Har romanen förvandlats till en subkultur för en liten specialintresserad målgrupp?
Författaren synar en nygammal debatt.
Mellan 300 och 800 futtiga exemplar. Så mycket säljer en vanlig svensk roman. Åtminstone om man ska tro Pelle Andersson, vd på Ordfront, som under våren deltagit i en debatt om den kris som han menar att den genrelösa romanen befinner sig i.
– Deckaren och feelgood och till viss del den biografiska berättelsen lever väldigt gott. Skönlitteraturen i stort lider ingen nöd. Det är den genrelösa romanen som är inne i en sorts kris. Kanske leder den till att romanen kommer att överleva men i ett reservat som påminner om poesins, en stipendieverksamhet och en angelägenhet för extremt få. Det här är ett problem som vi brottats med länge, men som branschen inte pratar om.
Att man inte gör det tror han beror på att man inte vill erkänna problemet utåt, med risk för att det ska bli en självuppfyllande profetia och förstärka bilden av den marginaliserade romanen.
− Men jag tror att vi redan nu har hamnat i att människor inte bryr sig om romanen. Därför måste vi börja tala om den igen, på olika sätt. Ha en större diskussion som leder till att alla instanser blir medvetna om problemet.
Fler än Pelle Andersson har varit ute och pennfäktat till romanens försvar under våren. I detta reportage pratar jag med ett par av debattörerna och kan konstatera att samtalet är spretigt och svingar mot allt ifrån marknadskrafter och digitalisering till romanens innehåll. Men är dagens kris på något vis annorlunda än tidigare i romankonstens historia? För nej, det är inte första gången som romanen har betecknats som krisande, och till och med död.
− Så fort romanen har betraktats som att den inte längre tillfredsställer läsarnas förväntningar så uppstår en kris, och då anpassar sig romanen efter det. Den förändras och för in nya sätt att berätta. Men först måste man ju dödförklara den gamla romanen, säger Ingrid Elam, litteraturkritiker och författare till nyligen utkomna Romanens segertåg.
I sin bok berättar hon om den plötsliga och stora expansion som romanen upplevde från slutet av 1700-talet och framåt, och som blev det egentliga startskottet för romanen som vi känner den i dag. Och trots att det i den nutida debatten ofta är den liberala marknadsformen som utmålas som hot, var det just marknaden som en gång i tiden möjliggjorde spridningen av romanen. När litteraturen kom ut på en marknad, kom den också att bli läst av väldigt många fler. Bidragande till expansionen var också de borgerliga friheterna, som yttrandefriheten, och den tekniska utvecklingen som gjorde att böcker kunde tryckas och distribueras.
− En annan förklaring till romanens genomslag var att litteraturen kom att handla betydligt mer om läsaren själv. Det var inte längre de klassiska myterna som behandlades utan vardagsmänniskan, berättar Ingrid Elam.
Den första krisen
Sin första stora kris upplevde romanen när ”det långa 1800-talet” tog slut, efter första världskriget. Till skillnad från 1800-talsromanens kronologiska berättelser där läsaren följde en person från vaggan till graven kom nu den modernistiska romanen som bröt upp tiden och berättarperspektivet och på så sätt förändrade litteraturen.
− Den stora krisen man debatterar om nu handlar om något annat: att romanen inte längre är ensam på marknaden. Det finns så otroligt mycket annat, inte minst teveserier som på många sätt fyller den funktion som 1800-talsromanen hade. Då får romanen hitta på något annat. Och det gör den ju också.
Pelle Andersson frågar sig vart alla romanläsare har tagit vägen, har de försvunnit?
− I jämförelse med vad? Alla förläggare säger så, ”romanläsningen går ner”, men det kommer ju ut så fruktansvärt mycket romaner. I förhållande till hur många som läste romaner för 100 år sedan så tror jag fler läser nu, men det finns ju också 100 gånger fler romaner.
Någon annan som inte känner igen sig i Pelle Anderssons siffror är Gunnar Nirstedt, som driver förlaget Nirstedt/litteratur.
