Sverigedemokraternas kulturpolitik uppmärksammas ofta – men vad har partiet för litterära ambitioner? Författaren Henrik Arnstad varnar för ett litteraturpolitiskt program som kommer att förändra litteratur-Sverige så som vi känner det.
Det lilla biblioteket i Vårgårda kommun var fullsatt när jag för några år sedan konfronterades fysiskt med Sverigedemokraternas litteratur- och bibliotekspolitik. Jag höll föredrag om min bok Älskade fascism och på första bänk satt SD-politikerna i kommunfullmäktige med bister uppsyn. Vid frågestunden blev de allt argare.
Plötsligt klev en politiker upp på scenen och slet åt sig ett metallrör (som normalt användes för att dra ner projektorduken). Mannen kom emot mig med tillhygget i högsta hugg. ”Att de aldrig kan låta bli sina järnrör”, hann jag tänka. Men så tycktes mannen besinna sig. I stället för att misshandla mig ställde han sig någon centimeter från mitt ansikte och skrek. Han var så rasande att det ryckte i ansiktet på honom. Sedan marscherade SD-politikerna ut ur biblioteket i samlad trupp. Kvar blev publiken, chockad och skrämd.
Mannen kom emot mig med tillhygget i högsta hugg
Exemplet visar SD:s lidelsefulla engagemang i litteratur- och bibliotekspolitik. Partiet är ensamt om denna glöd. I Sverige är kulturpolitik ingenting prioriterat – tvärtom. I listan över statsbudgetens utgifter är litteraturbidraget småpengar, relativt sett (och dessutom sammanslaget med bidrag till kulturtidskrifter).
För de flesta riksdagspartier anses kulturpolitik vara mest ett bihang till ”riktig” politik, främst rikets finanser. Men Sverigedemokraterna utgör ett viktigt undantag. SD kritiserar de andra partierna för ”ett utbrett ointresse för kulturpolitiska frågor” och ser sig som Sveriges enda kulturparti. Det är svårt att inte hålla med.
Kultur viktigare än finanser
Få svenskar vet vem som är ansvarig för finanspolitik hos SD eftersom partiet – till skillnad från alla andra riksdagspartier – anser att ekonomi är ointressant. Kulturpolitiken däremot hanteras på högsta nivå. Utspelen sköts personligen av partiledaren Jimmie Åkesson och den mäktige chefsideologen Mattias Karlsson. SD:s kulturintresse kännetecknas av fascistisk makt, även historiskt. Vet du vem som var finansminister i Nazityskland? Troligen inte.
Men du känner förmodligen till nazisterna som hanterade kulturpolitiken; Joseph Goebbels och Albert Speer i direkt samarbete med Adolf Hitler, som ansåg sig vara både författare och konstnär. Fascismens ”Der Führer” förblir kulturskapare, på flera konkreta sätt. Då som nu.
Kulturradikalernas strypgrepp om vår nation måste brytas upp
SD uppmärksammas vanligen för fixeringen vid invandrare. Men eftersom partiets rasism är mycket enkel – släng ut alla flyktingar – återstår kulturpolitik som den centrala politiska frågan för partiets diskussioner, både externa och interna. Faktum är att när Sverigedemokraterna 2009 stod inför sitt stora genombrott tilläts Jimmie Åkesson skriva en debattartikel i Expressen. Det var vid denna tid fortfarande ovanligt och kontroversiellt, varför Åkesson borde tagit chansen att skriva något ilsket om migration.
Men det gjorde han inte. I stället kritiserade Åkesson rådande kulturpolitik för att vara ett mordförsök på Sverige. ”Kulturradikalernas strypgrepp om vår nation måste brytas upp”, skrev Åkesson, som ansåg att kulturelitens ondskefulla ”marxister och liberaler” förgiftade svenska folket med svenskfientlighet. Sverige måste befrias, via ultranationalistisk renhet inom den svenska kultursektorn.
Våldsretorik
Krigs- och våldsretoriken gentemot ”kulturradikalerna” förklarar och illustrerar partiets praktiska idéer, angående litteratur- och bibliotekspolitik. Denna planeras att genomföras i två steg. Först utrensning av olämpliga författare och tjänstemän, sedan nyrekrytering av lojala kulturskapare som ska genomföra den nationella pånyttfödelsen: fosterländsk, maskulin och renad från osvenskhet.
