egenutgivare till renodlade ljudboksförlag.
Hon bekräftar att det finns ett ökat intresse för den personliga berättelsen, och att man i förlagsvärlden aktivt letar efter duktiga medförfattare.
− Just Forum har en tradition av att göra biografier med kända profiler, så medförfattare har funnits länge i vår utgivning. Men att vi hela tiden är på jakt efter nya duktiga medförfattare kanske visar på en form av trend. Det finns en något ökad utgivning inom segmentet den personliga historien, livsödet, den dramatiska berättelsen, hos många förlag. Och vi upplever att de mest efterfrågade medförfattarna oftast är upptagna.
Det är många etablerade författare jag känner till som faktiskt använder sig av spökskrivare.
Jenny Dahlbergs verksamhet, och ytterligare ett antal spökskrivarsajter som ploppat upp de senaste åren, säger dock något annat.
− Så klart att förlagen antingen inte är medvetna, eller inte vill erkänna att de arbetar med spökskrivare. Men spökskrivare förekommer i många kända verk, kanske inte i hela men i delar av dem. Jag skulle nog påstå att det framför allt handlar om de författare som ger ut en bok per år. Det är bara att använda enkel överslagsräkning, hur mycket hinner en människa egentligen med? Jag har flera böcker på traditionella förlag, både små och stora, och har också fått förfrågningar från sådana, säger Jenny Dahlberg.
Nyligen återinträdde hon som medlem i Författarförbundet, men baserat på de egna böcker hon skrivit. Sina spökskrivna verk kan hon inte hänvisa till, och hon får heller ingen biblioteksersättning för dem. Hon berättar att hon som spökskrivare möts med stor skepsis och att det förmodligen är därför det talas så tyst om det i bokbranschen.
− Jag pratade med en känd författare och bara han hörde ordet spökskrivare så gick han i taket. Det är fult, det är tabu, det får man inte vara, då är man ingen riktig författare. Och det är nog så många i den branschen ser det. Samtidigt är det många etablerade författare jag känner till som faktiskt använder sig av spökskrivare. Jag vill inte nämna några namn, men jag kan säga att det inte är ovanligt.
Reportaget publicerades i Författaren 4//2022