− Det är väldigt tråkigt att hans siffra har satt sig som något slags sanning, det vill säga att allt som inte är genrelitteratur säljer 400 exemplar och är en angelägenhet för de närmast sörjande. Det stämmer inte. Tyvärr bidrar Pelle Andersson till de stora förlagens marknadsliberala propaganda på det här sättet.
Hur då?
− De vill naturligtvis framställa det som att det är oerhört svårt och dyrt och kostsamt att ägna sig åt den smalare romanen, för de vill själva inte göra det. De vill ha den i sina kataloger för att det ser snyggt ut men eftersom dessa förlag satsar alla sina resurser på att marknadsföra och sälja ett litet antal böcker som de redan i förväg har bestämt kommer att sälja, så lämnar de övriga titlar vind för våg. Och då blir siffrorna sådana.
Gunnar NirstedtVi bombarderar kultursidorna med intressanta författare och böcker.
Han berättar att hans förlag har gett ut 100 titlar de senaste fyra åren. Ingen av dem har varit någon bästsäljare men de flesta har gått så pass bra att ekonomin har gått ihop och förlaget mår väl.
− När vi startade förlaget tyckte vi oss se att en del av litteraturfältet låg praktiskt taget obrukat, för de stora förlagen sprang därifrån för glatta livet. När vi började ge ut böcker till den publiken märkte vi att det fanns många som var helt svältfödda, som vill ha riktiga ambitiösa romaner och inte det färdigtuggade.
Däremot ser han ett annat hot mot romanen: i det förmedlande ledet. Han upplever att den sorts litteratur han själv ger ut får mindre och mindre utrymme på kultursidor, i teve och radio – arenor där hans läsare ofta finns.
− Finns inga förmedlande kanaler, då kan inte ens jag nå den publiken. Och det är där krisen uppstår. Så ja, det finns ett problem, men det har inte med romanens angelägenhet att göra. Utan med det förmedlande ledets usla självförtroende där man tror att man måste bevaka andra saker än det man ska bevaka. Vi bombarderar kultursidorna med intressanta författare och böcker, och i slutändan väljer de ändå att intervjua Knausgård en gång till, säger Gunnar Nirstedt.
Populärlitteratur dominerar
Denna uppfattning uttrycks också av andra mindre förlag i en ny rapport om kvalitetslitteraturens villkor, som utfördes på uppdrag av Svenska Förläggareföreningen i höstas: Skilda världar. Kvalitetslitteraturens villkor i Sverige idag. Litteratursociologerna Ann Steiner, Jerry Määttä och Karl Berglund undersöker tre olika aspekter av frågan: de förlag som ger ut kvalitetslitteratur, de instanser som bevakar den samt i vilken grad kvalitetslitteraturen finns tillgänglig i digitala format.
− Det som överraskade oss mest var hur viktiga de små förlagen är och hur stor del av kvalitetsutgivningen de står för tillsammans, säger Ann Steiner.
Hon understryker att begreppet kvalitetslitteratur är sociologiskt, och inte syftar på huruvida en bok är bra eller dålig.
− Vi kunde också se att skillnaderna i villkor för stora och små förlag var mycket större än vi trott. Man har helt olika möjligheter att nå ut, att bli recenserad, att göra litteraturen digital.
Exempelvis visar rapporten att fyra förlagsgrupper stod för mer än hälften av alla titlar som recenserades. Ann Steiner menar att det litteraturstöd som finns i dag gynnar utgivningen av kvalitetslitteratur men inte den lika viktiga spridningen av en titel. Här blir de små förlagen, och deras författare och översättare, förlorare.
− Det är inte heller fullt så enkelt som Gunnar Nirstedt säger, att det finns massor av hungriga läsare som undrar varför de inte får mer tysk översatt litteratur. Vi är flockmänniskor och tar till oss det vi ser, det vi läser, det våra vänner talar om.
Vi har i dag en marknad som präglas av populärlitteratur och av några få stora aktörer som har möjligheten att nå ut.
Exempelvis fanns på listan över de 20 mest sålda skönlitterära titlarna under 2021 bara tre titlar som kunde sorteras in som kvalitetslitteratur. Alla tre var utgivna på Albert Bonniers Förlag. I rapportens slutord skriver författarna om framtiden där de befarar en fragmentering av både bokmarknaden och det litterära fältet, där en stor del av litteraturen publiceras utanför de stora breda försäljningskanalerna, för en smal målgrupp.