Nyrekrytering av lojala kulturskapare som ska genomföra den nationella pånyttfödelsen
Redan idag lever en tredjedel av Sveriges författare under hot eller utsätts för våld och trakasserier. Bakom denna terror återfinns främst rasister, enligt en undersökning från Myndigheten för kulturanalys (2016). I de fall förövarna tillhör ett specifikt politiskt parti anges Sverigedemokraterna i 58 procent av fallen, vilket kan jämföras med alternativet ”vänsterextremistisk grupp” som angavs i fyra procent av händelserna.
Mängden mordhot som kommer från Sverigedemokraterna är för stor för att kunna utgöra en ”svans” av individuellt agerande sverigedemokrater. Den stora arbetsinsats som terrorn kräver (förutom författare hotas även bibliotekspersonal, konstnärer, journalister, forskare, politiker, museianställda med flera grupper) tyder på att hoten är organiserade. Den demokratiska statens reaktion kan i bästa fall beskrivas som blek. Polis och rättsvårdande myndigheter uppvisar ett demonstrativt ointresse.
Ungern är föregångsland
Steg två i Sverigedemokraternas litteraturpolitik röner ännu mindre uppmärksamhet: Hur ska det gå till när ”kulturradikalernas strypgrepp om vår nation” brutits upp av SD – och en ny generation författare träder till, som bärare av den nationella pånyttfödelsen av Sverige? Om dagens kulturskapare ska nerkämpas, vilka ska ersätta dem om SD tar makten?
För att svara på frågorna kan Ungern studeras. Ungern är SD:s föregångsland och till viss del ett konkret exempel på hur Sverige kommer att bli om partiet tar makten. Ungern inspirerar SD – inte bara genom att visa hur snabbt demokrati kan avvecklas och ersättas med en auktoritär antidemokratisk stat. Ungern har även rensat ut oönskade kulturskapare och kulturtjänstemän samt ersatt dessa med regimtrogna medarbetare.
Motståndet har varit minimalt när den ungerska maktmaskinen har kört över illa organiserade demokratiska protester, ”återerövrat ungerska värden” och krossat den tidigare ”degenererade, sjuka liberala hegemonin”. 2020 kom exempelvis beskedet att Ungern ändrar sin nationella litteraturlista. Judiska författare tas bort och ersätts med antisemitiska och nationalistiska författare.
För Sverigedemokraterna är Ungern ”ett kulturpolitiskt föredöme för Sverige” eftersom landet ”har tydliga kulturpolitiska mål om att värna den nationella identiteten” – som en ledande företrädare för partiet uttryckte det 2012. SD uppskattar att Ungern ser till att ”vissa verksamhetschefer får sluta om de inte vill arbeta efter de politiska målen”. Denna politik – med udden riktad mot både kulturarbetare och kulturtjänstemän – har redan introducerats i svenska kommuner där Sverigedemokraterna har makt och inflytande.
Kultur har ersatt ras
På ett djupare plan går partiets litteraturpolitik tillbaka till fascismens födelse i Italien 1919 och den nazityska fascismens praktik 1933–1945. Ideologiskt skiljer sig Sverigedemokraterna från dagens Ungern, vars antidemokrati inte är fascistisk utan grundar sig på en nationell tradition av auktoritär konservatism. För att förstå detta måste vi nämna vetenskaplig fascismteori. Den fascistiska ideologins grund är två politiska tankar:
- Ultranationalism, det vill säga antidemokratisk och exkluderande nationalism. Ultranationalism är motsatsen till inkluderande liberal och demokratisk nationalism, vars grund är medborgarskapet.
- Nationens pånyttfödelse, en genomgripande social och revolutionär process som avfärdar höger-vänster-skalan till förmån för en idé om att nationen måste renas från ”kulturmarxister”, socialister, liberaler, ”folkförrädare”, ”främmande element” (traditionellt judar men i dag även allt oftare muslimer och romer), feminister och så vidare.
Fascismen delar ultranationalismen med högerpopulister och auktoritär konservatism. Men den omstörtande idén om ”nationens pånyttfödelse” särskiljer fascismen och gör den mer radikal än högerpopulism och antidemokratisk höger. Fascistiska SD är därmed mer radikalt än det ungerska konservativa maktpartiet Fidesz. SD är sprunget ur svensk mellankrigstida nazism.