En klassfråga
Romanen, som under 1800-talet fungerade som en samlande och folkbildande kraft, har alltså blivit mer av en subkultur för allt färre. Detta kan naturligtvis även kopplas till den minskade läsningen generellt. I rapporten Läsandets årsringar från 2021, framkom att läsningen minskat med en tiondel i hela befolkningen det senaste kvartsseklet – detta trots ett ökat utbud av titlar.
− De stora dragen är att läsningen minskar något och den minskar i de flesta grupper, säger en av författarna till rapporten, Johan Svedjedal, och fortsätter:
− Om du tittar på de sålda genomsnittsupplagorna hos medlemmarna i förläggarföreningen så har upplagorna sjunkit till ungefär hälften under 2010-talet. Det tyder på att böcker i allmänhet har mindre genomslag nu än de haft tidigare. Fler och fler titlar slåss om uppmärksamheten hos en något minskande del av befolkningen.
Men läsning kan också ses som en klassfråga. Johan Svedjedal lyfter upp hur olika former av ”billigboksutgivning” genom tiderna förstås omfattat underhållningslitteratur, men också kvalitetslitteratur.
− Författare som Selma Lagerlöf och August Strindberg var väldigt spridda i de tidiga billigserierna. Man brukar säga att det var när vi fick enkronas- och tjugofemöresböckerna vid början av 1900-talet som 1880-talets författare fick sina stora publikgenombrott. Det här fenomenet ser vi inte inom ljudboken, om man ser den som dagens billigbok.
I rapporten framgår att en grupp där läsningen av skönlitteratur minskar särskilt mycket är barn och unga, och också att Sverige sticker ut jämfört med andra länder.
Martin KaunitzDet spelar ingen roll om det är en porrnovell eller Kerstin Ekman.
Enligt Martin Kaunitz, grundare av förlaget Kaunitz-Olsson, är detta vad dagens debatt borde handla om. Han och Thomas Olsson startade förlaget 2019 just för att motverka den läskris han menar att vi nu befinner oss i.
− Vi pratar mycket om symptomen, varför växer ljudboken och varför säljer romanen så dåligt? Men vi pratar inte om det verkligt allvarliga: att vi har gett upp läskulturen som ligger till grund för de välståndssteg som västvärlden har tagit sedan reformationen.
Denna läskultur, menar Martin Kaunitz, handlar i första hand om pappersboken. Som argument lyfter han fram papprets begränsade satsyta som särskilt främjande för läsförståelse och förmågan att tolka text, och hänvisar bland annat till barnläkaren Hugo Lagercrantz. För dagens vuxna generation är ljudboken eller skärmläsningen inte ett problem, vi har redan lärt oss att läsa på papper och kan använda andra medier som komplement. Men för barn och unga är det annorlunda.
− Att lära sig tolka en satsyta är den stora utmaningen för kommande generationer. Och då spelar det ingen roll om det är en porrnovell eller Kerstin Ekman. Jag brukar likna det här vid vaccinering. Du och jag har inte haft mässling, men vi kommer ändå att vaccinera våra ungar mot det. Men så fort en liten del av befolkningen slutar vaccinera, så kommer de gamla barnsjukdomarna tillbaka. Och så fort vi inte lär våra ungar att skriva med blyerts och sudd, så kommer medeltiden tillbaka.
En annan jämförelse gör han med det svenska försvaret.
− Det är bara 15 år sedan en enhällig svensk riksdag monterade ner försvaret. Tog hem sista gubben från Gotland. För i Sverige hade vi kommit överens om att krig är något man gjorde förr i tiden. Ingen i Sverige vill vara emot utveckling, och nu har vi ensamma bestämt att ljudböcker är det nya. Men på samma sätt som vi rustar upp försvaret nu, måste vi börja ägna oss åt läsprojekt för hela samhället.
Även Johan Svedjedal vill slå ett slag för den fysiska boken, men ur ett annat perspektiv.
− Med den fysiska boken såg barnen att föräldrarna faktiskt tog fram en bok och satt och läste i den. Nu ser de att föräldrarna tar fram en mobiltelefon och kan inte veta om de tittar på Facebook, nyheterna eller sitter och läser en e-bok.
Ljudboken är dopad
Skrivas bör att debattinläggen om den fysiska bokens fördelar och hotet från ljudboken också har kritiserats. Exempelvis i Boktuggs nyhetsbrev kommenterar Sölve Dahlgren att vi tenderar att ”romantisera och överdriva hur det var ’förr’”. I Förlagspodden irriterar sig Kristoffer Lind och Lasse Winkler på hur ljudboken ofta utmålas som ett hot, men utan några konkreta förslag. Ska den förbjudas? Men Martin Kaunitz har just ett sådant: inför karens på ljudboken i litteraturstödsystemet.
− Ljudboken är dopad. De största aktörerna vill ge ut en pappersbok i några hundra ex så att de kan få 100 000 kronor i litteraturstöd. Sedan tar pappersboken slut och läsaren hänvisas till strömningstjänsten. Ljudboken borde liksom pocketen ses som ett sekundärt format. Säg att alla böcker som kommer som ljud inom 18 månader inte kan få litteraturstöd. Då kommer det att bli annat ljud i skällan direkt.
Minskad läsning, svårigheter med att nå ut, ökad konkurrens, digitalisering. Allt detta är yttre faktorer som förstås påverkar romanens ställning och villkor. Men har den något eget ansvar? Har den något egenvärde om den inte förmår locka människor att läsa den? Det frågan ställer Pelle Andersson på Ordfront förlag och refererar till den debatt som väcktes när Björn Werner, som suttit i Augustprisets elektorskommitté, kritiserade de nominerade titlarna för att vara för svåra och tråkiga.
− Jag säger inte att Björn Werner hade rätt, men vad är han inne på? Är det så att romanen i dag är lite för svår eller lite för tung eller lite för skriven för dem som bara är intresserade av språk och form? Då måste man kanske börja ifrågasätta vad det är för typ av roman som lever. Jag har inga svar, jag säger bara att vi måste börja prata om varför den traditionella romanen inte läses.
Flera har varit inne på samma spår. I en text i Svenska Dagbladet 2020, skrev författaren Måns Wadensjö hur inte ens han själv skulle vilja läsa böcker som hans egna, att den ”samtida litteraturen har dragit sig undan till samhällets marginaler, och begränsar sig utan undantag till den privata och estetiska sfären”. Tiden när romanen skildrade samhället och verkligen påverkade människor är definitivt inte nu, skrev han.
Även Per Klingberg sörjde nyligen i Göteborgs- Posten över hur romanen inte längre fungerar som gemensam referensram.
Vad är en roman?
I romanens historia kan man se hur både dess form och innehåll förändrats, hur kriser har omstöpt den och hur den under perioder varit mer eller mindre läsartillvänd. Men i Romanens segertåg skriver Ingrid Elam att det allra största hotet mot romanen inte beror på yttre, utan inre, omständigheter: ”När romanerna i alltför hög grad börjar handla om litteratur, om vad en roman är och hur den skrivs, då är romanens slut nära, då vänder den sig bort från läsarna, in mot sig själv för att stilla vissna som Narcissus vid sin vattenspegel.”
Hon kommenterar:
− Jag har ju personligen tröttnat på en väldigt enkel typ av autofiktion där det är svårt att skilja romanens jag från författarjaget. Dels handlar det om ett utbrett sug efter att få berätta sin historia. Men också om mer svårfångade saker, som identitetspolitiken. Att det finns en föreställning om att man inte får appropriera andra kulturer, kön, erfarenheter, som skapar den här instängdheten i Narcissusmyten, där man bara sitter och tittar på sig själv i spegeln. Då blir romanen fattig, och det är ett hot mot dess överlevnad.
Hur ser du på romanens framtid?
− Jag tror att den situation vi befinner oss i nu med krig och elände och fattigdom kommer att leda till andra typer av berättelser. Man kan inte bara titta på sin navel längre. Ser man tillbaka på romanens historia så har den alltid lyckats hitta nya sätt att berätta och nya saker att berätta om. Det finns ingen litterär genre som är så flexibel som romanen och därför kommer den att överleva även denna gång.