Begreppet ras ersattes av ordet kultur
Likväl är inte Sverigedemokraterna längre något nazistiskt parti. SD påverkades under 00-talet allt mer av den nutida fascistiska utvecklingen, kallad neofascismen (eller nyfascismen), där begreppet ”ras” ersattes av ordet ”kultur”. Då fascister under mellankrigstiden sa att nationen hotades av ”främmande raser” och ”rasblandningen” säger nyfascister att hotet kommer från ”främmande kulturer” och ”mångkulturalismen”. Betydelsen är dock densamma, med anmärkning för att kulturbegreppet har – om möjligt – blivit ännu viktigare för Sverigedemokraterna, jämfört med historiska fascismer under exempelvis Mussolini och Hitler.
Ta makten över kulturarvet
Jag presenterar nedan en studie av SD:s partimaterial och uttalanden om kultur-, litteratur- och bibliotekspolitik. Centralt för SD:s nyfascism är begreppet ”kulturarv”, som motsvarar nazismens fixering vid rasbiologi. Sverige och svenskarna har – enligt partiet – ett gemensamt kulturarv, som beskrivs som närmast biologiskt nedärvt hos äkta svenskar. ”Vår kultur är till stor del ett resultat av de levnadsbetingelser som rått i landet och den har vuxit fram i nära samspel med den svenska naturen”, skriver Jimmie Åkesson (2013).
Kulturarvspolitiken har ett mycket konkret syfte för SD, att ”stärka kärnan i den svenska kulturen och återupprätta en gemensam nationell identitet” (2010). Kulturarvsfrågan är strategisk för Sverigedemokraterna. Den som kontrollerar kulturarvet tillskansar sig en maktresurs som ska användas för att definiera vilka svenskarna är.
Kulturarvsfrågan är strategisk för Sverigedemokraterna.
Ordet ”kulturarv” får hela 978 träffar i SD:s partimaterial på webben (sajt-sökning via Google, april 2020). Ett annat ymnigt förekommande begrepp är ”kulturarvsfond”, som får 855 träffar. Tanken med SD:s kulturarvsfonder – som kommer att vara både nationella och lokala – är att staten, kommunerna och privata donationer ska finansiera kulturproduktion vars syfte är att ”stärka kärnan i den svenska kulturen och återupprätta en gemensam nationell identitet”.
Fonderna ska särskilt uppmuntra, värna och lyfta fram ”kollektiva minnen” och ”gemensamma myter” för att ”stärka och bevara” den nationella identiteten. Då är litteraturen särskilt viktig för SD.
Vad läser Sverigedemokraterna?
När man djupstuderar exakt vilken litteratur SD önskar se i framtiden blir dock bilden luddigare i partiets kulturpolitiska motioner och informationsmaterial. Ordet ”litteratur” får visserligen 193 träffar i partiets skrifter och uttalanden, men de litteraturpolitiska utspelen är påfallande abstrakta angående vad som egentligen utgör god litteratur, förutom att den ska vara nationalistisk och producera svensk nationell identitet.
Den genomsnittlige SD-favoritförfattaren är alltså född runt 1870.
Faktum är att de flesta konkreta SD-utspel om litteratur i stället handlar om vilka verk som är dåliga. Partiet skriver gärna om böcker och författarskap som bör rensas ut från bibliotekshyllorna. Partiets avsky mot ”PK-litteratur”, ”mångspråkig litteratur” och ”litteraturstödet till böcker på invandrarspråk” känner få gränser.
För att i stället få reda på vilka författarskap som utgör god litteratur enligt SD var jag tvungen att studera sverigedemokratiska uttalanden. Vilka författare omtalas som goda representanter för Sveriges litterära kulturarv? Resultatet blev enligt följande (jag har i listan nedan lagt till de nämnda författarnas levnadsår):
Utmärkta svenska författarskap enligt SD-företrädare:
- Elsa Beskow, 1874–1953
- Carl August Cederborg, 1849–1933
- Per Anders Fogelström, 1917–1998
- Nils Hydén, 1870–1943
- Pär Lagerkvist, 1891–1974
- Selma Lagerlöf, 1858–1940
- Rune Moberg, 1912–1999
- Carl Georg Starbäck, 1828–1885
- Sven Stolpe, 1905–1996
- Esaias Tegnér, 1782–1846
- Herbert Tingsten, 1896–1973
- Zacharias Topelius, 1818–1898
- Verner von Heidenstam, 1859–1940
- Jon Olof Åberg, 1843–1898
Den genomsnittlige SD-favoritförfattaren är alltså född runt 1870. Med andra ord utgörs SD:s litterära svensknationalistiska kanon av generationen författare som präglades av det sena 1800-talets nationalromantik.
Övriga kulturskapare som SD uttalat sig gillande om:
- Carl Michael Bellman (musik), 1740–1795
- Nils Dardel (bildkonst), 1888–1943
- Carl Larsson (bildkonst), 1853–1919
- Wilhelm Peterson-Berger (musik), 1867–1942
- Wilhelm Stenhammar (musik), 1871–1927
- Evert Taube (musik), 1890–1976
Återigen hamnar snittfödelseåret under andra halvan av 1800-talet. Bland nutida författare nämns särskilt skribenter som bekräftar partiets världsbild. Författarskapen kritiserar ”islamiseringen” eller påtalar att ”kulturmarxister” konspiratoriskt håller varandra om ryggen och förhindrar yttrandefrihet och fri debatt och döljer sanningen om den stundande nationella kollapsen i ”mångkulturalismens” Sverige. Alternativt uppskattar SD historieböcker som framhåller kungar, krig och slagfält (även om författarna personligen inte är SD-sympatisörer). Särskilt framhåller företrädare för partiet följande författare:
- Karl-Olov Arnstberg
- Peter Englund
- Jens Ganman
- Katerina Janouch
- Håkan Johansson
- Herman Lindqvist
- Robert Spencer
I övrigt nämns följande böcker uppskattande av SD-företrädare:
- Bibeln
- Tintin, serier av Hergé/Georges Prosper Remi (seriealbum)
- Lilla hjärtat, av Stina Wirsén (barnböcker)
- Karl Kämpe, av Jörgen Karlsson (serier om en karolinsk soldat under Karl XII)
- Sagan om ringen-böckerna, av J.R.R. Tolkien
Narva, falukorv och limpmackor
Det är inte lätt att analysera eller sammanställa SD:s litteraturpolitik utifrån ovanstående. Men partiet uppskattar storvulna, mustiga och frodiga berättelser om ett Sverige som tronar på minnen från fornstora dagar. Sverigedemokraterna vill se fler böcker om Gustav II Adolfs och Karl XII:s fälttåg. Framtidens litteratur i ett SD-Sverige handlar om fårade ansikten, den karga naturen och nordliga vindar som skapar ett folk skuret ur hårt virke. Karoliner, upprorsmän och vikingar men också den svenska arbetarklassen.
Det beror på att fascismens nationsuppfattning är bredare än den konservativa högerns. SD uppskattar inte enbart stridbara konungar utan även Henning och Lotten från Mina drömmars stad, som är Jimmie Åkessons personliga favoritläsning. En dikt av pseudonymen ”Golonka” publiceras återkommande av sverigedemokrater. Bland annat illustrerar SD Sollentuna begreppet ”svenskt kulturarv” med dikten. Här ett utdrag:
Det är skogen om våren, regnet mot markisen om midsommar.
Det är lukten av saltvatten på solbränd hud ute i havsbandet på västkusten.
Det är ett pass på älgjakten, limpsmörgås med stekt ägg och kaffe i termosen.
Det är Bellman och Taube och alla kring bordet sjunger med.
Det är sill och potatis, kräftor och falukorv.
Det är ett hederligt handslag, ett hållet ord.
Det är vinterbad och bastu.
Det är den där hinnan av svagt grönt på träden just i lövsprickningen.
Med SD:s kulturpolitik stundar Narva, falukorv och limpmackor. Allt för den nationella enigheten, när viftandet med järnrör och andra metallrör upphört och Sveriges litteratörer rensats från ”kulturmarxister”, för att i stället bestå av författare som prisar den nya tiden. Historien lär oss att sådana hyllningskörer inte är svåra att hitta, när vindflöjeln vänder. Den svartbruna stöveln finner alltid beundrare, inte minst bland författare.